Martin Enlund: Vill vi ge byråkraterna totalitär makt via centralbanksvalutor?

”Vad är det som pågår!?” utbrast treåringen vid frukostbordet nyligen. Och det kan man verkligen fråga sig. Energi- och matpriserna skenar, ännu en ny farsot breder ut sig, världens centralbankirer vänder kapporna efter vinden så hastigt att man misstänker att de snart drattar på ändan. Och oavsett vad det nu är som faktiskt pågår används pågåendet i sig som ett argument för att införa vad som länge eftersträvats: ”låt aldrig en bra kris gå till spillo”, som det brukar heta, oavsett om det gäller gödsel eller EMU-projekt. 

Nu senast tycks kriget i Ukraina användas en som förevändning för att öka takten på införandet av centralbanksvalutor (Central Bank Digital Currencies, CBDC:s). 

InflationKrönika

Enlund: Kalle Anka-pengarna bakom inflationen – trots goda avsikter kan det gå fel

CBDC:s har berörts tidigare i Affärsvärlden, bland annat i en krönika av Olof Manner. Han utelämnade dock flera intressanta pusselbitar. Till exempel att ett skäl till att Sverige ”legat på framkant vad det gäller digitaliseringen av betalningsmarknaden” är Riksbankens egen kontantchockterapi. Under flera år har Riksbanken hastat fram nya sedlar på ett sätt som varit minst sagt märkligt. Detta har bidragit till minska mängden kontanter i omlopp. Att man sedan åberopar den minskade sedelmängden som ett skäl till att vilja införa CBDC:s är faktiskt lite lustigt. 

Pengar som ruttnar likt potatis 

Mycket av diskussionen kring CBDC:s har också kretsat kring centralbankernas vilja att kunna sänka räntan ännu längre ned under nollan under nästa lågkonjunktur, vilket skulle bli möjligt om företag och hushåll inte längre kunde fly till kontanter. CBDC:s kan stänga denna flyktväg. 

Detta önskemål är dock inte nypåkommet. För mer än ett sekel sedan torgförde Silvio Gesell idén att pengar bör ”ruttna likt potatis”. Gesell blev så småningom konfiskationsminister i den socialistiska Bayerska rådsrepubliken, en statsbildning som förvisso inte blev särskilt långvarig. 

Det finansiella systemet som vapen 

Olof Manner undrade i sin krönika ”om staten har kontroll över dina pengar och vet var och hur de används – vem vet vad de kan göra med den makten?”. Det är en berättigad fråga. 

Höjer man blicken kan en trend skönjas: det finansiella systemet används allt oftare som ett vapen, vilket framstår från några få nedslag i Nordamerika: 

• Efter påtryckningar från USA:s utrikesdepartement stoppade Mastercard, PayPal och Visa år 2010 möjligheterna att donera till Wikileaks (vid denna tid var bilden av Julian Assange betydligt mer positiv än idag), och detta skedde utan rättsprocess. 
• Obamas justitie­departement utövade några år senare i och med Operation Chokepoint påtryckningar mot banksystemet i syfte att förvägra vissa företag banktjänster. Företag som inte gjorde något olagligt. Även detta skedde utan rättsprocess. 
• Tidigare i år åberopade Kanadas premiärminister Justin Trudeau nödlagar för att frysa lastbilschaufförers bankkonton och säga upp deras fordonsförsäkringar, även detta utan sedvanlig rättsprövning. Oavsett vad man tycker om Trudeau eller chaufförerna (som verkar ha varit någorlunda populära) var detta ett nytt exempel på hur banksystemet användes som ett vapen. 

Tittar vi på storpolitiken ges en liknande bild: 

• Under 2018 stängdes flera iranska banker av från det internationella betalningssystemet SWIFT. 
• En brittisk domstol hävdade under 2020 att Venezuelas regering inte hade rätt till landets egen guldreserv (som lagrades hos Storbritanniens centralbank). 
• Och nu under 2022 har västvärldens regeringar valt att frysa ryska tillgångar, inkl. landets valutareserv, något som aldrig skett förut (och därför kom som en överraskning för chefen för Rysslands centralbank). 

Men där någon skriver ”frysa”, som i fallet med de kanadensiska lastbilschaufförernas bankkonton, skulle man lika väl kunna skriva konfiskera. Pengar som du inte kan använda som du vill, är de verkligen dina? Är de ens pengar? 

Detta för oss tillbaka till konfiskationsminister Gesell. I en tidigare krönika beskrev jag att högre inflation har varit en del av planen. Genom högre inflation och låga räntor skulle lilla flickan Spara snuvas på sina besparingar, och detta utan att hon skulle förstå någonting. En smygkompostering av hennes pengar som nu har pågått ganska länge. 

Agustíns aptit på absolut kontroll 

Med CBDC:s skulle Sparas besparingar dock kunna snabbkomposteras. Centralbanker och andra planeringsbyråkrater skulle också ges absolut kontroll och insyn över användandet av hennes pengar. Som Agustín Carstens, chef för ”centralbankernas centralbank”, BIS, sade häromåret: 

”Vi tenderar att prata om CBDC:s likvärdighet med kontanter, men det finns en enorm skillnad (…) med kontanter vet vi till exempel inte vem som använder en dollarsedel (…) med CBDC:s skulle centralbanken få absolut kontroll (…)” 

Det går till och med att tänka sig att arbetsgivare ges kontroll över hur du använder din lön – kanske borde detta intressera arbetarrörelsen. Enligt en företrädare för Storbritanniens centralbank, och han har inte fel:

Användandet av pengar kommer att kunna planeras in i minsta detalj, för demokratins skull, jämställdhetens skull, för klimatets skull, och så vidare – allt beroende på tidens anda. Lilla flickan Spara lär till exempel aldrig mer kunna köpa lördagsgodis med den lilla slant hon fått ha kvar, när det blir Göran Greider eller mer sinistra figurer som sätter upp reglerna. 

Tidsandan, menade Hegel, ”är Napoleon på en häst”. Igår var det en klimatstrejkande flicka, idag är det en före detta komiker i Ukraina. 

Innan vi ger alla dessa planeringsbyråkrater ny och totalitär makt – samma byråkrater som inte kan prognostisera sig själva ut ur en papperspåse vilket inflationstalen tydligt visar – borde fler fråga sig om ett sådant maktövertagande är en bra idé. 

Och om vi verkligen kan vara bergsäkra på att morgondagens tidsanda inte blir en ny Napoleon. 

Martin Enlund, oberoende analytiker. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.