Om jag hade en miljon…

Trots tjugo år i branschen känner jag mig som en novis inför det ekonomiska läget. Styrräntorna skriker kris medan aktiemarknaden har sprungit i väg. Det måste vara dags för konjunkturen att leverera snart, annars är det mycket som är fel värderat. Så den eviga frågan är mer aktuell en någonsin: Var ska man placera sina pengar?

För att bena ur den här fisken kan vi utgå från tre grundläggande frågor. Har konjunkturen/ekonomin verkligen vänt? Och i så fall, hur mycket av vändningen beror på finansiell doping? Slutligen, hur mycket av vändningen är redan diskonterad i tillgångspriserna? Här är tre scenarier med tilltagande komplexitet som kan vara till hjälp för att klara allokeringsbekymren.

Enklast först. Här utgår vi från att konjunkturen verkligen har vänt, att Kina agerar startmotor till världskonjunkturen och att tillväxten tar fart globalt. Punkt slut. Då blir aktier bra, trots att börsen gick så starkt förra året. Vi kryddar med högavkastande företagsobligationer som följer börserna mer än de följer det allmänna ränteläget. Och slänger in lite olja som ofta är en vinnare när konjunkturen tuffar på. Vi undviker statspapper (räntehöjningar), utom möjligen realränteobligationer som presterar när inflation stiger i takt med att ekonomin normaliseras.

Så ökar vi komplexiteten. Vi antar att konjunkturen visserligen har vänt, men att uppgången egentligen är en gigantisk ekonomisk Treo Comp från världens centralbanker och regeringar. Den ger tillfällig lättnad men botar inte de underliggande problemen och vi får en W-formad konjunkturkurva. I detta läge, där aktier och riskfyllda högavkastande företagsobligationer redan har diskonterat bättre tider, är det dessa två som åker ut först. Det får bli statspapper eller bostadsobligationer och företagskrediter med högsta kreditbetyg. I valet mellan långa och korta papper blir det svårare; korta säkra papper ger knappt någon avkastning och utbudet av långa obligationer kommer att öka med de sämre tiderna. Risken för deflation exkluderar realobligationer. Svaret blir nog trots allt långa stats- eller bostadsobligationer med en avkastning runt 3,5-4 procent. Guld kan också fungera bra då de flesta andra tillgångsklasser blir lidande – när allt känns fel är ofta guld rätt. Allt annat går bort.

Till sist det svåraste scenariot som jag dock tror är mest sannolikt. Här blir det en fortsatt positiv utveckling men vi tar hänsyn till att redan höga värderingar på tillgångar innebär en betydande risk. Att välja mellan tillgångsslagen är lite som valet mellan att behålla visdomständerna eller att, som tandläkarna brukar rekommendera, dra ut dem innan problemen kommer.

Om jag hade en miljon att placera i dag så skulle jag vara försiktig med aktier och i stället leta efter företagsobligationsfonder med lägre risk (bra kreditbetyg) där avkastningen är runt 6-7 procent. Inte för att förutsättningarna för börsen är dåliga – men för att den har gått fantastiskt bra under en längre tid och värderingarna borde vänta in att konjunkturen vänder. Jag skulle också placera lite hos hedgefondförvaltare med historiskt bra avkastning – de är ofta skickligare att agera i en marknad med inbyggda spänningar – i alla fall bättre än jag. Statspapper känns inte lockande, de ger för dålig avkastning och räntorna kan stiga på grund av den stora globala upplåningen. Råvaror, guld och olja går också bort till dess molnen har skingrats.

Att tandläkaren vill dra ut visdomständerna är inte så konstigt, trots allt. Och kanske inte att en obligationsmänniska som jag lutar åt (företags)obligationer heller, för den delen.

+++

Olof Manner är chef för Öhman Fixed Income.

nullnullnullnull