Publicistiskt haveri

Jag skriver de här raderna med både sorg och fasa i bröstet. Sorgen är färsk och privat. Men fasan, som handlar om samhällsfundament som demokrati och yttrandefrihet, har gnagt i mig länge nu.

Sorgen först. Den 17 mars begick min nära anhörige Benny Fredriksson självmord, i efterdyningarna av det kafka-artade drev han utsattes för som vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Ett internt arbetsplatsärende om ledarstil urartade till offentlig häxjakt baserat på anonymt skvaller och smutskastning utan belägg. En löpsedel skrek falskeligen ut att Benny tvingat en skådespelerska till abort. Hur detta skulle kunna gå till rent praktiskt, väntar vi fortfarande på besked om.

En annan absurditet var att kampanjen gick under #metooparaplyet – fast anklagelserna över huvud taget inte handlade om sextrakasserier.

Aftonbladets kulturchef har i en anmärkningsvärd efterhandskommentar skrivit att tidningen ”sökte dem som hade andra uppfattningar, vi visste ju att de fanns, men de ville eller vågade inte ställa upp i de allmänt hysteriska Metoo-tider som inte medgav några nyanseringar”.

Logiken är bisarr. Ena parten i målet vågar inte komma till tals – då låtsas man att den inte finns.

Men publicistiska dygder som sanning och relevans hivades över bord i jakten på klick och feministiska likes. Samma kulturchef har i efterhand tagit kraftfullt avstånd från abortlöpsedeln. Men samma dag den trycktes spred hon dess ärekränkande budskap, både på Twitter och i artikelform. Och vad sägs om kulturjournalisten som när drevet gick kallade Benny despot och applåderade hans avgång – men efter hans död skamlöst och gråtmilt skrev om hur ”fantastiskt” hans chefskap varit?

Det fasansfulla är att detta publicistiska haveri inte är en ful men enstaka plump på svensk mediekarta. Tvärtom är den stilenlig. Vi mediekonsumenter upplever numera på nästan daglig basis en skändning av de ledstjärnor som borde omgärda journalistiken: Berätta sanningen. Ge röst åt de röstsvaga. Kritisera makten.

Men vadå, Benny var ju en makthavare, invänder någon. Ja, men denna ytterst förtjänta maktposition var i metoo-tider värd … ingenting. Ta Aktuellts sändning den 23 oktober, då två debattörer – Ebba Witt Brattström och instagrammaren Tora Rydelius – fick stå i studion tillsammans med en lismande (kvinnlig) programledare och oemotsagda spinna en djupt kontroversiell, radikalfeministisk verklighetsbild. Trots public service-kraven om saklighet och opartiskhet.

För att inte tala om den absurda bevakningen av Lasse Kronérs kärleksliv. Och den abrupta avpolletteringen av Aftonbladet-kolumnisten Staffan Heimerson. Metoo-exemplen på urartad mediehantering kan mångfaldigas. Men rötan, som alltså handlar om bristen på sans, balans och relevans i verklighetsbeskrivningen, går tyvärr djupare än så.

Vi såg det länge i invandringsfrågan, när medierna kolporterade ut en grovt vänstervriden världsbild där omsorg om den framtida välfärden tolkades rasistiskt. Och vi ser det alltjämt i jämställdhetsdiskussionen, där biologiska och vetenskapligt grundade perspektiv på könsskillnaderna nästan aldrig kommer fram.

Vi ser det också i de perversa kraven på att amerikanska bjässar som Google och Youtube ska sätta gränserna för svensk yttrandefrihet. Den redan genomförda bortrensningen från Youtube av maktkritiska samhällsmagasinet Granskning Sverige, trots att inga som helst lagbrott kunnat påvisas, anger den totalitära färdriktningen.

Att ledande medier från och med i år ska samarbeta med statliga Vinnova i jakten på ”fake news” är ännu en signal om att någonting är ruttet i medieriket Sverige. Medierna ska granska staten. Inte sitta i dess knä.

Till sist några glimtar av hopp. Både dagspressen, radio och tv tappar i förtroende, enligt senaste Förtroendebarometern. Och alternativmedierna tycks fortsätta växa.

Vågar vi kanske ana slutet på gammelmedias förnedrande toppridning av oss medborgare?

Tiga är guld

Jag bär ett eget litet metoo-ärr. Efter ett problematiserande resonemang om att allt tafs inte behöver vara illa menat, blev jag i oktober utslängd från TV4:s nyhetspanel. Ett stort ekonomiskt avbräck – och en förnedrande läxa om att hellre tiga än tala i kontroversiella frågor.

Foga denna pusselbit till dem jag lagt på bordet ovan. Raderade youtubekonton. Frånvaron av biologiperspektiv på jämställdhet. Den statligt finansierade jakten på ”fake news”. Bortrensade ”gubbkolumnister”. Voilà! Ser ni hela pusslet nu? Svenska journalister gillar inte yttrandefriheten.

De hatar den.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.
Annons från Invesco
Annons från Trapets