Socialdemokratins existentiella problem

Bara för att den där fisken framför dig i båten spritter till, betyder det inte att den lever. Det kan bero på kvardröjande elektriska laddningar i musklerna. Huruvida bilden av död eller levande fisk är den mest rättvisande för dagens Socialdemokrati låter jag dig, käre läsare, avgöra, men låt mig ändå påpeka att den unikt Socialdemokratiska idén, precis som en fisk, i dagens Sverige är sällsynt svår att få grepp om.

Det har den förvisso alltid varit. Under rekordåren härskade Socialdemokraterna över ett land med låga skatter, där borgerliga dygder om flit och förkovran var förhärskande.

Men på något sätt parades det vardagsgrå reformgnetandet ihop med EN Stor Berättelse. Om en fattig bondestat i Europas norra utkant som sakta men säkert blev världens modernaste land. Folkhemmet.

Därigenom blev Socialdemokratin rikets huvudförvaltare. Ett förvaltarskap som genererat en imponerande maktkompetens. Framtida historiker kommer att gapa av häpnad över att Stefan Löfven kom ut som statsminister efter de val 2014 och 2018 som gav stora borgerliga majoriteter.

Ur detta maktperspektiv var det intressant att höra Sverigedemokratiska eftervalsanalyser. Med motvillig beundran talade de om hur totalt överkörda de blivit av S:s valmaskineri. Efter att i vissa mätningar legat lika, fick de pisk med nästan 11 procentenheter.

För övrigt var det först när borgerligheten själva försökte bli Socialdemokrater, man på allvar började konkurrera om detta förvaltarskap. Ni minns väl hur Fredrik Reinfeldts moderater fräckt kallade sig det nya arbetarpartiet? Och hur centralt det var för Anders Borg att lägga skattesänkningarna brett och inte i toppen.

Socialdemokratin har inte bara skickligt surfat på tidens vågor. Några gånger har partiet under stora våndor omprövat sitt idéarv och gjort det mer tidsanpassat. Som när man tonade ner de planekonomiska dragen på 40-talet. Och när man efter valförlusten 1979 öppnade sig för de liberala och individualistiska vindar som började blåsa i världen.

Återigen. Den unikt Socialdemokratiska idén kanske inte alltid var fullt synlig för var och en. Men jämlikhetsretoriken var stark, och den backades upp av sociala reformer och kampen för full sysselsättning. Medan den som idag försöker greppa den Socialdemokratiska idén, får endast fiskslem kring fingrarna.

Otydligheten beträffande den gamla Socialdemokratiska paradgrenen jämlikhet torde vara en faktor.  Exempelvis togs arvs- och gåvoskatten bort av regeringen Persson. Och den fastighetsskatt som avskaffades av alliansen, har Socialdemokraterna inte på allvar försökt åẗerinföra.

Skolan är en stor ojämlikhetsalstrare. De barn som bäst behöver förstklassig svenskundervisning går inte sällan i skolor där svenska är ett minoritetsspråk. Och den progressiva pedagogiken gynnar verbala medelklassflickor som är bra på att producera akademikerlingo och ta ansvar för sitt eget studieupplägg. Medan sent mognande Nisse med myror i brallan snart halkar ohjälpligt efter.

Att Socialdemokraternas maktinnehav är villkorat av att servera ojämlikhetsalstrande reformer åt C och L underlättar inte direkt det pedagogiska uppdraget att torgföra den unikt Socialdemokratiska affärsidén.

Klimatet, då? Handlar inte det om jämlikhet? Jo, det går att argumentera för att en progressiv klimatpolitik skapar jämlikhet i livsvillkor mellan generationerna.  Men som valfläsk är klimatpratet fjärran det traditionella folkhemserbjudandet om villa, Volvo, vovve. Att få klä sig i säck och aska med Greta Thunberg kommer inte ens för dagens godhetssignalerande ungdomar att i längden te sig lika lockande som en ny smartphone och en chartertripp till Medelhavet.

Jag har redan påtalat hur Socialdemokratin traditionellt lyckats ge ett skimmer av Stor Berättelse åt vardagsgnetandet. Till detta bidrog, att partiet med jämna mellanrum fick fram starka personligheter. Med ordet i sin makt och stora doser karisma gav de kropp och röst åt välfärdsbygget.

Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, min egen styvfar Kjell-Olof Feldt. Sten Andersson, Anna Lindh, Mona Sahlin. För att nämna några. Många av dem var dessutom klassresenärer, vilket säkert inspirerade till efterföljd.

Hur många bevingade ord och roliga livsanekdoter förknippar vi med, säg, Stefan Löfven, Mikael Damberg och Ylva Johansson? ”Käbbel” är det enda jag kommer på. Och Dambergs knytblus när han fjäskade för den feministiska väljarbasen genom att stötta Sara Danius under Akademibråket.

Gårdagens Socialdemokrati förde en levande dialog med kulturens stora män och kvinnor, som Hasse &Tage, Sara Lidman, PO Enqvist, Vilhelm Moberg. Medan Löfven symptomatiskt nog outsourcat kulturen till den identitetspolitiska sekten Miljöpartiet. Språket, kulturen och våra traditioner är tydligen bara bjäfs.

Att Liberalerna nu är farligt nära att kasta loss från regeringsunderlaget, håller gissningsvis Socialdemokratiska maktstrateger vakna om nätterna. Vad mig anbelangar, får de gärna ägna sig åt lite existentiellt grubbel också: Vilka är vi? Och vart är vi på väg?  Eller är vi bara döda fiskar?  Flyter med strömmen, börjar lukta ruttet.

Erik Hörstadius är frilansjournalist.