Två block grusar Lööfs drömmar

Tiden har sprungit ifrån Annie Lööf och hennes ständigt återkommande prat om regeringsfrågan och ”mittenlösningen”.
Annie Lööf.
Annie Lööf kan tänka sig att samarbeta med de nuvarande regeringspartierna eller de forna allianspartierna. Förutsatt att V och SD hålls utanför. Foto: Pontus Lundahl TT

Centerpartiet kommer varken budgetförhandla med V eller SD, upprepade partiledaren Annie Lööf med emfas i Agenda nyligen. I stället kan Lööf tänka sig att samarbeta med de nuvarande regeringspartierna eller de forna allianspartierna. Under förutsättning att V och SD hålls utanför, vill säga. För inspiration sneglar Lööf på diverse samarbeten i Europa och konstaterar att svaret på hur de växande höger- och vänsterpopulistiske krafterna hålls ifrån inflytande är ”en konstruktiv lösning i mitten” (SVT 30/5).

Det sistnämnda är emellertid inte så enkelt som det verkar. Den europeiska erfarenheten visar nämligen också att ytterkantspartier kan etablera sig och växa först när de gamla partierna lämnar flankerna och i alltför stor utsträckning trängs i mitten. Väl där riskerar de etablerade partierna att, i konkurrens om väljarna, tappa sin särart vilket i sin tur leder till att ytterkantspartierna växer ytterligare.

Att Lööf genuint hoppas på en mittenlösning är en sak, att hon verkligen tror att en sådan lösning skulle vara praktiskt möjlig förefaller osannolikt. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna, som ser varandra som politiska huvudfiender, är intresserade av att sitta i en regering tillsammans. Inte heller kommer de att släppa fram en regering bestående av Centern och Liberalerna med Lööf som statsminister.

Dessutom tyder det på bristande självinsikt att ett parti som C odlar föreställningen om sig självt som ”mitten”, när det i själva verket snarare intar positioner som jämförelsevis kan uppfattas som extrema för såväl socialdemokrater som moderater.

Partiet C älskar att hata

Att Annie Lööf, trots denna vetskap, ständigt återkommer till regeringsfrågan och ”mittenlösningen” beror på att den ger hennes parti möjlighet att tala om SD, partiet som centerpartisterna älskar att hata. Det är säkert ömsesidigt: På samma vis som SD behöver ”etablissemanget” som kontrast, behöver Centern SD för att kunna odla sin moraliska upphöjdhet.

Men tiden har sprungit ifrån Annie Lööf. Regeringsfrågan, som har dominerat samtliga valrörelser ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, är på väg att förlora sin laddning. Det beror på att det inför nästa års val utkristalliserats två realistiska, om än inte helt friktionsfria, regeringsalternativ.

Det ena bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och sannolikt Vänsterpartiet, och det andra av Moderaterna, Kristdemokraterna och eventuellt Liberalerna, under förutsättning att det sistnämnda behåller sin riksdagsplats och därtill väljer att ta plats i regeringen.

Ett sådant borgerligt regeringsalternativ kräver emellertid stöd, i någon form, av SD. Precis som det socialdemokratiska alternativet förutsätter stöd från V. Sannolikheten att ett stöd för en M/KD-regering kan frambringas är god, SD hyser föga intresse av en tredje Löfvenregering. Därmed står det klart att den naiva, och smått demokratifientliga, centerpartistiska förhoppningen om att hålla SD och V utanför makten grusats en gång för alla.

M, KD och L behöver hitta former för ett nytt samarbete som ånyo möjliggör ett borgerligt regeringsalternativ i stället för att, som C, i praktiken låta Socialdemokraterna abonnera på makten. Ytterst är det oppositionens demokratiska skyldighet gentemot väljarna, liksom det är en förutsättning för att det politiska samtalet åter ska handla mer om samhällsproblem och mindre om kortsiktigt taktiserande.

Skattehöjarmentalitet

Ett sådant borgerligt alternativ, i vilket SD utgör en del av regeringsunderlaget men inte av regeringen, är redan i skrivande stund till stor del enigt om flera centrala delar av politiken. Detta märks särskilt på områden som engagerar väljarna, såsom kriminal- och migrationspolitiken, liksom delar av den ekonomiska politiken. Det är mer än vad som kan sägas om det rödrödgröngröna alternativet, vars enighet mer grundar sig i gemensamma antipatier än av en samsyn kring hur samhällsproblem effektivt löses. För hur ska Centern förhålla sig till vänsterblockets allt ivrigare skattehöjarmentalitet och valfrihetsattacker?

I takt med att regeringsekvationen faller på plats kommer fokus under valrörelsen, i likhet med mandatperioden, att kretsa kring frågor avseende lag och ordning, integration samt välfärden post-corona. I dessa frågor är oenigheten på vänsterkanten betydande.

Valet 2022 kommer i högre grad än vanligt att bli ett val som utvärderar den gångna mandatperioden. Väljarnas dom kan bli mycket hård. Efter två mandatperioder med Stefan Löfven växer problemen med den grova kriminaliteten, den etniska segregationen, arbetslösheten, de dåliga skolresultaten samtidigt som välfärden lovar mer än vad den orkar leverera.

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt läge; inte för att dessa problem är nya, utan snarare just för att de inte är det. Under de senaste tio åren har allvaret tvärtom intensifierats varför de lösningar som tidigare hade kunnat förordas i dag framstår som otillräckliga. Vill man vara optimistisk kan man hävda att premisserna för den som tror på politikens förmåga att lösa samhällsproblem sällan varit bättre. Tur att regeringsfrågan i vart fall är ur världen!

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.