1971: Den stora bankfusionen

Affärsvärldens 70-årsjubileum råkade sammanfalla med ett nytt krisår, men denna gång för tidningen. Orsaken var den åtstramningsprocess som bankerna kommit in i. Handelsbankens nye chef Jan Wallander hade redan skurit friskt i bankens prenumerationer och årets stora nyhet alla kategorier, samgåendet mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken, blev en ny upplagepåfrestning för en tidning som redan trängts till en andraplansroll av Bonniers moderna affärsmagasin Veckans Affärer. Medan den nya fräscha VA erövrade 40.000 prenumeranter krympte omoderna Affärsvärlden ned mot 4.000.

Kreugers processer

Egentligen hette tidningen nu Affärsvärlden/Finanstidningen efter en sammanslagning med Kreugerägda Finanstidningen. Torsten Kreuger var nog inte beredd att sälja till arvfienden Bonnier, men väl till Affärsvärldens tidningsstiftelse, bildad av storbankerna och näringslivsorganisationerna, som knappast hade något emot att bli av med Kreugers ständiga skriverier om 1930-talets rättsprocesser.

I redaktionen fanns det här året huvudredaktören Arne Nilsson, redaktionssekreteraren Hans von Rosen (som varit redaktör på Finanstidningen) och Carl Swartz. Mot slutet av året anställdes Björn Franzon.

Försvarade fusionen

Den 21 september kom den stora nyheten om bankfusionen. De borgerliga företrädarna i riksdagen talade om maktkoncentration och mygel med finansministern Gunnar Sträng. Affärsvärlden försvarade bankfusionen på ledarplats efter att först ha konstaterat att AP-fonden var en större maktfaktor än den nya storbanken.

“Går vi utanför Sveriges gränser och ser frågan internationellt, blir talet om farlig maktkoncentration närmast groteskt. Kombinationen SkB-SEB lär enligt expertisen komma att hamna på femtionde platsen bland världens affärsbanker och någonstans på tolfte eller femtonde bland Europas.”Det var ett mycket omaka par som gifte sig. Skandinaviska Banken var ju en stor detal-jistbank med många kontor samt stor och skiktad organisation. Stockholms Enskilda var däremot en liten bank med platt organisation och inriktning på företagskunder samt rika familjer i Stockholm.

Större reserver

Stockholms Enskilda hade mycket större fonder och dolda reserver. Skulle man byta aktier efter kapitalrelationer finge Wallenbergfamiljen över 40 procent av aktiekapitalet i den nya banken, något som tedde sig helt oacceptabelt för Skandinaviska Bankens folk, och tanken att Stockholms Enskildas aktieägare skulle skänka bort de värden som finns i balansräkningen var också orealistisk. Lösningen på problemet blev att spinna av tillgångar från balansräkningen och dela ut dem till Stockholms Enskildas aktieägare före fusionen. Det var därför man skapade det nya investmentbolaget Export-Invest med en aktieportfölj och fastighetsbolaget Diligentia.

Tre procent för familjen

Det infördes också rösträttsbegränsningar, som innebar att ingen ägargrupp skulle kunna rösta för mer än två procent av samtliga aktier och familjen Wallenberg inte för mer än tre procent om man räknade stiftelserna och familjen.

Den nya banken blev ägar- och styrelsemässigt något av ett missfoster. Ansvaret att föra familjetraditionen vidare utan ägarbackning låg på Marc Wallenberg som vid den här tiden var 47 år och förutbestämd att efterträda den tio år äldre Lars-Erik Thunholm, vilken i sin tur skulle efterträda Marcus Wallenberg, 72 år, på ordförandeposten.

Nästa stora nyhet kom därför som en chock en månad senare: Marc Wallenberg hade tagit sitt liv genom att skjuta sig med ett jaktgevär.