Akelius behövs

Roger Akelius bär hatt. Sånt provocerar. För att inte tala om att han byggt upp sin förmögenhet genom att hjälpa folk att betala så lite skatt som möjligt, i ett land där ministrar tycker att det är häftigt att betala skatt. Sånt provocerar.

Kanske är det därför som Roger Akelius just nu utsätts för en omfattande kampanj där föreningen Aktiespararna annonserar för att stoppa honom.

På en väl fungerande aktiemarknad behövs det en mångfald av kapitalister för att undvika likriktning. Det behövs Investor och Industrivärden som står för trygghet och långsiktighet. Liksom andra institutioner som AMF Pension och Alecta. Det behövs också privatpersoner som aktieägare och folk som Martin Ebner och Roger Akelius (och tidigare Erik Penser och Sven-Olof Johansson), som tar tag i bolag där tryggheten har gjort företaget och företagsledningen passiviserad.

Det tråkiga i det svenska näringslivet är att sådana annorlunda personer ofta motarbetas på helt felaktiga grunder – för att de inte tillhör etablissemanget. Vi har sett det i Jan Stenbecks strid mot tele- och tv-monopolet och, i mindre skala, i Bengt Stillströms omöjliga kamp om Ångpanneföreningen.

Nu sker det igen. Denna gång är det fastighetsbolaget Mandamus som är skådeplatsen. Maktkampen har fått rejält utrymme i medierna, vilket snarare beror på bristen av maktkamper än på att det skulle vara en speciellt kontroversiell affär.

Båda talar i egen sak

Bakgrunden är inte mer komplicerad än att två huvudägare har skilda uppfattningar i en fråga där båda talar i egen sak. Så har det varit i ett år nu.

Det började med att Akelius köpte en stor post i Mandamus för knappt ett år sedan. Mandamus är ett blandat fastighetsbolag med tyngdpunkt på bostäder i de största städerna i Sverige. Bolagets resultat har genom åren varit hyggligt, och utdelningen bland de bästa i fastighetsbranschen. Akelius äger nu 39 procent av bolaget, det vill säga strax under budplikten. Akelius inhopp i Mandamus har gett aktiekursen en ordentlig draghjälp och fastighetsbolaget har sedan dess gått bättre än index.

I ett otal tidningsintervjuer har finansmannen sagt att utdelningen i fastighetsbolaget borde slopas. Varför?

– Det räcker om en enda person visar mig varför årlig dubbelbeskattad dränering skulle vara bättre än långsiktig tillväxt för en vanlig aktieägare i Mandamus, säger Akelius till Affärsvärlden.

– Det behövs inga miljonkampanjer av skräckpropaganda. Det behövs inga fler kampanjer av typen ”Stoppa Akelius” eller den politiskt korrekta men intellektuellt depraverande rubriken i husorganet Land: ”Kämpa för rätten till utdelning”, säger Roger Akelius.

LRF behöver pengarna

Akelius, vars aktieköp har skett genom dennes Cypernbaserade försäkringsbolag, betalar 15 procent i skatt på utdelningen. Det anser han är onödigt.

Den andra huvudägaren i Mandamus, LRF, är däremot i stort behov av utdelningen. Koncernen lider nämligen tungt av den stora förlusten i livsmedelsbolaget Spira.

Affärsvärlden anser att återköp av egna aktier är att föredra framför utdelning när det gäller fastighetsbolag. Detta eftersom små aktieägare betalar 30 procent i skatt på utdelningar och bolagets egna kapital minskar. Återköp av egna aktier förbättrar däremot nyckeltalen och därmed vinsten per aktie. Undantag finns. Fastighetsbolaget Kungsleden har varit oerhört skickligt med sin aggressiva utdelningspolitik. Men det beror på att Kungsleden har betydligt bättre kassaflöden än Mandamus och därtill förlustavdrag, vilka kan kvittas mot vinsterna.

I Mandamus fall är det förvånande att utdelningen är så pass hög med tanke på att företaget i fjol behövde öka belåningen för att kunna förvärva nya fastigheter. Vakansgraden – det vill säga andelen outhyrda ytor – är rekordlåg, vilket innebär att förbättringar snart är omöjliga att åstadkomma. Enda sättet för Mandamus att tjäna mer pengar är att förädla beståndet och köpa mer fastigheter.

Blir det då ingen utdelning i år för Mandamus aktieägare? Jo, Akelius och LRF lär mötas på mitten. Akelius säger till Affärsvärlden att han föreslår en utdelning på 2,83 kronor per aktie, för att tillgodose alla parter.

Mandamus märkliga återköp

Att LRF är missnöjt är inte så konstigt. Mer förvånande är den omfattande kritiken från Aktiespararna. Det Aktiespararna borde koncentrera sig på är Mandamus märkliga återköpsaffär. Mandamus hade köpt tillbaka 3 procent av sina aktier, men inte makulerat dem. Av någon okänd anledning fick bolagets vd, Anders Johansson, för sig att dessa aktier skulle säljas, eftersom aktien stigit och bolaget behövde kapital. Aktierna såldes och i en artikel i Dagens Industri den 27 februari i år sade både Anders Johansson och LRF att de inte visste vem som köpt aktierna.

Några dagar senare framkom att Lantbrukarnas Ekonomi, som ingår i LRF-sfären, köpt posten. Inte nog med att LRF:s Leif Zetterberg i egenskap av ordförande i Mandamus fattade beslut om att de återköpta aktierna skulle säljas och sedan indirekt köpte dem själv. Men det är värre än så, enligt Roger Akelius:

– Aktierna såldes till en kurs på 68,50 kronor per aktie. Jag var beredd att betala fem kronor mer för posten, men fick inte bjuda på den.

Enligt Akelius säger alltså Mandamus nej till att få 3 miljoner kronor mer för sina aktier, eftersom han inte är rätt köpare.

Mångfald behövs

Akelius har motarbetats. Hans argument om utdelningar behöver inte vara fel. Frågan är dock om aktiemarknaden är redo för detta. Ett fastighetsbolag som varken ger utdelningar eller återköper aktier kommer att få svårt att attrahera investerare.

Men det förändrar inte det faktum att den svenska aktiemarknaden behöver mångfald. Marknaden behöver helt enkelt fler Roger Akelius. Ty bristen på fritänkare hämmar det svenska näringslivet. Sverige lider brist på finansmän som omstrukturerar företag och skakar om i styrelserummen.

Så var det på 1980-talet. Det gav aktiemarknaden en bra injektion och satte också press på företagsledningar och övriga trötta ägare. Om till exempel Volvo hade haft en stark finansman som ägare skulle problemen med Renault-affären i början av 1990-talet förmodligen aldrig uppstått. Det hade behövts som en motvikt till den starke PG Gyllenhammar.

Samma sak kan sägas om en rad andra svenska börsbolag som förstörts av det ansiktslösa ägandet. Därför är Akelius en nödvändighet – även om han provocerar.