Alans balansgång

När Alan Greenspan i förra veckan på ett ovanligt tydligt sättmeddelade att den amerikanska styrräntan höjs vid nästa s.k.policymöte tog finansmarknaderna ett riktigt glädjeskutt.Räntorna föll och börsen steg.Inte för att en höjning av styrräntan skulle betyda så mycket isig. Tecknen på starkare tillväxt har redan fått de långaräntorna att stiga kraftigt, över en procentenhet i år. Dollarnhar också stigit i takt med att tillväxten har justerats upp.Enligt ett vägt dollarindex har dollarn stärkts med ungefär tioprocent sedan botten i mitten av oktober förra året.Sammantaget innebär detta en rejäl åtstramning av denamerikanska ekonomin, som marknaderna har klarat av helt på egenhand.

Börsen styr

Men om man också räknar in effekterna av börsuppgången blirbilden en annan. Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachshar räknat ut ett finansiellt index, som innefattar effekternaav både börs, korta och långa räntor och växelkurs och enligtdetta är de finansiella förhållandena fortfarande klartexpansiva. Det visar också att den största effekten av förraårets räntesänkningar med 0,75 procentenheter kom via effektenpå börsen.Även den kommande höjningen av styrräntan får förmodligen mestpsykologisk betydelse. En höjning av den korta räntan med enkvarts procentenhet kan inte göra särskilt mycket varken tilleller ifrån för den amerikanska ekonomin.

Psykologin avgör

Psykologiskt kan den däremot få avgörande betydelse. Man vill seatt den amerikanska centralbanken fortfarande är med ochverkligen inte tänker acceptera att inflationen sticker iväg. Omden första reaktionen med stigande börs och fallande långaräntor blir varaktig kan effekten av räntehöjningen alltså tilloch med bli expansiv.Men det är inget tvivel om att den amerikanska ekonomin på etteller annat sätt måste dämpas. Även om produktiviteten harbörjat öka snabbare så har ju även fallande arbetslöshetbidragit till tillväxten. Och nu är den så låg att det snartinte finns fler arbetslösa att anställa.Alan Greenspan bör ha goda förutsättningar att klarabalansgången den här gången också. I efterhand framstår denamerikanska penningpolitiken under 1990-talet som nästanosannolikt lyckad.Efter recessionen i början av 1990-talet har både denreal-ekonomiska utvecklingen och inflationen utvecklats bättreän någon anade i början av 1990-talet. Detta är visserligen intebara Greenspans förtjänst. Men helt klart har han i varje fallinte gjort något för att hindra den. Till skillnad från iSverige är det svårt att se att penningpolitiken har varitalldeles för stram eller alldeles för expansiv under någonperiod under 1990-talet.

Precis lagom

När konjunkturuppgången visade sig starkare än väntat 1994höjdes de korta räntorna kraftigt, från tre till sex procent,och åtstramningen visade sig vara precis lagom. Sedan dess harinflationen nämligen hållit sig på omkring tre procent ellerlägre, samtidigt som tillväxten har varit stark ocharbetslösheten har fallit.Samtidigt framstår en högt värderad börs som en av de störstariskerna. Ett kraftigt börsfall i USA är den risk som allakonjunkturbedömare har med som den främsta brasklappen i ettannars allt ljusare scenario för tillväxten i världen.Men det är ändå inget tvivel om att Greenspan har byggt upp ettenormt förtroendekapital. Nu räcker det kanske med mindreförändringar för att han ska få de finansiella marknaderna attreagera så att de finansiella förhållandena blir precis lagomexpansiva eller åtstramande.Till skillnad från tidigare är den kommande höjningen därförförmodligen inte alls början på en kraftig höjning av de kortaräntorna.Jodå. Alan Greenspan har anledning att vara belåten.

BILDTEXT:

Åtstramningen under 1994 visade sig vara precis lagom, att trotsde senaste årens starka tillväxt inte strama åt förrän möjligennu verkar också ha varit helt riktigt.