Doktorn kan komma

Steget mellan fastighetsföretaget Lundbergs och hälso- och sjukvårdsföretaget Capio kan tyckas långt, men faktum är att de har något gemensamt: De har båda den offentliga sektorns brister att tacka för sina första framgångar. I byggherren Lars-Erik Lundbergs fall handlade det om att i mitten av förra seklet utnyttja att Norrköpings kommunala bostadsbolag dels inte hann tillgodose stadens växande behov av bostäder, dels led av tungrodd organisation. Där allmännyttan kostade, lyckades Lundberg vara ekonomiskt effektiv. Det räckte för att tjäna pengar.

Vårdföretaget Capio gör i princip samma sak. Företaget utnyttjar, hårdraget uttryckt, den offentliga vårdens förvaltningsbrister. Capio ska tjäna pengar genom att erbjuda samma sjukvårdstjänster som landstingen, men utföra tjänsten effektivare. I princip är det inte krångligt. Ju snabbare en patient blir frisk, desto snabbare blir vårdplatsen ledig och kan utnyttjas av någon annan. Ju precisare behandling, desto mindre dyr och onödig eftervård. Ju mindre tid som måste läggas på praktiskt krångel, som exempelvis att olika sjukhus har olika IT-system, desto billigare blir administrationen. Företagets paradexempel är S:t Görans sjukhus i Stockholm som enligt Capio haft 7-12 procent lägre kostnader än motsvarande offentligt drivna sjukhus.

I fjol omsatte Capio drygt 5,3 miljarder kronor vilket räckte till en liten vinst på 205 miljoner kronor. Företaget har verksamheter inom i stort sett alla led av vårdkedjan: förebyggande vård, akutsjukvård, diagnostik och äldrevård. Av Capios tre stora affärsområden är hälso- och sjukvårdstjänster överlägset störst. Området omsatte 2001 knappt 4,3 miljarder kronor, medan diagnostiktjänster stod för 892 miljoner och äldrevård för 340 miljoner kronor.

Än så länge ingår inte primärvård (vårdcentraler och husläkare), men intresset saknas säkert inte. Den offentliga sektorn står för uppskattningsvis två tredjedelar av Capios intäkter, och så länge samhället är största kund är det viktigt att Capio kan erbjuda lösningar på samhällets samtliga vårdbehov.

Det är också en förklaring till varför Capio säkert kommer att fortsätta satsa på äldrevård, trots att området förmodligen aldrig kommer att generera vinster att tala om. Äldrevård kostar, dels genom att det är en resurskrävande (läs: dyr) patientgrupp, dels i form av rekryteringsproblem eftersom äldrevård sorgligt nog sällan står överst på vårdpersonalens önskelista över tänkbara arbetsplatser.

Heta politiska känslor

Även om privatdriven sjukvård har blivit alltmer accepterat, så väcker det fortfarande heta politiska känslor. Skräcken vore naturligtvis ett framtida samhälle där människor nekas vård enkom för att de inte har råd att betala.

Ett sådant scenario står vi knappast inför inom överskådlig framtid, men den politiska dimensionen gör Capio till en udda börsfågel. Få andra börsföretag påverkas så konkret av vad politikerna beslutar, och så kommer det att förbli så länge den offentliga sektorn är företagets största kund.

Det är både på gott och ont. Till det goda hör att företaget blir relativt konjunkturoberoende. Avtalen tecknas oftast på längre sikt, vilket gör intäkterna förutsägbara. Det är en av förklaringarna till att bolagets kursutveckling kunnat vara så stabil under den i övrigt turbulenta börsutvecklingen sedan bolaget börsnoterades sommaren 2000. Aktien har pendlat mellan 60-80 kronor, med undantag av de första dagarna på börsen då kursen steg med närmare 40 procent.

Till det onda hör att aktiemarknaden har haft svårt att förstå företaget, eftersom det finns så få jämförelseobjekt. Att Capio genom övertagandet av S:t Görans sjukhus blev den direkta orsaken till regeringens stopplag år 2000 (inga utförsäljningar av akutsjukhus till vinstdrivande företag fram till utgången av 2002) säger något om hur pass ny mark företaget egentligen bryter.

Den politiska risken är alltså svårbedömd. Så sent som i slutet av mars aviserade socialminister Lars Engqvist att han vill förlänga stopplagen ytterligare ett år. För Capios del är en förlängning av stopplagen egentligen inget bekymmer. Företaget kan klara sig bra utan fler svenska akutsjukhus, framför allt med tanke på satsningen på ett nytt närsjukhus i Bromma i den viktiga Stockholmsregionen.

Då är Engqvists senaste utspel allvarligare. Han vill också införa en lag som förbjuder privatsjukhus att ta emot både patienter vars vård finansieras av samhället och patienter vars vård finansieras privat.

Det låter ju konstigt att privata sjukhus inte ska få acceptera privata patienter, men Engqvists tanke är att undvika ett förturssystem: patienter med privat sjukförsäkring ska inte få vård snabbare än patienter vars vård finansieras med offentliga medel.

Även om Engqvists utspel snarare är en reaktion mot försäkringsbolagens ökade intresse för privata sjukvårdsförsäkringar än mot vinstdrivande sjukhus, så riskerar en sådan lag att sätta käppar i hjulet för Capio, som har en växande kundgrupp i försäkringsbolagen. Enligt försäkringsbolagen själva finns i dagsläget runt 140 000 privata sjukvårdsförsäkringar. En sådan lag skulle till exempel kunna innebära att Capio inte kan utnyttja eventuell överkapacitet utan går miste om tillväxt bland privata uppdragsgivare.

Tillväxten finns utanför Sverige

Det finns visserligen inte mycket som pekar på att landstingen skulle sluta anlita vårdleverantörer som Capio. Men det vore dumt att helt räkna bort de politiska riskerna.

Det tycker uppenbarligen även Capio, som föresatt sig att expandera huvudsakligen utomlands. Europas hälso- och sjukvårdsmarknad växer, eftersom befolkningen blir allt äldre. Enligt Capio var den västeuropeiska marknaden år 2000 värd cirka

7 600 miljarder kronor, nästan tio gånger så mycket som läkemedelsmarknaden. Därmed har Capio knappt 0,1 procent av den europeiska sjukvårdsmarknaden. De riktigt stora marknaderna är Tyskland och Frankrike, som tillsammans utgör cirka 45 procent av Västeuropas totala marknad för sjukvård (se diagram härintill).

En lyckad expansion skulle inte bara göra Capio mindre beroende av Norden, utan också göra företaget till en europeisk banbrytare. Det finns visserligen gott om privatsjukhus i Europa – även börsnoterade sådana – men någon internationell aktör finns knappast.

Det första riktigt stora steget mot en europeisk expansion togs i somras, då Capio köpte Community Hospital Groups 21 sjukhus i Storbritannien. Köpet betyder att bolaget i år kommer att omsätta drygt 7 miljarder kronor.

Men det brittiska köpet tärde på kassan, vilket är allvarligt. Capio betalade 3,65 miljarder kronor plus övertagna lån på närmare 800 miljoner kronor. Företaget har indikerat att de brittiska sjukhusen har en rörelsemarginal på 8-9 procent, vilket skulle betyda ett rörelseresultat på 170 miljoner kronor. Det betyder en avkastning på mycket måttliga 8 procent på det satsade kapitalet.

Det hänger på sjukhusförsäljningen

Nu kan kalkylen bli litet bättre när Capio säljer själva huskropparna (fastighetsinnehav ingår inte i Capios strategi). Det är en avgörande fråga – en lyckad försäljning är en förutsättning för att bolaget ska få medel för att köpa fler sjukhus i Europa.

Trasslar försäljningen riskerar Capio alltså en riktigt skumpig färd mot resten av Europa.

Capio borde ha grundföruts��ttningar för att exportera sitt koncept. Även om ländernas vårdfinansieringsmetoder är olika, så kan system och metoder för att bedriva sjukvård fungera bra även på skilda marknader. Att till exempel behärska ett effektivt prissättningssystem kan ge en konkurrensfördel. Att prissätta vårdtjänster är som bekant både kontroversiellt och svårt: Kostnaden för en bruten fot kanske går att mäta i form av vårdtid och gipsåtgång, men vad blir man skyldig för psykisk insufficiens?

Sjukvård till “kilopris”

En modell som vinner mark är att gå efter något som baseras på så kallade diagnosrelaterade grupper, DRG. Modellen blir allt vanligare i Norden och även i Tyskland växer intresset. Principen är egentligen densamma som att köpa något per kilo. Specialister, beställare och branschorganisationer går kontinuerligt igenom hur vårdkrävande olika sjukdomstillstånd är genom att förse varje diagnos med ett specifikt antal viktenheter, kilon om man så vill. En hjärtinfarkt är exempelvis mer vårdkrävande än en bihåleinflammation och “väger” följaktligen mer. Priset blir sedan diagnosens vikt gånger det pris parterna enats om att en viktenhet (ett kilo) ska kosta.