En rockrebellsjäl i en direktörs kropp

Till hösten publiceras Jonas Bonniers femte roman, Saffranshjärtan. Den är skriven under förra året när den verkställande direktören för familjeföretagets tidsskriftsdivision, som omsätter 2,8 miljarder kronor och har 1 100 anställda, tog en paus för att få möjlighet att bejaka sin kreativa sida. – Det är ett oerhört privilegium att inte behöva välja bort något. Med jämna mellanrum har jag ett behov av att uttrycka mig i skrift. Och då måste jag göra det till hundra procent. Jag kan inte både skriva och vara vd för det här företaget samtidigt, säger Jonas Bonnier.

I den nya romanen följer han två jämnåriga kvinnors liv från det de föds 1960 och 40 år framåt. De träffas aldrig, deras enda beröringspunkt är saffranshjärtan. – Det är en lättläst bok. Jag hoppas läsarna ska finna att den är underhållande, säger Jonas Bonnier. Han är den ende i den välkända mediefamiljen som kombinerar rollen av mäktig direktör med att vara hyfsat framgångsrik konstnär. De böcker han hittills publicerat – den senaste kom 1994 – har sålts i uppåt 5 000 exemplar var. – Och då är jag lycklig som en lärka, säger han. Det 50-tal tidskrifter som han basar för når varje vecka tiotals miljoner läsare på sex marknader. – Utgivningen av magasin har fullkomligt exploderat i USA under senare år. Jag ser samma tendens i Sverige. Divisionens omsättning har ökat med 500- 600 miljoner kronor sedan jag tog det här jobbet för fem år sedan, konstaterar han. Han avböjer att svara på ägarfrågor och frågor som berör koncernens fem andra divisioner. – Som en av ägarna har jag varit med och tillsatt koncernens olika styrelser. Men vill du tala om Expressen, exempelvis, är det bättre att du snackar med Thorbjörn Larsson, Bengt Ottosson eller Otto Sjöberg. Han ser sig inte heller som någon påläggskalv till den tretton år äldre kusinen Carl-Johan Bonnier, koncernchefen som i somras fyllde 50. – Jag har inga ambitioner att efterträdda Calle (Bonnier) och min närmaste familj (fru och två barn, åtta och tio år) skiter i vilket. Calle tycker nog det är trevligt att jag behåller mitt nuvarande jobb och själv har jag haft enormt svårt att fatta beslut i livet. Min horisont sträcker sig inte längre än två år framåt, konstaterar han. Frågor om Schibsted och Svenska Dagbladet avfärdar han med att han inte har någon uppfattning om tidningen ”eftersom jag aldrig haft den hemma”. Tidsskrifter däremot är hans jobb att ha synpunkter om. Om skvallertidningar: – Det är de genre som ökar snabbast, i USA men också här. Det finns ett stort intresse kring prinsessan Madeleine och kungafamiljen. Jag har inga moraliska betänkligheter mot att starta den typen av tidningar. Men det finns redan fyra skvallertidningar i Sverige och Bonniers kommer inte att starta en femte. Om specialtidningar: – Den journalistiken tror jag på. Det är dyrt och svårt att göra men inom det här området finns det utrymme för nya publikationer. Allt om Mat är det bästa exemplet på bra tidningar i den här nischen. Om Veckans Affärer: – Den ger en handfull antal miljoner i vinst men det inte tillräckligt. Jämfört med 1999 och 2000 (då vinsten låg på 22-23 miljoner år) är det naturligtvis åt helvete för lite. Men det beror ju på konjunkturen. Annonsmarknaden är som bekant inte den bästa för den här sortens tidningar för närvarande. Business Week tappade 30 miljoner dollar i annonsintäkter under årets första tre månader. Om expansionsplaner utomlands: – Norden är vår bas men jag skulle gärna se att vi i en framtid kunde ge ut någon tidning på engelska. I England är konkurrensen för hård, i Kanada och Australien sätter lagarna stopp för utländska ägare och i USA har vi tidigare gjort några försök men utan att riktigt lyckas. Om de krav som ställs för att Bonniers ska starta nya tidningar: – Jag får säkert 3-4 nya förslag i veckan. Flera av dem går vi vidare med eftersom vår affärsidé är att starta och driva tidningar. Men det är ytterst få förslag som realiseras. Vi startar inte en tidning som inte är garanterade en viss omsättning. Det varierar naturligtvis från fall till men en omsättning på tio miljoner per år är allt för lite för oss. Och vi kräver alltid en vinstmarginal på minst 15-20 procent.

Åke Lindberg