FONDER: Riskmaximerande avgifter

Prestationsbaserade intäkter har, om än i liten skala, börjattillämpas i den svenska fondbranschen. Framförallt är det senareårs nytillskott i fondfloran, hedgefonder, där det blivitpopulärt. Detta, eftersom hedgefonderna med sina friaplaceringsregler ställer höga krav på förvaltarna. Menresultatbaserade avgifter tillämpas även för vanliga fonder, setabellen här nedan. Variationerna på temat är många, men oftasttas dels en fast, dels en rörlig avgift på avkastningen utöverjämförelseindex. Tanken med resultatbaserade avgifter är att kunden somretar sig på att förvaltarna får stora intäkter oavsett avkastning ska fåett alternativ. Genomsnittlig förvaltningsavgift (inklusiveräntefonder) är 1,3 procent av förmögenheten och beräknas i årge branschen 7,8 miljarder kronor.Men huvudargumentet för resultatbaserade är att förvaltaren fårett incitament att höja avkastningen, vilket även gynnar kunden.Så långt är tanken god, men det finns ett par problem.

Egentligen dåligt

Låt oss ta ett exempel från arbetslivet. Alla som har lönerkopplade till prestationer vill att utvärderingen ska ske underså kort period som möjligt. Därför vill exempelvis mäklaren attvarje affär ska utvärderas, eftersom det är enklare att göra engod affär än flera. Då ger varje bra affär extra inkomst, ävenom resultatet av de ackumulerade affärerna egentligen är dåligt.Arbetsgivaren tjänar på att ge den anställde en morot, men villgivetvis att den ska bero på helhetsresultatet. Därför fåraktiemäklare och andra yrkeskategorier med prestationsbaseradelöner, såsom säljare, ofta bara bonus en eller ett par gånger omåret förutsatt att denne slagit uppsatta mål. Däremellan utgåren fast månadslön. Som fondsparare bör du vara lika luttrad somarbetsgivarna ovan och kräva att prestationen mäts på längre perioder.Men flera förvaltare, såsom Banco, Fischer och Intrinsic, beräknar ochtar ut den resultatbaserade avgiften dagligen. LW Wasa tar ut denmånadsvis, medan Salus Ansvar Öhman och Trevise tar ut denkvartalsvis.

Hur det kan gå om man inte kräver långa utvärderingsperioder kanexemplifieras med Intrinsic Strategifond. Denna lilla, underfjolåret mycket omskrivna, hedgefond hade en lysande utvecklingunder de nio första månaderna 1998. I början av oktober kundeförvaltaren stoltsera med en avkastning på 57 procent, menfelsatsningar gjorde att hela uppgången och mer därtill raderaspå några få börsdagar. Avkastningen för 1998 slutade på minus 58procent och resultatet i fonden förra året blev minus 21,5miljoner kronor. Ändå landade förvaltningskostnaderna 1998 på ungefär 20procent av genomsnittlig förmögenhet. Därtill kom courtagekostnader isamma storleksordning. Utan dessa kostnader hade förlusternablivit betydligt lägre. De som sålde på toppen ska inte klaga,men enligt fondens årsrapport var de inte så många.

Zenit bättre

Anledningen till att avgiftsuttaget i förhållande tillsnittförmögenheten 1998 kunde bli så högt var den dagligauträkningen av den resultatbaserade avgiften. Eftersomförvaltaren stötte på patrull först i början av oktober varflertalet dagar i fjol sådan där den resultatbaserade avgiftenkunde tas ut. Kunderna har all anledning att önska attutvärderingen skett per kalenderår, så som sker i en annan kändhedgefond, Brummer & Partners Zenit.Intrinsic, liksom Fischer, har emellertid en mycket bra regelsom säger att den resultatbaserade avgiften bara ska utgå närvärdet på fonden stiger mätt från det högsta värdet på fonden.Alltså kommer ingen resultatbaserad avgift att utgå förränfonden nått tillbaka till gamla rekordnivåer. Däremot utgårfortfarande den fasta avgiften på 1,5 procent.Men eftersom förmögenheten i Intrinsic fallit till 5,6 miljonerkronor vid årsskiftet 1997/1998 blir det sparsamt med lön för deanställda. Alla förvaltare, utom Trevise, tar ut en fast avgift. Så heltlottlösa blir de aldrig. Allra rättvisast vore om förvaltarenvar tvungen att kompensera fonden när avkastningen är sämre änindex med samma procent som förvaltaren får när avkastningen ärbättre. Men det är en utopi.Andra regler för att maximera avgifterna är att sätta ett takför det maximala avgiftsuttaget, såsom hos LF Wasa och SalusAnsvar Öhman. Regeln gäller kvartalsvis, så på årsbasis kantotalkostnadsandelen bli högre än taket.

Lockar till risktagande

Korta mätperioder gör också att förvaltaren kan lockas att tastora risker. Stort risktagande ger stora svängningar i värdet.Ibland kommer fonden att gå bättre än index, då ger det extraintäkter. Ibland kommer det att gå sämre och då får förvaltarenändå den fasta avgiften. Detta kan innebära stora intäkter förförvaltaren trots att fonden långsiktigt utvecklas sämre änindex. Nej, kräv långa mätperioder. Minst ett år, helst flera. Dock ärdet rimligt att sparare som lämnar fonden måste betala för detresultat de erhållit.