Fördel Schyman

Gudrun Schyman drabbades av flera motgångar på vänsterpartiets kongress, som visade en oväntat traditionell, eller kanske man kan säga konservativ, inställning. På kort sikt skadas säkert partiet av kongressens agerande. Det var skickligt av Göran Persson att vid rätt tidpunkt ta upp en debatt om partiets kommunistiska arv, som därigenom blev en stor fråga på vänsterpartiets kongress.

Men på längre sikt är det troligt att Schyman skakar av sig förtretligheterna och fortsätter som om ingenting hänt. Trots att hon går i otakt med medlemsopinionen har hon en oerhört stark ställning, efter att ha fört upp partiet från ständigt balanserande på 4-procentsspärren till 12 procent i förra årets val och nu nästan 14 procent i opinionsmätningarna.

De egentliga partimedlemmarna, som väljer kongressombuden, utgör i sin tur bara ett par promille av väljarkåren. Väljarna består i allt väsentligt av missnöjda socialdemokrater och de sympatiserar nog mycket mera med Schyman än med kongressmajoriteten. Den största risken för partiet är kanske rentav att Schyman tröttnar på det interna motståndet och att väljare försvinner med henne.

Hyllade Per-Albin

Schyman hyllade i sitt inledningstal Per-Albin Hansson som “folkhemmets andlige fader” och sade bland annat: “Kommunismen som rörelse och samhällssystem tillhör historien” och “vi tar avstånd från alla de övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i kommunismens namn”.

Kongressen verkade inte gilla Schymans attityd och tog flera beslut som gick emot hennes och partistyrelsens förslag. Det blir ingen snabb omarbetning av partiprogrammet, som bland annat innehåller: “Genomförandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande … samt demokratisk kontroll av ekonomin och makt över produktionsmedlen”.

Men sådana historiskt motiverade formuleringar behöver inte ha någon praktisk betydelse. I socialdemokraternas partiprogram från 1990, reviderat 1993, står att socialdemokratin vill “så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Ingen större skillnad, kan tyckas.

Allvarligare nederlag

Ett något allvarligare nederlag för partiledningen var fyra villkor för eventuell medverkan i en regering med socialdemokraterna. Enligt kongressen ska partiet inte acceptera inskränkningar i de fackliga rättigheterna (kritiken här gällde främst att vänstern i riksdagen sagt ja till det nya medlingsinstitutet) eller utförsäljning av gemensam egendom. “Självklara krav” för medverkan ska också vara att en arbetstidsförkortning inleds och att budgetprocessen i riksdagen förändras “så att det är möjligt att föra en solidarisk välfärdspolitik och bygga ut den offentliga sektorn”.

Kongressen beslutade också att frågan om en eventuell regeringssamverkan ska “underställas partiets medlemmar i en demokratisk process”. Eftersom socialdemokraterna ändå inte kan tänka sig att ta in vänsterpartiet i en regering får kongressens beslut knappast några praktiska konsekvenser.

Omöjlig samregering

Socialdemokraterna ser det väl bara nu som ännu omöjligare att samregera med vänsterpartiet. Att ta in vänsterpartiet i regeringen och samtidigt avskaffa budgettaket, vilket partikongressens beslut innebär, skulle nästan säkert leda till högre räntor och förvärra nästa konjunkturnedgång. Kanske skulle det leda till den kris som tycks vara de borgerligas enda chans att vinna ett val och bilda regering.

Den nya budgetprocessen gör det för övrigt möjligt för socialdemokraterna att regera utan något fast samarbete åt vänster eller höger, eftersom det krävs samförstånd mellan vänsterpartiet och moderaterna för att budgetpropositionen ska ändras.

Vänsterpartiet under Gudrun Schyman kommer säkert att fortsätta med att driva en politik av socialdemokraternas 1970-talsmodell, med högre offentliga utgifter, skärpta skatter för höginkomsttagare och kapital, nej till EU och bland annat kritik mot ökade klyftor och stress i arbetslivet.

Kan sova gott

Någon kommunism eller ens socialism behöver man nog inte vara rädd för, snarare traditionell vänsterpopulism. Att det möjligen finns vissa partimedlemmar som, med Lenins ord, vill utgöra proletariatets förtrupp i klasskampen är nog ingenting som behöver vålla fondsparare och andra kapitalister dålig nattsömn. Hotet från vänstern är snarare en politik som hotar att medföra högre inflation och lägre tillväxt, och därmed på sikt minskad sysselsättning.