Fumlande forskning

I helgen kom beskedet att vaccin mot blödarfebern ebola kan finnas tillgängligt redan nästa år. Äntligen en framgång för läkemedelsbolagen. En del tycker snarare att de förtjänar pisk för att de globala jättarna inte tidigare har lyckats utveckla botemedel mot sjukdomen som sprider sig i rasande fart i Västafrika.

Uppfattningen att läkemedels­utvecklarna inte gjort tillräckligt för att komma till rätta med problemen under de nästan 40 åren som gått sedan den förra stora epidemin bröt ut i den nuvarande Demokratiska republiken Kongo är väl spridd.

Men en hel del har blivit gjort. Och nu gäller det att dra lärdom av vad som skett.

De flesta kan skriva under på att den som investerar miljoner för att utveckla en ny medicin ska ha ersättning för sitt arbete. De flesta kan också förstå att det kan bli lite si och så med återbäringen om de sjuka har väldigt ont om pengar. Invånarna på landsbygden i de nu drabbade länderna i Afrika hör antagligen till dem som har allra sämst betalningsförmåga i hela världen. Ebola drabbar fattiga människor. Sjukdomen var tidigare också sällsynt. Det största utbrottet före årets epidemi omfattade drygt 300 personer.

För en direktör i läkemedelsbranschen har ebola hittills inte varit ett potentiellt lönsamt behandlingsområde.

Trots detta har oberoende forskare gjort framsteg i utvecklingen av botemedel. New York Times skrev i förra veckan om hur forskare i Kanada och USA redan för tio år sedan utvecklade ett vaccin som är 100-procentigt effektivt att skydda apor mot ebola. I samband med att upptäckten publicerades i en ansedd vetenskaplig medicinsk tidskrift förklarade forskarna att försök på människor skulle kunna dra i gång inom två år och att ett vaccin för människor kunde vara klart år 2010 eller 2011.

Så blev det inte.

Tumregeln är att det kostar över en miljard kronor att driva en medicin från start till mål. Summan gör det omöjligt för ett vinstmaximerande börsnoterat läkemedelsbolag att i kamerala termer motivera en investering i ebolaforskning.

Den inledande forskningen kräver sällan stora resurser. Det gör inte heller djur­försöken, som kan kosta något tiotal miljoner kronor. I stället är det när experimentmedicinerna ska provas ut på männi­skor som de stora utgifterna tillstöter. Projektet lades på is.

Går patientstudierna som på räls brukar det kunna överbryggas på sex till sju år. Snabbspår kan gå på tre år. Men aldrig på så kort tid som ett halvår som nu diskuteras. En så pass kort startsträcka betyder att medicinerna lanseras utan att bolagen gör storskaliga prover på människor.

Två vacciner ska nu massproduceras, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Enligt organisationen ska det finnas i storleksordningen 200 000 doser till sommaren.

Ett av vaccinerna är det som fungerade så bra på apor för över tio år sedan. Det kal­las VSV-EBOV. Grundforskningen har betalats av kanadensiska myndigheter. De cirka 1 000 doserna som då producerades donerades så småningom till WHO. Patenträttigheterna ägs av Kanada men rättigheterna att sälja vaccinet har sedan år 2010 gått till ett litet amerikanskt läkemedelsbolag, New Link Genetics.

Det andra lovande vaccinet, Ch Ad 3, utvecklas av en annan privat-offentlig konstellation: den amerikanska läkemedelsforskningsmyndigheten National Institute of Health tillsammans med brittiska läkemedels­jätten Glaxo Smith Kline.

Dessutom finns läkemedel som hjälper redan eboladrabbade personer, också i experimentstadiet. Vid sidan av de två vaccinen väntas minst fem andra mediciner genomgå försök på människor inom kort. Gemensamt för alla dessa projekt är att de har utvecklats i samarbete mellan offentliga myndigheter och privata företag.

Hittills mest uppmärksammat är Z Mapp. Medicinen har utvecklats av två mindre bolag, San Deigo-baserade Mapp Biopharmaceutical och tobaksodlaren Leafbio. Den har provats på insjuknade patienter och tycks hjälpa.

Offentliga forskningsinstitut i väst får allt större resurser och utvecklar nya mediciner i egen regi. Till skillnad mot de privata bolagen ska resurserna förhoppningsvis gå till områden med störst behov, inte med störst betalningsförmåga. En annan väg är att stater och rika privatpersoner betalar för att få olönsam forskning utförd av privata företag. Exempelvis donerade i förra veckan Microsoftgrundaren Paul Allen motsvarande 700 miljoner kronor till ebolavård.

En tredje variant där privat och offentlig verksamhet samverkar kommer från Efpia, branschorganisationen för de europeiska läkemedelsföretagen, vars svenske vd Richard Bergström i Sveriges Radio i förra veckan lanserade ett förslag där EU-kommissonen och ett tiotal små och stora läkemedelsbolag bildar en slags nödorganisation, en dedikerad projektgrupp, för att utveckla ebolamediciner. Stora resurser kan snabbt riktas in mot akuta behov.

Kanske ska den nya taktiken ses som en omvändelse under galgen inför hotet om politisk styrning. Ett försök att visa att det privata alternativet fungerar också i kristider. Något måste branschen ändå göra för att inte alldeles förlora i trovärdighet.