Hundra förlorade år

Företaget som gör den initiala innovationen är sällan de som profiterar på den. En förklaring: Organisationer som är byggda för att göra en sak, kan inte förändras.
Steven J Sasson, Kodak
Steven J. Sasson med den kamera han byggde 1975 samt en digitalkamera från tidigt 2000-tal. Foto: AP Photo/David Duprey, File/TT

För varje sak som sker, fanns en massa alternativa utfall som inte skedde. Det är kanske ett banalt konstaterande, men jag tänker på det här ganska ofta. Alla saker som nästan skedde eller som kunde ha skett. Tillfälligheterna som tagit oss dit vi är.

Det är till exempel inte alltid som den första personen att komma på något nytt, också blir den som faktiskt uppfinner saken. Alltså, som exploaterar den och gör den säljbar. Antagligen hör det rent av till undantagen. Ofta är det dessutom med viss ironi man kan se på sånt i backspegeln. Det var till exempel digitalkameran som dödade filmtillverkaren Kodak. Och det var Kodak som uppfann digitalkameran.

Det jobbigaste exemplet är kanske ändå det som sker i slutet av 1830-talet, när Charles Babbage och Ada Lovelace tar fram en ritning på en programmerbar mekanisk dator. Den får det både poetiska och lakoniska namnet ”den analytiska maskinen”. Lovelace skriver även flera program till den. De har uppfunnit datorn!

Den produceras dock aldrig, eftersom Babbage, oss emellan, var helt hopplös. Eller med ett mer neutralt omdöme: Han var inte känd som en pålitlig entreprenör.

För sin tidigare uppfinning, den betydligt enklare ”differensmaskinen”, ett slags räknemaskin, hade han år 1823 fått ett bidrag på £1 500 av brittiska regeringen. Detta för att ta fram ett fysiskt exemplar. Tio år senare hade han bränt osannolika £17 000 och var inte i närheten av att ha en fungerande prototyp. I ljuset av det, är det inte konstigt att investerarna inte stod i kö den här gången.

 Konrad Zuse bygger första datorn

Det skulle istället dröja ganska precis hundra år till innan Konrad Zuse, inte bara kommer på, utan också faktiskt bygger Z3, den första elektromekaniska datorn. Var hade vi varit idag om vi inte hade tappat de hundra åren? Tanken svindlar, i ordets mest konkreta betydelse. I alla fall för mig. Jag tappar nästan balansen. När rösten på tunnelbanan ber mig tänka på avståndet mellan vagn och plattform när jag kliver av, då gör jag inte det. Istället är det detta jag går och tänker på. En gång på Gullmarsplan höll jag på att halka ner mellan perrongen och tåget och fastna. Jag fick jätteont i ena vaden och knät men det bekom mig inte för allt jag kunde tänka på var Ada Lovelace och hennes oduglige kompanjon.

Jag förstår att vi inte förlorat hundra år rakt av. Så kan man inte tänka. Det var mycket annat var på plats 1942, när Z3 byggdes, och några år senare, när den betydligt mer kända ENIAC byggdes på University of Pennsylvania i USA. Saker som elektricitet, finansmarknad och modern demokrati. Vi hade därför antagligen inte haft Napster 1899, Youtube 1906 och Snapchat 1912, om bara Babbage fixat en investerare.

Men vi hade varit på en helt annan plats. Hur ser den platsen ut? Det får vi aldrig veta. Men sannolikt hade utvecklingen accelererats med mer än hundra år, snarare än mindre. Nya upptäckter hade gett nya upptäckter. Moores lag formulerades 1965, tänk om det skett 1865! Jag hade antagligen suttit på Mars och skrivit det här.

Första digitala kameran 1975

Jag hade för övrigt fel när jag skrev att Kodak uppfann digitalkameran. Bolag uppfinner inget, det är det människor som gör. I det här fallet en 25-årig ingenjör som hette Steve Sasson. Och det han uppfann, redan 1975, var den första portabla digitalkameran. Den vägde 3,5 kilo och tog svartvita bilder i 100 x 100 pixlar. Bilderna lagrades på ett kassettband.

Man brukar kalla det disruption (läs det med engelskt uttal, för det finns ingen bra översättning, dessvärre) när en teknik förändrar en marknad så mycket, att de som fortsätter att göra saker på traditionellt vis blir obsoleta. Ofta vet de inte om det, ens. Även om de ser det med egna ögon. Den svenska skrivmaskinstillverkaren Facit är ett nästan övertydligt exempel.

En förklaring till varför det inte ofta är företaget som gör den initiala innovationen, som profiterar på den, är denna: Organisationer som är byggda för att göra en sak, kan inte förändras. Det är snudd på omöjligt. Det kan finnas misstro internt över en uppfinning som Kodaks digitalkamera, men det kan också finnas entusiasm. Det verkar inte spela så stor roll. Den första kommersiella digitalkameran för privatpersoner lanserades av Fujifilm och hette FUJIX DS-X. Fjorton år efter Steve Sassons kamera. Kodak hade fjorton års försprång. Idag gör Kodak färgskrivare.

…vilket är lustigt, eftersom det också är vad Xerox gör. Trots att man var först i världen att göra en modern persondator, med grafiskt gränssnitt. Alltså en dator som styrs med en mus. Den hette Xerox Alto och kom så tidigt som 1973. Den hade en ordbehandlare, tillgång till e-post och en funktion för kalenderpåminnelser.

Xerox byggde en hel anläggning som skulle syssla med att utveckla innovationer, Palo Alto Research Center, förkortat PARC. Men Xerox-ledningen, i andra ändan av landet (New York) brydde sig väldigt lite om att man gjort en PC, långt före sin tid (både Macintosh och Windows kom tio år senare). De ville göra bättre kopiatorer.

Båda de här fallen, digitalkameran och PC:n med mus, handlade om nischprodukter som uppfanns i organisationer som var marknadsledande inom andra områden. Det är inte så konstigt att en organisation som säljer kopieringsmaskiner (stora saker) till företag (långa ledtider i försäljningsledet, stora ordrar) inte enkelt styr om till andra sätt att producera och sälja. Men det är konstigt att man inte ser potentialen och tar den på allvar.

Idag behöver innovationer inte vara så fundamentala och… liksom, fysiska. Idag finns det med stor säkerhet appar och affärsmodeller som någon kommit på – och som du har sett – men som varken innovatören eller du har insett potentialen i. Vad jag föreslår är att du borde ägna lite tid varje dag åt att tänka i de här banorna. Om inte för att bli rik, så för att öva dig på att se saker ur andra vinklar. Jag borde också göra det, det borde jag verkligen. Men jag går runt och tänker på Ada Lovelace och den hopplöse Charles Babbage istället.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg och driver bloggen ”Tänk på döden”.