Inför millennieskiftet: Diktaturerna breder ut sig

De växlande politiska syften, som den söker uppnå genom sinekonomiska politik i allmänhet och sin handelspolitik isynnerhet och då dylika krafter ha en ännu oöverskådlig räckviddfattas man av misströstan till den närmaste framtiden. Diktaturbetyder våld. Planhushållning som en form av ekonomisk diktaturbetyder ett kringskärande av näringsfriheten. Man har mycketsvårt att tro att detta skulle kunna leda till någon varaktigförbättring för folken. De resultat som hittills uppvisats i dediktaturstyrda folkhushållen, Rysslands, Italiens och Tysklands,äro knappast övertygande. År 1934 är präglat av pessimism och tvivel attkombinera kapitalismen och demokratin. USA har ännu inte övervunnit sin1930-talsdepression, och i Europa är det efterkrigskris. Englandhar stora omställningsproblem, Tyskland har skakats avsuperinflation och krigsskadestånd, och Italien släpar efter. ITyskland har nazisternas ledare Adolf Hitler steg för stegskaffat sig diktatoriska befogenheter. År 1933 fick han med 3/4majoritet i riksdagen dessa befogenheter, trots att hans egetparti bara har 44 procent av rös-terna. De borgerliga partiernaröstade med honom.

Den nye diktatorn skapade ordning och reda med hårda regler, ochHitler byggde snart upp en centralstyrd rustningsekonomi iTyskland. De här fascistiska korporativa rörelsernarepresenterade något nytt. De var inte bara antisocialistiskautan antidemokratiska, antiaristokratiska, antikapitalistiskaoch i nazisternas fall antisemitiska. Det var ett slagsmotrörelser till allt som industrialismen dittills har fört medsig.Det unga Sovjetunionen bländade med sin propaganda om resultatenav den första femårsplanen, men bakom fasaden finns en brutalkollektivisering av lantbruket och en brytning medjämlikhetsidealen i industrin. Stalins män drev arbetare ochbönder hårdare än kapitalisterna.Japan var inte alls så uppmärksammat, men där fanns enfeodalkapitalism som nådde imponerande resultat iåteruppbyggnaden efter den svåra jordbävningen i Tokyo. Denjapanska arbetaren arbetade 62 timmar i veckan.Allt fler av människorna i Europa såg ljuset komma från höger.De förstod inte att de totalitära ekonomierna ledde tillbesinningslöst mördande och dålig ekonomi.I USA var 1/4 av arbetsstyrkan fortfarande utan jobb.I Sverige var 1/5 av alla fackföreningsanslutna arbetslösa. Ändåvar förklaringen till den fascistiska rörelsen inte bara krisen,utan det handlade om traditioner och behandlingen iVersaillesavtalet. Det fanns ingen lagbunden väg från kapitalismtill totalitära styrelsesätt. Att fascismen fick slå rot iTyskland, Italien, Jugoslavien och Rumänien hade ju mer medkultur och historia att göra.

I Sverige fanns det också människor som ville bryta medmarknadsekonomin. Högerpartiets ungdomsförbund blev så tagna avnazismen att de fick uteslutas ur partiet. Bondeförbundet somgjorde kohandel med socialdemokraterna, hade också sådanaelement. I socialdemokratin existerade en stark falang som villesocialisera näringslivet, och Kommunistpartiet var en del avKomintern, världsre-volutionen. Ändå kom Sverige att klara denhär krisen förvånansvärt bra. Det var en liten del av väljarnasom röstade på nazisterna, och kommunis-terna fick inte någotfäste. Förklaringen till denna framgång var den borgfred somslöts mellan jordbrukarna och arbetarna i svensk ekonomi. Tvågrupper som missgynnats av 1920-talets stålbad samarbetade trotsatt de i grunden hade olika uppfattningar om sådant somfrihandel, rätten till ordnade arbetstider, företagande o.s.v.Att Affärsvärldens huvudredaktör, Emil Fitger, som hade tyskainvandrade föräldrar, så klart tog avstånd från utvecklingen iTyskland säger kanske något om debattklimatet i Sverige.

BILDTEXT: Diktaturens män, här illustrerade av Benito Mussolini (ovan)och Josef Stalin (t.v), försökte blända med propaganda, men många varskeptiska.