Ingen svensk öppning efter tysk bankaffär

Olika bankkulturer kan fälla sammanslagningar som på papperet ser perfekta ut.

– Om ni skrapar på mitt gula skinn ser ni mycket grönt, lovade Commerzbankschefen Martin Blessing när han presenterade gula Commerzbanks köp av gröna Dresdner Bank. Han inledde sin karriär som lärling på Dresdner på 1980-talet och återkom i ledningen på 1990-talet. Ändå fick han använda all sin uthållighet som maratonlöpare för att få affären i hamn.

Andra hinder än bankkulturer för ett lyckligt giftermål kan vara konkurrenslagstiftningens hårda verklighet. Man kan tycka att det finns klara paralleller till Sverige. Om konkurrensmyndigheterna ger grönt ljus där för en sammanslagning av storbanker så går det bra här, kan man tänka.

Tänk igen.

Den svenska bankmarknaden och den tyska är mycket olika. Den tyska är otroligt fragmenterad och överbefolkad. Det finns omkring 2 000 finansinstitut i landet, vilket är mångdubbelt fler än i de andra stora, europeiska länderna. Tysklands fem största banker har bara en marknadsandel av 20 procent (i tillgångar), vilket är lägst i EU.

Sverige hör till länderna med högst koncentration på marknaden. Bara Finland, Nederländerna och Belgien ligger före Sverige i EU-kommissionens granskning 2006. När det gäller marknadsandelen bland privatkunder för de tre största bankerna låg Sveriges andel över 75 procent.

I Tyskland är bankmarknaden uppdelad i tre delar: privata, statliga och kooperativa banker. De statliga består till stor del av sparkassor på regional nivå och deras moderinstitutioner, Landesbanker, på delstatsnivå. De statliga bankerna dominerar med en marknadsandel på över hälften. De 475 sparkassorna konkurrerar knappt alls med varandra.

De kooperativa bankerna är också regionala. I små städer och på landsbygden är dessa 1 300 banker ofta de enda konkurrenterna till sparkassorna.

Det finns omkring 350 privata affärsbanker. De fem stora blir nu fyra när Commerzbank köper Dresdner. De övriga är jätten Deutsche Bank, samt Hypo- und Vereinsbank (HVB) och Deutsche Postbank. Av resterande mindre, privata banker finns 130 utländska banker med kontor i Tyskland.

Den tyska bankmarknaden är i desperat behov av konsolidering. Men situationen är låst. De fusioner som har ägt rum har skett inom de tre så kallade pelarna. Statliga banker bevakar sitt revir på grund av politiska och regionala intressen. 2006 lade sparkasseföreningen upp en stor påse pengar för att se till att Landesbank Berlin inte föll i privat ägo när flera affärsbanker, däribland Commerzbank, visade intresse.

När det gäller lönsamhet ligger Sverige och Tyskland i olika ändar av skalan bland EU-länder (räknat på perioden 2002-2004). Den låga lönsamheten i Tyskland beror på hård konkurrens och att sparkassor och kooperativa banker till viss del har sociala mål. De förväntas stödja den ekonomiska utvecklingen i sina områden genom att finansiera affärsplaner och subventionera offentliga projekt. Målet är alltså inte alltid att maximera lönsamheten. Samtidigt åtnjuter de statliga garantier, vilket har kritiserats av EU.

Svårigheten att tjäna pengar är huvudanledningen till Commerzbanks köp av Dresdner från försäkringsbolaget Allianz. Målet för Commerzbankschefen Martin Blessing är att spara 5 miljarder euro till 2011. Backofficefunktioner ska samordnas och personalen på 67 000 ska minskas med 9 000. Av de sammanlagt 1 540 bankkontoren ska 300 stängas. (Deutsche Bank har 986 kontor, Deutsche Postbank 855 och HVB 846, enligt Commerzbank.)

Den nya Commerzbank ska fokusera verksamheten på hushåll och medelstora företag, de ofta familjeägda Mittelstand-bolagen. Totalt får man 100 000 företagskunder och 14 miljoner hushållskunder, varav 11 miljoner i Tyskland.

Allt för att kunna ge Deutsche Bank en match innan bankmarknaden verkligen öppnas.