Inifrån apparaten

Om Sveriges Radio var börsnoterat, skulle aktien då ha stigit eller sjunkit den dag för fyra veckor sedan när Kerstin Brunnberg blev utsedd till vd? När Affärsvärlden träffar henne i Radiohuset på självaste nationaldagen hälsas hon i alla fall av kollegorna som en frälsare. Som när Carl-Henric Svanberg tog över som vd för Ericsson och fick den nedkörda aktien att rusa utan att ha öppnat munnen till mer än ett kritvitt leende.

– Grattis Kerstin!

– Åh vilket bra tal!

– Vi drack bubbel när vi hörde nyheten!

Glada tillrop, kindpusssar och kramar möter Kerstin Brunnberg när hon visar Affärsvärlden in i Ekotstudion, där hon ska plåtas med hörlurar på. Hon verkar veta vad alla heter och gör, inte bara de hundratals filttofflor och skinnvästar som arbetat på radion ända sedan kårhusockupationen, utan även den senast anlitade hubbabubbatuggande vikarien på P3. Det skulle nog ha blivit tokrally på Stockholmsbörsen.

Eller kanske inte, förresten. Osentimentala analytiker och placerare skulle ha oroat sig för att företrädaren Peter Örns besparingsprogram var hotat. Att den gamla chefen för Ekot Kerstin Brunnberg skulle prioritera smala och kostsamma produktioner i P1 och P2 framför publikfriande storsäljare i de numera hårt konkurrensutsatta kanalerna P3 och P4. Att hon skulle tvinga ut hela God Morgon Världen- och Studio Ett-redaktionerna för att pinka revir mot Rapport, Aktuellt, Uppdrag Granskning och alla andra SVT-redaktioner som annars skulle få mäklarfirmornas finjusterade excel-ark att blinka vilt av synergivinstglädje.

Men oavsett hur det skulle ha gått på börsen skulle Kerstin Brunnberg inte bry sig ett spår.

– Jag upplever en fullständig skräck inför tanken att jag skulle ge mig till att börja köpa aktier. Där är jag en total rudis, jag fattar ingenting av vad ett p/e-tal är, säger Kerstin Brunnberg och utvecklar sitt ointresse för börsen och börsbolag.

– Jag läste Affärsvärlden länge när jag var politisk reporter och lärde mig ruskigt mycket. Men så tog jag en ny prenumeration för några år sedan, och det var så himla mycket som handlade om företag. Jag är faktiskt ganska dålig på bolag och ointresserad av bolagsanalyser.

Inte ens decenniers jobb som reporter på Sveriges Radio förvandlar någon till ett rutinerat och slipat intervjuobjekt. Men det fina med Kerstin Brunnberg är att hon, till skillnad från många andra som intervjuas i Affärsvärlden, faktiskt verkar säga vad hon tycker och inte bara förmedla propaganda om bolaget som hon representerar. Och när hon säger något gör hon det med en pondus, ett lugn och en självsäkerhet som man annars förknippar med klippor som Dramatens Marie Göranzon.

65-åriga Kerstin Brunnberg har bott på Djurgården i Stockholm i hela sitt liv och har arbetat med journalistik nästan lika länge. Först som lokalredaktör i Trosa för Södermanlands Nyheter, senare på Gotlands Folkblad, Arbetet, Rapport, Svenska Dagbladet och Sveriges Television i tio år innan det var dags för Sveriges Radio där hon jobbat på alla möjliga positioner: politisk reporter, chef för ekot, informationsdirektör, redaktionssekreterare och programdirektör.

Men om Kerstin Brunnberg är lika stabil som berget Berwaldhallen har sprängts in i kan man bli lite mer fundersam över själva företaget Sveriges Radio.

Sveriges Radio är nämligen inte bara radio, utan också till exempel just Berwaldhallen som hyser både Radiokören och Radiosymfonikerna som även de numera har Kerstin Brunnberg som sin högsta chef. Berwaldhallen är väl för övrigt så nära Stockholmsbörsen Sveriges Radio någonsin lär komma, då den på vårarna hyrs ut till bolagsstämmor i företag som Electrolux, Atlas Copco och Ratos.

Dessutom äger Sveriges Radio, tillsammans med Sveriges Television och Utbildningsradion, ungefär en tredjedel av Radiotjänst, som sköter indrivningen av licenspengar, samt en tredjedel av fastighetsbolaget SRF. Men kärnverksamheten är förstås radioverksamheten, som varje dag når halva Sveriges befolkning mellan 9 och 79 år. Totalt har Sveriges Radio 1 900 anställda, och totalt har företaget intäkter på 2,3 miljarder kronor. Och det är intäkter som Kerstin Brunnberg över huvud taget inte kan påverka.

– Nej, det kan jag inte. Men vi vet ju att vi får dem, så vi kan planera. Vi får våra pengar och behöver inte snegla på annonsörer, och det skapar optimala förutsättningar för oss att vara oberoende och trovärdiga i vår journalistik och vår programverksamhet, säger Kerstin Brunnberg.

Det jämna och pålitliga intäktsflödet gör att det nyligen förkortade sändningstillståndet upplevs som “bekymmersamt”.

– En stor del av vår effektivitet är en god planering och framförhållning. Men nu vet vi ingenting om vad som händer förrän ett nytt politiskt beslut fattas inför 2010.

Apropå det, Kerstin Brunnberg vet faktiskt inte ens hur länge hon ska vara vd. Det gör förvisso ingen vd så länge det finns en ansvarstagande styrelse, men Kerstin Brunnberg är dessutom fullt medveten om att hennes styrelse redan nu håller utkik efter hennes efterträdare. Kerstin Brunnberg har nämligen tagit på sig att sitta endast 2008 ut.

Och om Peter Örn fick uppgiften att, som ordförande Ove Joanson uttryckte det, “förändra företaget så att det kan förbli en angelägenhet för hela Sverige”, så har Kerstin Brunnberg ett lite mer tacksamt uppdrag.

– Mitt uppdrag som vd är att se till att Sveriges Radio levererar program i enlighet med public service-uppdraget, och att de resurser som ställs till vårt förfogande används så effektivt och så rationellt som möjligt, säger Kerstin Brunnberg. Mitt jobb är att se till att vi, tack vare public service-uppdraget, kan nå hela den allmänhet som är med och betalar.

– Det här är viktigt att poängtera när vi får 2,3 miljarder kronor varje år. Det är mycket pengar, men man kan inte alltid säga att vi har för mycket pengar eftersom vi har ett vansinnigt stort uppdrag och en ambitionsnivå som är enormt hög. Mitt jobb är att se till att pengarna räcker, och räcker längre än vad de gjort tidigare.

Det otacksamma för varje Sveriges Radio-chef är att allt handlar om att sänka kostnader och ingenting om att öka intäkterna. Visst, uthyrningen av Berwaldhallen och andra extrainkomster ger några miljoner, men de riktiga pengarna finns i de 2,3 miljarder som licensbetalarna står för. Det fula i trastsången är att detta belopp varje år räknas upp med 2 procent, samtidigt som kostnaderna hela tiden ökar med det dubbla. Så otacksamma ekvationer har en tendens att göra även den mest hyllade företagsledare mindre populär hos personalen.

– Det betyder att vi hela tiden måste prioritera. Vi kan ju egentligen göra hur mycket som helst, men vi måste hålla en hög kvalitet i alla genrer, i allt från nyheter till program som handlar om populärkultur. Men det handlar också om att se till att vi använder pengarna till nya sätt att producera radio, till att ständigt bli billigare, att hitta alla de synergier och utvecklingsmöjligheter som gör att vi får mesta möjliga över till programinnehåll. Det jag gjorde som programdirektör var att organisera om just i syfte att flytta pengar från teknik och administration till programverksamheten och det lyckades jag spara ett antal miljoner på.

Mer pengar till programverksamheten var också syftet med projektet “Sveriges Radio 2010” som Peter Örn presenterade för två år sedan. I korthet gick det ut på att en kvarts miljard kronor skulle frigöras, framför allt genom att antalet anställda minskades från 1 900 till 1 500. Mindre belopp ska hämtas i effektivisering av till exempel teknik- och lokalanvändning.

På fastighetsfronten borde ännu mer kunna hända. Det är nämligen inte bara på nationaldagen och andra helgdagar som lokalerna på Sveriges Radio ekar kusligt tomma. Entréhallen påminner om en övergiven hangar och frågan är hur många som under årens lopp har gått vilse i Sveriges Radios oändliga korridorer och hunnit törsta ihjäl innan de hittat fram till en oas i form av ett pentry.

Mindre personal och ny teknik minskar lokalbehovet, och man kan förstås fråga sig varför Sveriges Radio äger sina fastigheter över huvud taget. Brittiska BBC, som Kerstin Brunnberg “är helt fixerad vid”, har på senare år sålt fastigheter för att i stället hyra dem.

– Jovisst… Titta på de här lokalerna…

– Ekot sitter dåligt. Det är för litet, för dålig ventilation, inget dagsljus. De ska ha bättre lokaler, det är ju en dygnet runt-verksamhet. Och jag tycker inte att vi ska sitta med fastigheter om vi inte har ett speciellt syfte med dem, vi ska hyra fastigheter och vi ska minska våra lokalytor. Men jag måste säga att jag inte har någon kunskap som säger om det skulle vara en bra affär eller inte, så jag har inga planer på att sälja Radiohuset. Jag ska inte sitta så länge, så jag måste inrikta mig på det som jag ser går att göra.

Det handlar om bättre arbetsmetoder, billigare teknik och effektivare it-system. Och om att få ordning på den så hårt kritiserade organisation som Peter Örn införde. Allt i syfte att minska kostnader.

– Jag har en ekonomidirektör som heter Jyrki Elo som aldrig kan låta en krona ligga utan att dess användningsområde prövas för att se om inte kronan kan användas dubbelt så mycket. Det är också min filosofi, att man hela tiden omprövar användningen av pengar för att se till att de växer.

– Kapitalet ska växa och förräntas genom att man använder det förnuftigt. Det är inte riktigt som ett börsbolag jobbar, men vi som dessutom inte drar in våra pengar själva, mer än att vi gör det genom att vi är fortsatt trovärdiga, vi ska ju förtjäna våra pengar genom att allmänheten tycker att vi är viktiga. Det glömmer man ibland. Man säger att vi får våra pengar varje år men det kommer vi ju inte att fortsätta att få om vi inte uppfyller uppdraget, om vi inte är tillräckligt uppskattade och om folk inte tycker att de har glädje och nytta av public service. Vem vill fortsätta betala sin avgift då?

Men åter lokalfrågan. Kerstin Brunnberg säger att den utreds tillsammans med de andra ägarna, Sveriges Television och Utbildningsradion. Men någon fullständig sammanslagning med tv, även då med BBC som förebild, lär inte komma som ett initiativ från den nya radiochefen. Kerstin Brunnberg vet alltför väl hur radion i alla fall inledningsvis tagit stryk när sammanslagningar gjorts, inte bara i Storbritannien utan också i Danmark och Norge.

– Jag är absolut emot att vi ska ha en enda nyhetsredaktion, för det skulle öka bristen på konkurrens. Det är bra för Ekot att konkurrera med Rapport och Aktuellt. Men jag ser ändå massor av synergier med SVT. Eva Hamilton och jag talar kontinuerligt om det, och vi håller på att öka samarbetet inom ekonomi och administration och lokaler. Det finns en rad olika samarbetsområden där vi kan använda våra gemensamma resurser till att få över mer pengar till programverksamheten.

Kerstin Brunnberg pekar på att Sveriges Television finns på bara elva platser i Sverige, medan Sveriges Radio är utspritt på hela 25. Det begränsar samordningsmöjligheterna, men där de finns på samma ort utreds möjligheterna. Just nu flyttar Sveriges Radio och Sveriges Television till exempel in i gemensamma lokaler i Göteborg.

Det Kerstin Brunnberg helst vill lägga pengar på är bland annat på webben, som har en stadigt växande mängd besökare. Förutom allsköns radiosändningar ska här också finnas text- och bildmaterial och en kontinuerlig dygnet runt-uppdatering. Det andra som Kerstin Brunnberg under sina år som chef på olika nivåer “drivit lite tjurigt och envist”, och som hon tänker fortsätta jobba för, är att radions utrikesbevakning blir bättre. Med sina 15 korrespondenter har Sveriges Radio redan det största korrespondentnätet i Sverige, men de kan bli fler och de kan utnyttjas ännu mer i andra genrer än nyheter.

– Sporten är att få ut så mycket av pengarna att vi faktiskt tycker att vi gör bra radio. Att få vissa saker att kosta mindre för att kunna lägga pengar på en till korre eller ett barnprogram eller på att utveckla webben. Det handlar om att hela tiden reformera fram pengar till satsningar. Om vi inte kan vara flexibla eller ibland kraftsamla kring någonting så använder vi inte resurserna tillräckligt väl, säger Kerstin Brunnberg.

Inne i direktionsrummet med Sveriges Radios flottaste utsikt omges sammanträdesbordet av stora oljemålningar föreställande alla allvarliga män som var chefer förr i tiden. Men när Lisa Söderberg blev vd 1996 bestämde hon snabbt, enligt Kerstin Brunnberg, att “här ska det inte vara några jävla oljemålningar”, utan nöjde sig med ett svartvitt litet fotografi av sig själv i korridoren utanför. Bredvid hänger en bild på Peter Örn, medan Kerstin Brunnberg ännu inte har hunnit föräras någon.

Fotograferad är också den tidigare vd:n Ove Joanson, som sedan 2003 är styrelseordförande med det långt ifrån börsmässiga styrelsearvodet 75 000 kronor per år. Ove Joanson och de andra styrelseledamöterna är i sin tur utsedda av ett slags överstyrelse, nämligen en förvaltningsstiftelse vars huvudsakliga uppgift är att främja Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Utbildningsradions självständighet.

Stiftelsens ordförande är ingen mindre än Ericssons tidigare vd Sven-Christer Nilsson, men de övriga tolv ledamöterna är nästan bara mer eller mindre kända politiker. Om tillfälle ges skulle Kerstin Brunnberg kunna slänga käft med både moderaten Gunnar Hökmark och socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson.

– Jag upplever faktiskt en stor tillfredsställelse i att kunna kritisera varenda politiskt parti sönder och samman. Jag har ju jobbat som nyhetsreporter, så jag har blivit helt apolitisk. Under EU-omröstningen framträdde jag på olika kalas och middagar, och på det ena var jag EU-motståndare och på det andra var jag EU-anhängare. Och jag gjorde det jävligt bra.

“Jag är otroligt talanglös”

Ålder: 65.
Familj: Maken Klas och fyra vuxna barn.
Bor: Stockholm.
Last: “Jag kan sitta en hel dag och glo på BBC, det tycker jag är skitkul.”
Talang: “Jag är en otroligt talanglös människa, jag kan inte laga mat… men jag kan nynna hela Maskeradbalen utantill.”
Övrig musiksmak: Rufus Wainwright, Desmond Dekker. “Mina barn har försökt uppfostra mig att inte bara gilla det som spelas på Svenska Favoriter.”
Släkt med Ulf Brunnberg: Nej.