Kamikaze-ekonomin

När de japanska hushållen efter ett par illavarslande incidenter med kärnkraftsanläggningar på 1990-talet tillfrågades om vad de trodde om kärnkraftssäkerheten, så visade sig en majoritet räkna med att en reaktor skulle smälla i en nära framtid. På följdfrågan om Japan borde satsa på kärnkraft som en framtida energikälla var det trots detta en ungefär lika stor majoritet av japanerna som tyckte att det var värt risken.

Ungefär samma inställning tycks japanska ledare ha när det gäller landets ekonomi. De tror att det förr eller senare kommer att gå åt skogen, men gör egentligen ingenting åt det. Troligen behövs just en ekonomisk härdsmälta för att Japan ska ta itu med bankkrisen eller den galopperande statsskulden. Och nu när den globala tillväxten åter tycks ta fart så kommer nödvändiga strukturella åtgärder att ytterligare dra ut på tiden. Först vid nästa rejäla konjunkturnedgång kan reformplanerna åter dammas av.

Hushållen lösningen

Det enda som egentligen skulle få politikerna att göra något åt de strukturella problemen i japansk ekonomi, är om de japanska hushållen till slut upptäcker att de blir lurade på sina sparade slantar och kan få mycket bättre avkastning i utlandet. Först då kommer vi kanske att få se de smärtsamma reformer som krävs för att långsiktigt få japansk ekonomi på rätt köl.

Den japanska krisen kan grovt sett delas upp i tre faktorer: En bankkris där bankerna dignar under en tung börda av dåliga lån, en galopperande statsskuld samt en åldrande befolkning som begränsar den framtida tillväxtpotentialen.

Krisen har gjort att de japanska hushållen håller allt hårdare i slantarna och att priserna sjunker. Politikerna förmår inte göra något för att vända den onda spiralen och den japanska centralbankens möjligheter att ytterligare stimulera ekonomin med hjälp av penningpolitiken är som bekant begränsade. Inte bara för att räntorna redan ligger på nollstrecket utan även för att centralbanken pumpat ut massivt med pengar på marknaden utan att för den skull ha fått fart på den inhemska ekonomin.

På kort sikt finns det dock en del ljuspunkter. Exportindustrin är en sådan. Under fjolårets globala nedgång fick japanska exportföretag ordentligt med stryk: exporten föll med 6,6 procent. Större delen av nedgången berodde på kollapsen i IT-sektorn. Nu syns dock allt fler tecken på att exporten vänder uppåt. Den japanska exporten står dock bara för 10 procent av BNP (jämfört med cirka 40 procent i Sverige). Även om tillväxtsiffrorna snyggas till något så betyder det inte att ekonomin som helhet tillfrisknar. För att detta ska ske krävs att hushållen åter börjar konsumera, vilket de inte tycks vilja göra.

De japanska hushållens sparande är bland det högsta i den industrialiserade världen. Det finns en lång tradition av sparande, som nu dessutom fått extra stimulans av den galopperande statsskulden och sjunkande priser. De kloka hushållen inser också att statens skulder egentligen är deras och att om staten går back så kommer det surt efter. Därmed är det säkrast att spara undan en hel del själv inför pensionen. Och nu när priserna sjunker så kan man ju lika gärna skjuta upp sina inköp, eftersom det blir billigare att handla om man väntar ett tag.

På ett område beter sig dock hushållen långt ifrån rationellt och det gäller hur de väljer att placera sina finansiella tillgångar. Fortfarande placeras huvuddelen av kapitalet på bankkonton med ingen eller mycket låg ränta. Jan Häggström på Handelsbanken kallar de japanska spararna för lurade när de placerar sitt kapital så ofördelaktigt. Men för politiker som behöver finansiera en allt större skuldbörda är det här givetvis mumma.

Den japanska statsskulden har svällt rejält under de senaste 10 åren, som en följd av en lång rad mer eller mindre misslyckade försök att med hjälp av statliga utgiftsökningar sätta fart på ekonomin. Visserligen har stimulanspaketen gett effekt på ekonomin, men bara temporärt. Numera är statsskulden uppe i 140 procent av BNP. Bara att stabilisera statsskulden på den nivån skulle kräva budgetbesparingar på uppemot 10 procent av BNP, enligt beräkningar från OECD.

Det är inte särskilt troligt att premiärminister Koizumi kan leverera detta trots tidigare utfästelser om att ta krafttag för att sanera statsfinanserna. Numera tycks Koizumi ha fastnat i en strid om det politiska systemet istället för att hantera den ekonomiska krisen. Från politikernas sida är det heller inte speciellt bråttom att ta itu med den stora skuldbördan. Så länge skulden kan finansieras inom landet och dessutom till mycket låga räntekostnader så framstår knappast läget som akut. För trots att statsskulden som andel av BNP är närmare tre gånger så stor som den svenska, så är den offentliga sektorns nettoräntebetalningar endast 1,3 procent av BNP. Det är precis lika mycket som Sverige betalade förra året.

Saknar press

Eftersom Japan dessutom är det land i världen som har störst tillgångar utomlands och en flytande växelkurs finns inte motsvarande press att ta itu med skuldbördan som exempelvis fanns i Sverige under tidigt 1990-tal. Att ratinginstitutet klassar ner den japanska kreditvärdigheten i snabb takt har inte heller haft någon som helst effekt på marknadsräntor eller finansieringsmöjligheter. Nej, det enda som i dagsläget skulle kunna tvinga fram en förändring är att de japanska hushållen skulle börjar handla rationellt och placera en större del av sitt kapital utomlands. Det finns redan idag tendenser till detta, men det sker från en så låg nivå att det dröjer innan det här får något större genomslag.

Ytterligare ett problem som politikerna inte tycks ha förmåga att hantera är den japanska bankkrisen. När redovisningsreglerna för hur bankernas aktieinnehav skulle tas upp i balansräkningarna ändrades – från att tidigare ha tagits upp till anskaffningsvärde till att numera tas upp till marknadsvärde – var det många som befarade att flera banker skulle gå i konkurs. Riktigt så illa har det ännu inte gått, men problemen i banksektorn kvarstår. Det här bidrar till att bankerna är mycket försiktiga med att ge ut nya lån, något som i sin tur hämmar tillväxten.

Det enklaste receptet för att hantera den här krisen borde vara att staten går in och tar över bankernas dåliga lån. Det har gjorts förr och Sveriges förhållandevis lyckade banksanering i början av 1990-talet skulle faktiskt kunna stå som modell. Alternativet att försätta bankerna i konkurs skulle bara bidra till att förvärra det ekonomiska läget ytterligare.

Till krisbilden hör också att befolkningen i Japan blir allt äldre. Befolkningen i arbetsför ålder har redan börjat minska och kommer så att göra under den närmaste 20-årsperioden. Det här kommer att begränsa möjligheterna att växa på lite längre sikt. Nu gjordes en ändring av pensionssystemet under våren 2000, som innebär att pensionsutbetalningarna blir lägre och att det blir en stegvis höjning av pensionsåldern från 60 till 65 år. Problemet är att det här troligen innebär att hushållens sparande ökar ytterligare.

Viljan saknas

Så trots att den globala konjunkturen nu ljusnar så kommer den japanska ekonomin att fortsätta att halka efter. Tvärtom kan det bli så illa att nödvändiga strukturåtgärder skjuts ytterligare på framtiden. När sedan nästa lågkonjunktur står för dörren kommer den japanska ekonomins utgångsläge att vara etter värre. Det råder dock ingen brist på recept för hur man ska ta itu med krisen (se artikel på nästa sida), men tyvärr saknas av allt att döma viljan eller förmågan att ta så drastiska beslut som behövs. Det hjälpte inte att välja en långhårig premiärminister som gillar rockmusik.