Kommentar: Kan ingen förbarma sig över 3G?

Torsdagen var en dyster dag för 3G-proselyterna.

Sonera skrev ned sina 3G-satsningar med drygt 40 miljarder kronor och värderar numera sina internationella licenser till cirka 700 miljoner kronor.

Tyska Group 3G, där Sonera är storägare tillsammans med spanska Telefonica Moviles, upphör med all verksamhet.

Lika illa var det redan ställt med den italienska 3G-operatören Ipse 2000 där Telefonica Moviles och Sonera tillsammans kontrollerar 60 procent.

Telefonica Moviles meddelade dessutom på onsdagen att allt som inte är nödvändiga aktiviteter i dotterbolagen 3G Mobile i Österrike och Schweiz läggs på hyllan tills tiderna blir bättre.

Det innebär att Europa förlorar fyra 3G-nät enbart genom Telefonica Moviles försorg. Men fler väntas följa efter. I varje fall enligt Deutsche Banks analytiker som tror att det endast kommer att finnas tre 3G-operatörer i varje land i Västeuropa.

Det ska jämföras med de fem eller sex licenser som de flesta större länder har auktionerat ut.

Dämed består mobiloligopolen.

Inte heller tror de att det blir någon större utbyggnad förrän 2007. 3G-kontrakten lär därtill omförhandlas. Vi närmar oss därmed en avgörande punkt för 3G-äventyret. Och tyvärr ser det ut som om löftena om bättre och billigare mobiltelefoni inte kan infrias om inget drastiskt görs.

Det bisarra i hela historien är naturligtvis att 3G i mångt och mycket är en politisk anka. Europas ledande position inom mobiltelefoni skulle bestå. In på scenen med 3G. Och låt oss pungslå operatörerna på vägen.

De vansinniga licensavgifterna, 1 000 miljarder enbart i Europa, beräknades på intäkter som varje klok individ med grundläggande telekom- och IT-kunskaper enkelt kunde skjuta i sank.

Giriga regeringar, korkade teleoperatörer och blinda telekombolag har därmed gått hand i hand mot sin egen undergång.

Nu kanske man kan tycka att marknaden ska belöna den här idiotin med att låta bolagen gå under? Onekligen förtjänar de något i den stilen.

Men tyvärr står det för mycket på spel. Vi pratar massor av arbetstillfällen. Vi pratar ringar på vattnet som redan har givit halveringar på världens aktiemarknader. Kunde telekomkrisen blåsas över skulle aktiemarknaderna återfå mycket av det förtroende som pyst ur dem likt en flyktig gas.

Och egentligen behöver vi förr eller senare en ny generation mobiltelefoni – för tal vill säga (datatrafiken kommer inte att ta vägen över 3G-näten vad än Hellström och Igel säger – tro aldrig på de amsagorna). Och 3G ger just detta.

I nästa generations mobiltelefoni kan man producera talminuter av högre kvalitet till nära nog samma kostnad som i det fasta nätet. Men systemet måste upp och omfatta massor av människor för att detta ska kunna ske.

I Sverige kanske regeringen nu slår sig för bröstet och tycker att skönhetstävlingen som gav licenserna var ett bra sätt. Man har ju inte plundrat operatörerna på samma sätt som kollegorna på kontinenten.

Fel, fel, fel, för att tala med Brasse.

Skönhetstävling är bra. Tilldelning utifrån tomma och överdrivna löften är däremot dåligt och vidmakthållande av absurda krav är ännu sämre.

Att hålla kvar kravet på täckning av 99,98 procent av Sveriges befolkning är vansinne av samma grad som att kräva hundratals miljarder för licenser. Möjligen kan jag nu betraktas som glesbygdsfientlig, men att vartenda pörte i Norrlands inland ska ha tillgång till 3G sista december nästa år är rent ut sagt dumt.

Det kommer naturligtvis heller inte att hända eftersom det inte behövs.

Mobiltäckning finns redan på de allra flesta håll i landet. Och datatrafiken kommer ju inte att lösas via 3G, något som Ekonomi24 under en lång tid har framfört. Täckningsproblematiken borde därför handla mindre om procent och mer om pragmatiska lösningar.

På flera håll i Europa pågår nu diskussioner om vad man ska göra. Att dagens situation inte är hållbar vet alla, men Europa håller hårdnackat fast vid villkor från förra århundradet. Man måste dock ta sig i kragen snabbt, annars riskerar vi att hamna i den situation som Deutsche Bank beskriver där ett fåtal operatörer delar på ett oligopol på varje marknad.

Det innebär att världens alla Telia, Vodafones och Comviqs kan fortsätta röva kunderna på ett sätt som gör att de kan bibehålla sina galet höga marginaler.

Det innebär också att Europas konsumenter förlorar miljardbelopp när de monopol som skulle brytas med 3G plötsligt uppstår igen.

I så fall har de europeiska regeringarna lyckats med trippeln att sänka en industri, råna konsumenterna och förlora kriget om den mobila världen till USA och Asien. Inte direkt lysande.

För att Sverige ska kunna gå i bräschen har Ekonomi24 några alternativ till de svenska lagstiftarna för att lösa upp problemet med utbyggnadskraven för dem som fick licenserna på överdriven optimism:

1. Omvänd auktion – låt licensinnehavarna få köpa sig fria från vissa områden. De kommer sannolikt att vilja betala bra för att bli av med glesbygden. Använd pengarna till att bygga ut bredband i dessa regioner. Och låt eventuell annan intressent bygga 3G-nät där ingen annan vill. Kanske med subvention.

2. Släpp täckningskravet och dela ut frekvensutrymme efter hur mycket utbyggnad som faktiskt sker. Det innebär att den som bygger ut i glesbygden också får mer kapacitet i städerna. För full kapacitet krävs det full utbyggnad. Nås inte detta inom vissa tidsramar kan man släppa fler licenser.

3. Tillåt handel med frekvensutrymmet hos dem som uppfyller licensvillkoren (nya eller gamla). Den som vill köpa på sig mer kapacitet kan göra det – om det finns någon som vill sälja, alternativt köpa. Så länge inga monopol eller oligopol uppstår.

4. Och oavsett hur det går måste PTS likt en ilsken pitbull se till att telelagen efterlevs. Konkurrenter som vill erbjuda telefoni via någon annans nät ska få göra det i mån av ledig kapacitet, till marknadsmässiga villkor (och tro mig, när det gäller tal kommer det att finnas gott om ledig kapacitet).

För nu när alla ser att kejsaren är naken kan väl någon förbarma sig och ge honom något att skyla sig med?

Johan Jörgensen