Koreansk krock

Så möttes de äntligen, Sydkoreas demokratiskt valde president Kim Dae-jung och Nordkoreas kommunistiske diktator Kim Jong-il. Mötet i förra veckan utstrålade värme och gemenskap. En återförening av de båda nationerna verkade vara inom räckhåll efter nästan 50 år av konfrontation.

Mörkret i ljuset

Men allt är inte ljus och harmoni. Decennier av misstro, underblåst av ideliga nordkoreanska terrordåd och ilsken ideologisk propaganda, måste först lägga sig. Hotet från Nordkorea, i form av långdistansmissiler och kanske också kärnvapen, finns alltjämt. Tiotusentals amerikanska soldater är fortfarande baserade längs den välbefästa gränszonen. De flesta politiska bedömare i Sydkoreas huvudstad Söul ser en återförening som möjlig först om 5, 10 eller 20 år.

Det här är naturligtvis rena gissningar. Ingen vet hur det i realiteten kommer att gå. Det kan bli så att läget i Nordkorea stabiliseras när landet får matleveranser från omvärlden och ett eventuellt skadestånd från Japan för ockupationen under andra världskriget.

Men ett mer troligt scenario är faktiskt att det går som i Östtyskland, alltså att Nordkorea helt enkelt faller ihop. Många av landets 21 miljoner invånare svälter. Vem kan klandra dessa människor om de söker sig över gränsen till Sydkorea? Den södra delen av halvön är ju – trots de senaste årens Asienkris – ett välmående industriland.

Men Sydkorea är inte så välmående att det kan ta emot miljontals nordkoreaner och rusta upp Nordkorea till något som liknar västlig standard. Tysklands erfarenheter under 1990-talet visar vilken anspänning ett sådant projekt innebär även för ett mycket rikt land. Östtyskland var ju dels ett mindre land och dessutom betydligt mer välbeställt än Nordkorea, vars BNP beräknas vara bara en tjugofemtedel av Sydkoreas.

Enligt beräkningar av investmentbanken Goldman Sachs skulle det kosta ofattbara 1.000 miljarder dollar att städa upp i Nordkorea – alltså mer än dubbelt så mycket som Sydkoreas BNP (410 miljarder dollar 1999). Även om Sydkorea säkert kan räkna med en hel del stöd från omvärlden, skulle en sådan sammanslagning med ett utfattigt och allt mer laglöst Nordkorea kunna bli en mardrömssituation.

Ingen valutaparitet

Förmodligen skulle regeringen i Söul inte göra samma misstag som i Tyskland, där ju dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl beviljade full valutaparitet, det vill säga att den värdelösa östtyska valutan fick växlas 1 till 1 mot hårda D-mark. Effekten blev att hela den östtyska produktionen slogs ut eftersom kostnaderna blev alldeles för höga med tanke på den usla produktiviteten.

Så blödiga kommer knappast sydkoreanerna att vara. Men det är svårt att hålla ett närstående land, med bara en sakta stigande levnadsstandard, på armlängds avstånd någon längre tid. I ett sådant läge uppstår troligtvis stora flyktingströmmar över gränsen som i så fall måste hållas tillbaka med vapenmakt.

Det är inte ett aptitligt scenario för ett industriland med anspråk på att upprätthålla västerländska demokratiska traditioner.