KRASCH!

Finanskriser är något vi får leva med i ett ekonomiskt system som accepterar risktagande, alltså spekulation. Om ingen tar risker så blir det inte heller någon utveckling. I ett system där det saknas riskkapital och krediter måste all utveckling ske i de företag som redan existerar och då hade det inte vuxit fram banbrytande företag som Apple, Genentech eller Google.

De stora finanskriserna har nästan alltid uppstått när realräntan har varit låg en längre tid. Då blir det lockande att låna och därmed finns alltid möjligheten att hushåll och företag skuldsätter sig för mycket. På 1800-talet strömmade kapital från Europa till länderna i Nord- och Syd­amerika, som behövde finansiera investeringar i exempelvis järnvägar. I Europa var räntorna låga och spararna lockades att placera i amerikanska järnvägsobligationer som gav högre avkastning. Många använde också de låga räntorna till att köpa fastigheter och mark, särskilt i de stora städerna Berlin, Paris och Wien.

1800-talets mitt var massproduktionens tidsålder, kommunikationerna förbättrades och optimismen var stor. De tre stormakterna Tyskland, Frankrike och Öster­rike-­Ungern hade legat i krig med varandra, men efter 1870 följde en lång period av fred. Samtidigt började fler och fler i Europa tvivla på de höga förväntningar på framtiden som hade byggts upp. Man fruktade främst den ”amerikanska kommersiella invasionen”, alltså billigare och bättre produkter som skulle översvämma marknaderna i Europa och hota den egna industrin och jordbruket.

I maj 1873 kollapsade den upphaussade Wienbörsen och mängder med banker gick omkull. De räntor som bankerna använder när de lånar av varandra – i dag kallar vi det interbankräntan – steg till skyhöga nivåer. Banker i andra europeiska länder gick också omkull och oron spred sig till USA där en av de stora bankerna föll och drog med sig många järnvägsföretag i fallet. Järnvägsföretagen, som var den ledande industrin vid denna tid, hade finansierat sig med komplexa värdepapper som få förstod. I september rasade New York-börsen ihop och fick hålla stängt i tio dagar.

Efter krascherna i Wien och New York följde det som brukar kallas Den långa depressionen, eftersom den varade ända till 1896. Under dessa 23 år fanns dock perioder med hyfsad tillväxt, så det är kanske något oegentligt att se detta som en enda nedgångsperiod. I slutet av denna långa kris kom en annan som brukar kallas Baringkrisen efter den brittiska banken. Den hade gjort alltför vågade satsningar i argentinska infrastruktur­obligationer och fick därför räddas av den brittiska centralbanken.

Även i Sverige fick bank­erna problem, bland andra Stockholms Enskilda Bank som hotades av konkurs. En känd svensk som drabbades var författaren August Strindberg. Han hade belånat hustruns andelar i ett handelshus som gick i konkurs. Strindberg tvingades i konkurs 1879 men med romanen Röda Rummet kom han åter på grön kvist.

Krisen på 1930-talet i USA, som brukar kallas Den stora depressionen, hade också sin grund i låga räntor. På 1920-talet skedde en kreditexpansion vilket gjorde det billigt att låna, inte minst till aktier. Det blev populärt att köpa aktier, belåna dem och göra så kallade kontantmarginalaffärer, vilket drev på kurserna ytterligare.

Den finansiella kreativiteten var hög. Nya och svårgenomträngliga värdepapper dök upp. Det startades investmentbolag, som skulle grunda nya investmentbolag, som i sin tur skulle bilda investment­bolag. På det sättet byggdes korthusliknande skapelser i flera lager upp, ovanpå ett existerande industriföretag.

Allt detta gjorde att det var bäddat för börskrasch och den kom i oktober 1929. Men många blev överraskade, inte minst några av dåtidens mest kända nationalekonomer. John Maynard Keynes lär sommaren 1927 ha sagt: ”Vi får inte någon ny krasch i vår tid”. Och Irving Fisher uttalade bara någon vecka före smällen: ”Aktiekurserna ser ut att ha nått en permanent högplatå.”

I mitten på 1920-talet byggdes det upp en fastighetsbubbla i delstaten Florida, ett slags förspel till det som skulle följa på Wall Street några år senare. Det var lätt att låna. Den restriktiva penningpolitiken efter första världskriget, för att hålla nere inflationen, hade lett till deflation och depression 1920–21. Det ville politikerna undvika. Därför hade de övergått till att driva en expansiv penningpolitik, vilket människor utnyttjade till att bland annat skaffa hus i det varma Florida. En omfattande byggboom uppstod där marker styckades av och såldes mot bara 10 procents kontantbetalning på köpesumman. Många köpte, inte för att bo, utan för att snabbt sälja vidare. Boomen höll i sig ett par år och övergick sedan i en krasch, bland annat som följd av ett par orkaner som orsakade stor skada.

”Floridaboomen var ett första tecken på tjugotalets stämningsläge och dess övertygelse att Gud ville göra den amerikanska medelklassen rik”, skrev ekonomen John Kenneth Galbraith i sin klassiska bok Den stora börskraschen 1929 som kom ut 1954. Börskraschen och depressionen som följde på 1930-talet blev mycket djup för USA, som drabbades hårdare än något annat land med en depres­sion som i princip varade i tio år. För många länder i Europa slog de två världskrigen hårdare än depressionen. Men USA kunde i stort sett upprätthålla sin produktionsapparat under de två krigen och fick inte samma ekonomiska nedgång. Depression sänkte BNP i USA med nästan 30 procent under åren 1929–33, arbetslösheten ökade från 3 till 25 procent och aktiekurserna nådde inte tillbaka till toppkursen i oktober 1929 förrän november 1954, alltså 25 år senare.

I Sverige blev trettiotalskrisen ganska kortvarig. Redan 1934 hade BNP passerat nivån för högkonjunkturåret 1930, trots Kreugerkraschen 1932. Att Sverige klarade krisen så pass bra berodde inte på någon expansiv finanspolitik, med underbalanserad budget för att finansiera allmänna arbeten, som ofta har framhållits. Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund, ­pekar i sin bok En modern svensk ekonomisk historia (2007) i stället på and­ra faktorer: nedskrivningen av kronan 1931, gynnsamma förhållanden för svenska exportprodukter och god tillgång på arbetskraft som möjliggjorde en företagsexpansion.

Dagens finanskris har obehagliga likheter med både Den långa depressionen och Den stora depressionen. I samtliga fall har det varit lätt att låna vilket har skapat fastighetsbubblor följda av bankproblem och börskrascher. Det har också funnits inslag av ­finansiell ingenjörskonst med komplicerade och svårgenomträngliga värdepapper. Och spridningseffekterna till andra sektorer har blivit omfattande.

Efter de tidigare depressionerna ökade misstron mot det finansiella systemet och det restes krav på regleringar. Den långa depressionen ledde till att centralbankerna fick ökad makt. Efter Den stora depressionen kom ett omfattande regelverk för att skydda sparare, bland annat förbjöds de kommersiella bankerna att ägna sig åt investeringsverksamhet. Och nu går vi med stor säkerhet åter mot en period med fler regleringar av finanssektorn.

En annan följd av både den långa och den stora depressionen blev politisk och social oro. Människor letade syndabockar och judarna blev utpekade under båda depressionerna. Den långa depressionen spelade en stor roll för de strömningar som ledde fram till första världskriget och Den stora depressionen lade grunden för andra världs­kriget.

Hur lång och djup dagens finanskris blir vet förstås ingen. Hittills har nästan alla underskattat krisen. I början trodde många att det som började som en bo­lånekris skulle förbli en ganska lokal finansiell kris. I USA har fastighetskriser historiskt alltid varit lokala eller möjligen regionala, men aldrig nationella.

Det fanns de som varnade tidigt, men de betraktades då som outsiders och togs inte på allvar. En var Nouriel Roubini, ekonomiprofessor vid New York University. Han förutsåg att fastighetsbubblan skulle spricka och ge långtgående effekter och att även banker skulle gå omkull. Nu är det många som lyssnar på honom.

Roubini anser att den nuvarande krisen beror på den största lånebubblan i historien och att alla möjliga sektorer berörs. Överskuldsättningen riskerar att ge oss en global depression, tror han.

De flesta anser att det är långt dit. En depression brukar beskrivas som en minskning av BNP med minst 10 procent. Med detta mått är bara ett fåtal länder på väg mot depression, bland annat Island. För de övriga handlar det som mest om en recession, alltså en minskning av tillväxten under minst två kvartal, enligt en vanlig definition. Och det är mycket långt till en global depression eftersom tillväxten i främst Asien fortfarande är hög.

Ser vi på det historiska materialet från 1870 och framåt, alltså ungefär med start när Den långa depressionen började, så har vi haft 148 makroekonomiska kriser där BNP har minskat med minst 10 procent. Robert Barro, ekonomiprofessor på Harvard, har tillsammans med en doktorand gått igenom data från 35 länder i rapporten Macroeconomic Crisis since 1870 (mars 2008).

Av rapporten framgår att särskilt andra världskriget medförde nedgångar för många länder, betydligt större än under den stora depressionen. USA skiljer sig från andra länder. De två världskrigen gav ungefär hälften så stor nedgång i BNP som Den stora depressionen.

Av de 148 makroekonomiska kriser som rapporten identifierar faller runt 36 procent på de två världskrigen, 33 procent på perioden före 1914, 16 procent på Den stora depression, 10 procent på krisen ­1920–21 och bara 5 procent på kriser efter andra världskrigets slut.

Det var alltså värre förr. Kriserna var längre och djupare. En aktuell IMF-rapport bekräftar denna bild, What Happens During Recessions, Crunches and Busts? (augusti 2008). Av den rapporten framgår att det inträffat 122 recessioner i OECD-länderna under perioden 1960–2007. Recessioner förknippade med kreditåtstramningar och punkterade husprisbubblor blir djupare och varar längre än andra recessioner, enligt rapporten.

Bara sex depressioner kunde identifieras inom OECD under perioden. Tre på Nya Zeeland under 1960- och 1970-talen, en i Schweiz respektive Grekland i mitten på 1970-talet och en i Finland i början på 1990-talet. Finland är det land som haft den djupaste krisen under perioden med ett fall i BNP på 14 procent 1990–93.

Den nordiska finanskrisen i början av 1990-talet är sannolikt en av de allvarlig­aste som inträffat under efterkrigstiden. Och den slog särskilt hårt mot Finland eftersom den sammanföll med att landet förlorade en stor del av sin östhandel när Sovjetunionen kollapsade. Sverige, liksom Norge, fick också en kännbar nedgång. I Sverige föll BNP med sammanlagt 5 procent åren 1991–93.

Enligt professor Lars Jonung blev 1990-talskrisen exceptionellt kostsam för Sverige. Realinkomstförlusterna var bland de största under de senaste 130 åren, bara trettiotalskrisen var kostsammare. Sysselsättningen påverkades särskilt mycket och sysselsättningsförlusten blev större än under någon annan kris.

Även om kriserna inte har blivit så djupa under efterkrigstiden så tycks de ha ökat i antal. Det framgår tydligt om man delar in krisfrekvensen i perioder. Mellan 1945 och 1971 hade vi nästan inga finansiella kriser alls. Inga bankkriser uppstod, med undantag av en i Brasilien 1962. Det blev några valutakriser i slutet av perioden då Storbritannien tvingades devalvera 1967 och Frankrike 1969.

Under den perioden existerade det internationella växelkurssystemet, som skapades i amerikanska Bretton Woods 1944 och som byggde på att ländernas valutor var kopplade till dollarn, som i sin tur gick att lösa in i guld. Systemet bröt ihop 1971 när USA upphävde skyldigheten att växla in dollar mot guld. Ett av skälen var att USA ville använda sin finans- och penningpolitik för att finansiera Vietnamkriget.

Därefter följde en period med rörliga växelkurser och olika mellanformer med småvalutor kopplade till de större, främst dollarn och euron. Under denna period har antalet finansiella kriser ökat. De var ganska få på 1970-talet men ökade kraftigt på 1980-talet när de flesta länder i Latin­amerika fick problem med sina utlandslån och valutor. Det började med Mexiko 1982 där staten fick ta över hela banksystemet och krisen blev lång, 1994 var det dags igen, med nya bankproblem. Andra länder som drabbades var Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador, Peru och Uruguay.

På 1980-talet fick USA sin första stora finanskris under efterkrigstiden när närmare 1 000 spar- och lånekassor gick över styr efter alltför vidlyftig och riskabel utlåning. Och i slutet av decenniet knäcktes Japans långa svit av hög ekonomisk tillväxt. Det skulle ta omkring 13 år för Japan att värka ut den fastighets- och aktiebubbla som hade pumpats upp under många år. Den stora kraschen i oktober 1987 på världens alla börser blev visserligen drastisk i sin nedgång, men de realekonomiska återverkningarna blev inte särskilt stora. Och aktiekurserna återhämtade sig ganska snabbt.

På 1990-talet kom den stora Asienkrisen, som började i Thailand och spred sig till flera länder i regionen. Den smittade även av sig till andra världsdelar och drabbade stora länder som Brasilien och Ryssland. I Europa bröt det europeiska växelkurssamarbetet ERM ihop, efter attacker från valuta­spekulanter.

Sedan 2000 tycks kriserna ha blivit djupare. Det började med teknikbubblan, som sprack i mars detta år och under tre år kraftigt sänkte värdena på främst it-, telekom- och bioteknikaktier. Krisen fick realekonomiska effekter och påverkade produktion och sysselsättning. För Sveriges del var den dock inte alls i klass med krisen på 1990-talet.

Den nuvarande finanskrisen verkar kunna bli ganska djup. Somliga hävdar att avregleringarna inom den finansiella sektorn, som började på 1980-talet, tillsammans med globaliseringen har skapat en för stor finanssektor. Det kan ha varit negativt för den ekonomiska tillväxten.

Kenneth Rogoff, ekonomiprofessor på Harvard och tidigare chefsekonom på Internationella valutafonden IMF, menar att finanssektorn blivit uppblåst. Det är orimligt med en sektor som svarar för 7–8 procent av jobben i USA, men tar 10 procent av lönerna och 30 procent av vinsterna, anser han. ”Den är för stor och måste krympa”, har han sagt. Det sker nu och det kan komma att röra sig om bantningar på upp till 30 procent av personalstyrkan i sektorn, enligt en del bedömningar.

Den ekonomiska forskningen ger inget entydigt svar på frågan om ifall den finansiella globaliseringen varit bra eller dålig för den ekonomiska tillväxten. En del menar att internationell finansiell integration inte kan kopplas ihop med signifikant högre tillväxt, andra hävdar motsatsen och pekar på perioden 1880–1913 när världen var globaliserad, kapitalet fritt kunde röra sig över gränserna och valutor­na var inlösbara mot guld. Då uppstod finans­kriser men de var ganska godartade och gick att häva snabbt.

Ser vi till enskilda länder så är det slående att ett avreglerat land som Thailand, med erfarenhet av djupa finansiella kriser, har haft en avsevärt hög­re ekonomisk tillväxt än Indien, som har kvar regleringar och som inte haft några större finansiella kriser. Så kanske finns det ändå en trade-off mellan grad av fria kapitalrörelser och nivå på tillväxten.

Ofta sägs att finansiella kriser bara beror på människors girighet, men det är en alltför enkel analys. I grunden handlar det främst om hur människor beter sig vid makroekonomiska obalanser. Bakom varje kris finns en obalans, som kan ha byggts upp under lång tid. Det kan röra sig om stora underskott i bytesbalansen, underskott i offentliga budgetar, för högt eller för lågt sparande i förhållande till investeringar och så vidare. Den nuvarande krisen går inte att förstå om man inte studerar vilka länder som sparar och vilka som lånar. Kina har av olika skäl valt att satsa på exportledd tillväxt, vilket har skapat stora överskott i bytesbalansen.

Huvuddelen av överskottet har placerats i amerikanska statsobligationer. Därmed har Kina i praktiken finansierat de stora amerikanska underskotten i bytesbalansen och budgeten. Det är alltså Kinas agerande som har möjliggjort den amerikanska låneexplosionen och krigen i Afghanistan och Irak. Amerikanska myndigheter har naturligtvis förstått att obalanserna kan bli ett problem. Men det har varit politiskt svårt att göra förändringar eftersom väljarna skulle bli missnöjda. Vem vill inte låna billigt hellre än dyrt?

Och Kina har haft skäl för sitt agerande. Landet har velat undvika de problem som andra länder i Asien fick på 1990-talet med utlandslån och en valuta kopplad till dollarn. Det hade vid en kris kunnat leda till oro i det stora landet. Kina har därför föredragit att leva med en undervärderad valuta och i stället byggt upp en stor valuta­reserv.

En del viktiga politiska beslut får ofta icke önskvärda resultat. När den förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan sänkte styrräntan 2001 och 2002 i flera omgångar för att stimulera ekonomin fick han applåder från de flesta. Han gjorde det när teknikbubblan brast och för att motverka effekterna av terror­attackerna 11 september och missmodet efter företagsskandalerna kring Enron, Worldcom och andra.

Räntan gick ner från 6,5 procent i början av 2001 till 1,25 procent i slutet av 2002 och sedan ner ytterligare året efter till rekordlåga 1 procent. Så lågt nere hade inte räntorna varit sedan president Dwight Eisenhowers dagar på 1950-talet, kommenterar Greenspan i sina memoarer Turbulensens tid, som publicerades i september 2007. När han lämnade manus hade problemen med huslånen ännu inte blivit uppenbara.

Alan Greenspan frågar i sin bok om han inte bäddade för en uppslitande fastighetskrasch. Spekulanter på orter som Las Vegas och Miami hade börjat använda lättåtkomliga krediter för att samla på sig upp till fem, sex ägarlägenheter i syfte att sälja dem med stor förtjänst redan innan de var byggda. Men Greenspan var inte orolig. Han skriver: ”Jag brukade säga till mina åhörare att de inte stod inför en bubbla utan ett skum – massor av små, lokala bubblor som aldrig växte till ett format som kunde hota ekonomins hälsotillstånd i stort”.

Greenspan var inte ensam om att fel­bedöma situationen. Han erkände nyligen i en utskottsutfrågning att ”jag gjorde ett misstag som antog att egenintresset hos organisationer, speciellt banker och and­ra, var sådant att de var mest kapabla att skydda sina egna aktieägare.”

Den här finanskrisen är mer komplex än någon tidigare, dels för att skuldsättningen är så hög, dels för att problemen i huvudsak finns inom den finansiella sektorn själv. Skuldsättningen i dag är högre än under trettiotalskrisen och saneringen kommer att ta tid. De privata skulderna i USA motsvarar nu tre gånger BNP. Före Den stora depressionen 1929 var skuldberget hälften så stort, en och en halv gånger BNP.

Den finansiella sektorn har samtidigt stora trovärdighetsproblem eftersom det har visat sig att de system som den har utvecklat för att beräkna och hantera risker inte fungerar. De har byggt på teoretiska och matematiska modeller, som gett en falsk trygghet när risker skall bedömas. Modellerna har till exempel underskattat riskerna för extrema händelser. Det finns tillgångar i balansräkningen hos banker och andra finansinstitut som är svåra att bedöma eftersom de bara kan värderas med teoretiska modeller. Av tradition har sektorn länge kunnat arbeta med en låg soliditet, kring 10 procent. Det gör den extra sårbar i dagens läge.

Historien lär oss att en genomsnittlig recession varar i fyra, fem kvartal. Den här nedgången kommer troligen att ta längre tid eftersom krisen är så omfattande. Den svenska finanskrisen på 1990-talet tog tre år att värka ut. Osäkerheten är fundamental för närvarande vilket inte minst märks på aktiekurserna, som helt bygger på framtida vinster. Kurserna hoppar upp och ned.

Många hoppas att Kina, med sin stora valutareserv och sin stora befolkning, som törstar efter att få konsumera och importera mer, skall kunna sätta fart på världsekonomin igen. Kanske kan det bli så. Kineserna har faktiskt samma tecken för ”kris” som för ”möjlighet”.

Större finansiella kriser de senaste 200 åren

Start Område Återhämtning Start Område Återhämtning

1819 6 år Första finanskrisen i USA. Under Napoleons krig i Europa, som förstörde jordbruksmark, ökade efterfrågan på främst amerikanska jordbruksprodukter. Efter krigen minskade efterfrågan och de som lånat för köp av mark och fortsatt expansion fick problem, liksom bankerna. Depressionen blev ganska lång.

1825 4 år Första internationella finanskrisen. Spekulationer i latinamerikanska obligationer och gruvaktier gav börskrasch i London i oktober och bankpanik i december. Krisen spred sig till resten av Europa och till Latinamerika. Det tog tre decennier innan kapitalflödet till Latinamerika från Europa kom i gång igen.

1836 6 år När Storbritannien höjde räntan för att stoppa utflödet av guld, minskade kapitalexporten till USA. Därmed punkterades en våldsam spekulation i mark för bomullsodling i USA. Hundratals amerikanska banker gick omkull och landet fick sin dittills djupaste depression, som varade i sex år.

1847 2 år Kollaps för järnvägsaktier i London, vilket ledde till bank- och företagskrascher i länder som Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Hamburg, en viktigt stad för handeln mellan Storbritannien och Tyskland, drabbades särskilt hårt, varför krisen ibland kallas Hamburgkrisen.

1857 1,5 år Den första världsomspännande krisen. Guldfyndigheter i Kalifornien och Australien hade lett till en boom för järnvägsaktier. Bubblan sprack och banker gick omkull. Krisen spred sig från USA till Storbritannien, gav också panik i Hamburg, Sydamerika, Sydafrika och Fjärran Östern. Krisen blev kortvarig.

1873 23 år Den långa depressionen. Markspekulation i Tyskland och Österrike och en järnvägsbubbla i USA som sprack gav långvarig kris i många länder. Det är något oegentligt att betrakta detta som en period eftersom det fanns år med god tillväxt.

1890 2 år Baringkrisen. Brittiska banken Baring rycktes med i en låneboom till Argentina och Uruguay för att finansiera järnvägar, fick stora ekonomiska problem och räddades av de brittiska, franska och ryska centralbankerna plus diverse institut i London.

1893 4 år Den dittills värsta krisen i USA. Investerare fruktade att USA skulle överge guldmyntfoten. Det blev panikrusning till bankerna, 500 gick i konkurs och drog med sig en rad stora järnvägsföretag. I Australien sprack samtidigt en marklåneboom som fällde banker.

1907 2 år Räntehöjningar i först Storbritannien sedan USA gav en omfattande börskrasch i USA. Banker gick omkull och kreditsystemet räddades med hjälp av bankiren J.P. Morgan. Krisen spreds till Europa, särskilt Italien. I Sverige likviderades fyra banker, fem fick rekonstrueras och 15 blev uppköpta.

1920 Världen 3 år USA blev finansiellt centrum efter första världskriget och förde en restriktiv penningpolitik för att få ned inflationen. Den kraftigt höjda realräntan medförde recession och deflation i många länder, i Sverige ledde det till bruksdöd och bankkriser.

1929 Världen 10 år Kraschen på Wall Street i oktober spred sig över världen men slog särskilt hårt mot USA, som fick tio års depression. Det tog amerikanerna igen under andra världskriget då den årliga BNP-tillväxten blev 13 procent.I Sverige blev krisen ganska kortvarig, tre år. Länder som Kina och Sovjet berördes inte alls. Kreugerkraschen 1932 fick också stora konsekvenser.

1977 Spanien 5 år Spanska banker fick stora problem när tillväxten sjönk efter första oljekrisen 1973–74 och inflationen steg. Staten fick rädda hälften av landets drygt 100 banker. Det kostade, i procent av BNP, ungefär som den nordiska finanskrisen på 1990-talet.

1982 Mexiko 13 år Mexiko klarade inte sina utlandslån, ställde in betalningarna, fick hjälp av USA, ny kris 1994–95, åter räddad av USA och IMF. Flera latinamerikanska länder hade liknande problem under 1980-talet och senare, främst Argentina (1980, 1989, 1995, 2001), ett av världens tio rikaste länder i början av 1900-talet.

Fotnot: De två världskrigen och oljeprischockerna på 1970-talet, som alla påverkade de finansiella systemen, finns inte med i sammanställningen.

1987 Världen 1 år Svarta måndagen den 19 oktober föll kurserna med hela 23 procent i USA och ungefär lika mycket i andra länder, även Sverige. Återhämtningen gick snabbt och kraschen fick ingen större effekt på den reala ekonomin. Datorprogrammerad handel antas ha bidragit till att nedgången blev så djup.

1989 USA 10 år Amerikanska spar- och lånekassor utnyttjade avregleringen i början på 1980-talet till att ge sig in i nya regioner och de tog stora risker i sin utlåning. Kostnaden för staten att städa upp blev 160 miljarder dollar. Närmare 1 000 kassor lades ner.

1989 Japan 13 år En fastighets- och aktiebubbla, uppumpad av billiga krediter, punkterades i slutet av 1989 och aktiekurserna vände inte uppåt igen förrän 2003. Landet hamnade i en deflationsspiral med sjunkande priser och insolventa banker och företag. Den ekonomiska tillväxten var mycket svag under ”det förlorade decenniet”.

1991 Norden 3 år Den nordiska finanskrisen drabbade, i ordning, Norge, Danmark, Sverige och Finland och berodde på kreditförluster på lån till bygg- och fastighetsbolag. Finland drabbades hårdast då även östhandeln föll bort i början av 1990-talet. Danmark klarade sig bäst. Kostnaden för Sverige och Norge var likartad.

1992 Europa 2 år Det europeiska växelkurssamarbetet, ERM, bröt ihop efter en rad spekulativa attacker, bland annat från George Soros, mot vissa valutor inom ERM-systemet, främst pundet och liran. Systemet fick modifieras och 1999 infördes helt fasta växelkurser mellan elva europeiska länder och en ny valuta (euron).

1997 Asien 2 år Thailand drabbades först av Asienkrisen när det skuldsatta landet tvingades ge upp sin fasta valutakurs. Det blev ett kraftigt börsras och en real kris. Malaysia, Filippinerna, Indonesien och Sydkorea drabbades också hårt. Återhämtningen gick ganska fort.

1998 Ryssland 1 år Sjunkande oljepris och smitta från Asienkrisen slog hårt mot landet, som fick hjälp av IMF och Världsbanken. Ekonomin återhämtade sig snabbt när oljepriset steg. Hedgefonden LTCM förutsåg inte krisen och fick räddas av amerikanska centralbanken Fed och ett antal andra banker.

1998 Brasilien 2 år Landet smittades av kriserna i Asien och Ryssland och valuta lämnade landet. IMF-hjälp och en devalvering fick fart på exporten och Brasilien återhämtade sig ganska snabbt. Under senare år har tillväxten varit hög. Nu i höst tycks dock Brasilien ha fått bankproblem på grund av finanskrisen.

2000 Världen 3 år Dotcombubblan drabbade snabbväxande företag inom teknikbranscher som information, kommunikation och biomedicin. Börsvärdena blev orimligt höga och i mars började nedgången. Aktierna vände inte upp igen förrän i början av 2003 och många aktiekurser är fortfarande inte tillbaka på 2000 års nivå.

2000 Turkiet 2 år Turkiet lyckades inte stabilisera sin valuta, som knutits mot dollarn och euron, utan fick devalvera vilket gav ett kraftigt ras för tillväxten och mycket hög inflation. Flera banker fick räddas av staten.

2001 Argentina 2 år I det hårt skuldsatta landet, men en valuta kopplad till dollarn, rusade medborgarna till bankerna och ville ha ut sina pengar. De fruktade en devalvering, som kom så småningom. Banker och företag gick omkull och ekonomin återhämtade sig relativt snabbt. Det var landets fjärde skuldkris sedan den första 1980.

2007 Världen ? Det som började som en huslånekris i USA, blev först en akut kris för direkt berörda långivare, sedan en allmän bankkris och en kreditkris som spred sig över världen. Fler länder har fått problem med sin höga skuldsättning. I dag kan ingen bedöma hur djup och lång nedgången i världsekonomin kommer att bli.

Källor: IMF, artiklar, böcker och rapporter av Michael Bordo, Barry Eichengreen, Lars Jonung, Klas Fregert, Charles Kindleberger, Scott Mixon,

Carmen Reinhart, Scott Reynolds Nelson, Kenneth Rogoff, Lennart Schön.

__________________________________________________________

Vad är en kris?

Det finns ingen enhetlig definition av begreppet fin­­ans­iella kriser. ”Vi känner igen dem när vi ser dem”, har årets ekonomipristagare Paul Krugman sagt. Med kriser i det finansiella systemet menas för det mesta en situation där förmågan att ge krediter och att upprätthålla betalningssystemet har slagits ut. Upprinnelsen kan vara olika kombinationer av aktie- och fastighetsbubblor, spekulation mot valutor som framtvingar devalveringar, utlandslån som blivit över-mäktiga och så vidare. Kriser som krig, naturkatastrofer och kraftiga oljeprishöjningar påverkar också indirekt det finansiella systemet. Ofta ger en finansi­ell kris en kris i den reala ekonomin, i form av en recession eller i värsta fall en depression.

En recession anses i allmänhet föreligga när BNP sjunker minst två kvartal i följd. En depression blir det om BNP minskar minst 10 procent. Med den definitionen har Sverige aldrig haft någon depression, ens på 1930-talet som blev ett bra decennium för svensk ekonomi med en årlig BNP-tillväxt på 3 procent. Men det gick rejält ner i början av 1920-talet, några av krigs-åren och vid 1990-talets kris.