Krönika om 1 miljard datorer

I april nådde antalet sålda persondatorer en miljard. Snart finns den i vart hem. I hela världen. Hip, hip, hurra för Intel och Microsoft!

Det tog PC-industrin 25 år att knäcka drömgränsen, men redan 2008 beräknas två miljarder persondatorer ha sträckts över diskarna hos världens datorhandlare. Vi har kommit en lång väg från 70-talets Apple II och Altair från IBM.

En miljard är riktigt mycket kan tyckas. Faktum är dock att vi har mycket, mycket mer datorkraft än så i samhället. Och faktum är att även om PCn i sig har inneburit en revolution så är det kanske viktigare att inför framtiden fundera på annat än hur många persondatorer som kommer att finnas.

En vanlig mobiltelefon är idag mycket kraftfullare än en tio år gammal dator. I princip i varenda ny vitvara sitter microprocessorer som skulle räckt för att driva vilket spel som helst från min barndom.

Själv minns jag när jag var liten och fick följa med min far ner i allehanda datorhallar där välkylda maskiner snurrade fram lönelistor, förbrytarregister eller skattetabeller. Ja, jag minns faktiskt även hålkortsstansning, även om jag måste påpeka att jag då var ytterst, ytterst liten.

Det var respektingivande att se rad på rad med jättedatorer, även om var och en av dessa var ungefär lika kraftfull som ett modernt digitalur.

Då var det en revolution att snabbt kunna söka fram information via en grön-svart skärm istället för att slå i liggare eller rota i kortregister. Idag är det otänkbara aktiviteter.

Som liten uppskattade jag datorer, men mer som ett trevligt sommaravbrott mellan fotboll och saftkalas. De som idag växer upp har datorn som en naturlig följeslagare från diåldern och får de välja mellan saft och bullar på ena sidan och en fet speldator å den andra så går valet fort.

Snart sitter det microprocessorer i mina kavajer, under huden och i mitt elskåp. Det sitter redan sådana i ett par av mina kreditkort, min video, för att inte tala om i mina handdatorer (ja, jag har flera).

Det enda stället jag tror att det inte sitter någon är i min bil. Den stannar av helt mekaniska orsaker.

Men även om det går att ta ifrån PCn äran av att som första datorpryl ha nått miljardstrecket – det gjorde mobiltelefonerna för länge sedan – går det inte att ta äran av PCn för vad den har betytt för utvecklingen.

Tillgång till en persondator har givit oss en frihetsparameter då den inte bara sorterar listor utan även ger oss kunskaper, kontakter och kommunikation.

Men persondatorn i den form vi känner den, det vill säga rätt stor och tämligen immobil har varit mer av en metodrevolution än något annat. Vi sitter fortfarande vid våra skrivbord, även om vi kan göra nya och revolutionerande saker när vi sitter där.

Det som jag nu väntar på är situationsrevolutionen, det vill säga när våra liv kommer att förändras beroende på att vi kan göra allt möjligt oberoende av var vi är – vilket kommer att leda till förändringar både hur vi organiserar vårt arbete och hur vi lever. Den revolutionen lovar betydligt mer än persondatorn och den beror mer av kommunikation och access till nätverk än av datorkraft.

För det är så att samtidigt som persondatorn kopplade loss våra hjärnor från pappersarkiven och stordatorerna, så har den bundit fast oss vid våra kontorsstolar, eftersom tillgången till en dator har blivit så fundamentalt för allt vi gör. Nu på slutet än mer så eftersom den med e-post och webben är vårt främsta sök- och kommunikationsverktyg.

Själv är jag betydligt mer fascinerad av vad som kommer att hända när vi kopplar loss oss själva från behovet av att ha en specifik plats för in- och utmatning. Och vad som kommer att hända när nätverken därtill sträcks ut till alla möjliga produkter.

Det blir en revolution att hålla ögonen på.

Johan Jörgensen