Krönika: Slutet på aktiehandeln som vi känner den

Erik Pensers Ericsson-fond är årets i särklass sämsta fond. Den har gått ned med över 80 procent sedan årsskiftet, exakt lika mycket som Ericsson-aktien. Orsaken är naturligtvis att man bara placerar i Ericsson-aktier.

Men man ska inte skratta åt det usla resultatet. Framtiden för investeringar ser nämligen kanske ut precis som så, med fonder som koncentrerar sig på ett objekt, men med det undantaget att fonden, när så är lämpligt, också blankar Ericsson, och handlar med optioner och warrants. Precis som vilken hedgefond som helst.

Idag ser vi mer och mer en specialisering på finansmarknaderna. Vissa analytiker koncentrerar sig på ett enda företag, allt med vetskapen om att det där med att marknaden förutsätts ha perfekt information bara är nys. Även om det inte handlar om insiderinformation så blir kunskaps- och informationsövertaget allt viktigare.

Och med detta möjligheten att göra sig en hacka oberoende av hur kursen går. Det sker också redan idag. Det intressanta uppstår emellertid om den möjligheten systematiseras i en fond, vilket öppnar upp den för alla.

Visst kan man säga att så fungerar det redan idag med världens alla hedgefonder. Nu är det emellertid så att hedgefonderna verkar ha spelat ut sin roll. De funkar när de är relativt ensamma på marknaden, men när de blir för många blir de en del av det system de är satta att besegra.

Att införa ett slags hedgefonder för enskilda aktier skulle göra det möjligt att på nytt bygga upp en portfölj av bolag man är intresserad av, fast en mer framgångsrik sådan.

Och för en gångs skull spela i samma liga som proffsen. För de allra, allra flesta är det ju inte möjligt att följa med i alla turerna kring en aktie. Få har direktaccess till ledningen och mer exklusiv information. Få har all den kunskapen som krävs.

Det skulle också innebära att vi får in en ny parameter i bedömningen av bolag. Det enda man som placerare i en sådan fond behöver bry sig om är huruvida bolaget (om det nu är ett bolag man är intresserad av – det skulle ju lika gärna kunna vara grismagar) representerar en affärsmöjlighet och om man tror att förvaltaren kan utnyttja den möjligheten.

Affärsmöjlighet innebär i detta fall att det händer saker i bolaget, vilket kanske begränsar urvalet något, men kan man tjäna pengar både upp och ned bör det ju röra på sig för framgångens skull.

Drar man ut denna möjlighet något skulle det innebära att aktier bara blir ett av placeringsinstrumenten och själva aktien kanske skulle minska i betydelse. Aktier blir då främst ett maktmedel, inte ett investeringsobjekt annat än i indirekt form.

Detta borde dränera likviditet från aktiemarknaden och föra denna in i derivathandeln. Likaså borde detta innebära att prispremien ökar på röststarka aktier, då dessa mer blir till maktmedel i takt med att de avtar i värde som investeringsobjekt.

Idag är sådana fonder inte tillåtna, men den 30 november i år överlämnar Värdepappersfondsutredningen sitt betänkande till regeringen. Den kommer att innebära en omstuvning av reglerna för fondbolagen och göra detta möjligt. I varje fall om man får tro det delbetänkande som kom för några veckor sedan.

Rent konkret innebär förslagen att värdepappersfonder får utökade möjligheter att placera i olika former av derivat, andelar i andra fonder samt i banktillgodohavanden på samma sätt som i aktier och obligationer. I princip helt fritt så länge man lätt kan uppskatta fondandelarnas värde och därmed även deras kurs.

För mer bemedlade investerare kan fonderna – som då kallas för specialfonder – också få dispens för kravet på riskspridning, vilket innebär att den som kan lägga upp en halv miljon skulle kunna få delta i en fond som enbart handlar med ett enda objekt.

Eftersom fonderna också får säljas fritt i hela EU skulle detta vara ett alternativ till aktier.

För den som undrar över risk kan man konstatera att denna flyttas från företag till förvaltare. Och dessa kommer i sin tur att ha olika profil, fast säkerligen i många fall kring samma bolag.

Det kommer med andra ord att finnas gott om olika möjligheter för den som ser en affärsmöjlighet i ett bolag att hitta rätt risknivå utan att själv behöva engagera sig i kreativa optionslösningar. Eller att tvingas använda den trubbiga portföljmodellen och hantera risken på en övergripande nivå.

Det är hursomhelst onekligen en spännande tanke. Och skulle det bli så vore det synd om det enbart var storfräsarna som skulle ha rätt att investera på det sättet.

Johan Jörgensen