Kunskapsrelaterade fondbetyg bättre

Av de 404 fonder som får betyg i veckans Fondindikator är det bara 13 som får högsta betyg, fem stjärnor.

Förklaringen är att det bara är 13 fonder som klarat de gränser vi bestämt för högsta betyg (aktiefonder måste överträffa sitt jämförelseindex med minst tio procentenheter per år och räntefonder måste överträffa med minst en procentenhet per år).

Samma betygsgränser har vi haft ända sedan Fondindikatorn startade 1993. Några mindre förändringar har gjorts i betygssystemet (till exempel hade svenskregistrerade fonder en skattefördel under 1994, vilket vi tog hänsyn till) men själva grundprinciperna är desamma idag som för sex år sedan.

Jämfört med index

Den viktigaste principen, som varit oförändrad sedan start, är att fondbetygen sätts jämfört med ett relevant börsindex, alltså jämfört med den marknad som fonden placerar på. Däremot bryr vi oss inte om hur fonden har lyckats gentemot de svenska konkurrenterna, vilket är den andra huvudprincipen när det gäller utvärdering av fonder.

Än sen då? Jämfört med index eller jämfört med andra fonder av samma typ, vad spelar det för roll?

För att förklara skillnaden kan vi jämföra fondbranschen med den svenska skolan.

Förr i världen, i den gamla realskolan, var det högsta betyget stort A. Betygsskalan var kunskapsrelaterad och vid studentexamen fick bara de med tillräcklig kunskap godkänt. Endast ett fåtal fick stora A. Idag har gymnasieskolan åter, åtminstone på papperet, kunskapsrelaterade betyg. Det betyder att om alla i en klass är duktiga, så får alla bra betyg.

Motsatsen hade vi i Sverige från slutet av 1960-talet till början av 1990-talet: ett relativt betygssystem. Då trodde man på normalfördelning: 7 procent skulle få betyg fem och 7 procent betyg ett, med resten av eleverna fördelade däremellan.

Affärsvärldens fondbetyg är kunskapsrelaterade. Till exempel får just nu ingen globalfond ett betyg högre än tre, eftersom ingen av dem de senaste två åren har lyckats särskilt mycket bättre än världsindex.

Börsindex är en fast ribba att överträffa, eftersom hälften av alla aktieaffärer alltid är bättre än index och hälften alltid är sämre (före transaktionskostnader, förstås). Att det är exakt hälften beror på att det alltid finns en köpare och en säljare i varje affär. Flera andra betygssystem för fonder är däremot relativa, till exempel hos tidningen Aktiespararen och de nystartade Fondstar och W-rating.

Aktiespararen började 1994 att sätta högsta betyg på fem procent av aktiefonderna och lägsta betyg på fem procent. Alla fonder jämförs med varandra, vilket betyder att ingen hänsyn tas till skillnader i inriktning.

Fondstar, som kan ses som en svensk franchisetagare hos amerikanska Morningstar (ungefär som McDonalds), har två olika betyg. Morningstarbetygen indelar fonderna i tre grupper, vilket betyder att utlandsfonderna hanteras som hos Aktiespararen. Den bästa tiondelen historiskt får betyg fem och den sämsta tiondelen får betyg ett. Nästan alla USA-fonder får därför betyg fem, medan nästan alla Japanfonder får betyg ett. Kategoribetygen sätts på samma sätt, men i fler grupper och enbart på tre år.

W-rating, som är ett samarbete mellan tidningen Sparöversikt och konsultbolaget Wassum, har också valt ett relativt betygsystem med normalfördelning. Men de sätter relativa betyg enbart mellan fonder av samma typ.

Till exempel får de bästa 10 procenten av globalfonderna alltid betyg fem av W-rating och de sämsta 10 procenten alltid betyg ett. Det är som om gymnasieskolan skulle ha bestämt att det i varje klass på 30 personer i varje ämne alltid skulle finnas tre personer med betyg fem, och tre med betyg ett.

»Adam har fått betyg ett i matematik eftersom han är en av de tre sämsta i klassen, det spelar ingen roll att klassen som helhet är mycket duktig och har vunnit matte-SM«, säger läraren, herr Werner Rating. Liknelsen kan gälla Sverigefonder, där nästan alla överträffat Generalindex de senaste två åren.

Klara besked vilseledande

Fast det finns förstås även fördelar med relativa betygsystem. Det viktigaste anser Mats Wester på Sparöversikt är att de människor som undrar vilken fond de ska välja alltid får ett klart besked vilka fonder som W-rating anser är bäst.

Och självklart är klara besked något som både sparare, journalister och marknadsförare gillar. Problemet är att fondernas prestationer i verkligheten sällan är normalfördelade, och då blir normalfördelade betyg vilseledande.

»Klass 9B är visserligen full av skolkare och ungdomsbrottslingar, men eftersom betygsystemet kräver det så måste jag ge betyg fem till de tre elever som åtminstone kommer när jag visar film: Xantippa, Ylva och Zeppo.«

När det gäller globalfonder vore det enligt Affärsvärldens erfarenhet troligen bättre att köpa en indexfond med låga kostnader (men indexfonder får inte ens vara med hos W-rating). Dessutom talar även ett kunskapsrelaterat betyg om vilka som är bäst jämfört med de andra, men det vilseleder inte genom att ge högsta betyg till medelmåttor.