Ledighet som kostar

Trehundra kronor mindre i pension varje månad för en vanlig pensionär. Högre räntekostnader för hushållen. Ungefär sådant blir priset för en enda timmes sänkt generell arbetstid.

Kravet på förkortad arbetstid biter sig fast i den politiska agendan – trots att det saknas en tydlig opinion bland väljarna. Argumentet från tillskyndarna är att det ska leda till en “social välfärd” som Sverige borde ha råd med nu när det är goda tider.

Det är ett helt nytt argument. För några år sedan hette det att arbetsdelning genom arbetstidsförkortning var det bästa sättet att komma tillrätta med arbetslösheten, som då var det stora problemet.

Sämre välfärd är priset

Problemet med arbetstidsförkortning är dock detsamma igår som idag: det finns en stor kostnad – i form av lägre tillväxt, lägre pensioner, högre räntor och minskad offentlig välfärd.

Idag och de närmaste åren kommer arbetskraftsbristen att vara den största faran för svensk ekonomi. Att i det läget skära ner utbudet av arbetskraft ter sig inte som en särskilt klok politik. Tvärtom borde finanspolitiken vara inriktad på att stimulera utbudet genom exempelvis sänkta marginalskatter.

Försvårande demografi

På längre sikt förvärras dessutom bristsymptomen även om den ekonomiska tillväxten skulle mattas – på grund av åldringsexplosionen, som kommer att bli påtaglig efter år 2010.

Utbudet av arbetskraft minskar när stora kullar 40-talister går i pension. Samtidigt kommer behovet av vård och omsorg att öka. Därmed ökar också de offentliga utgifterna.

Tidigare arbetstidsförkortningar, i form av minskad veckoarbetstid, längre semester eller längre föräldraledighet, har till stor del varit möjliga att genomföra just för att det funnits en arbetskraftsreserv att ta till. Exempel på detta är kvinnornas inträde på den reguljära arbetsmarknaden från 1950 och framåt. Den offentliga välfärden finansieras idag utifrån antalet arbetade timmar som kan beskattas, alltså skattebasen – inte utifrån antalet sysselsatta. Kommunernas skatteintäkter skulle minska i ungefär samma utsträckning som antalet arbetstimmar skärs ner.

När arbetsdelning var på modet, var ett viktigt argument att kostnaden för arbetslöshetsunderstöd skulle minska. Men det var ett argument utan stöd i forskningen. All tillgänglig forskning vid tidpunkten tydde på att sysselsättningen skulle öka i betydligt mindre utsträckning än antalet arbetade timmar minskade. Sysselsättningseffekten skulle sannolikt vara ännu lägre vid dagens nivåer av arbetslöshet.

Tillväxten försvagas

Ett av de mer ambitiösa försöken att beräkna de samhällsekonomiska effekterna av en arbetstidsförkortning gjordes av Konjunkturinstitutet i samband med den rapport (Ds 2000:22) som togs fram av regeringens arbetstidsgrupp i våras. Slutsatsen var lika enkel som självklar: en arbetstidsförkortning kostar lika mycket som den smakar. En minskning av arbetstiden leder till att BNP-tillväxten försvagas i ungefär samma utsträckning. Dessutom blir det ingen långsiktig minskning av arbetslösheten utan den kommer efter en relativt kort tid att återgå eller till och med överstiga den gamla nivån.

Sammantaget skulle en arbetstidsförkortning innebära en betydande minskning av konsumtionsutrymmet för hushåll och offentlig sektor. Bara att sänka arbetstiden med en timme per vecka innebär att pensionen skulle minska med cirka 300 kronor i månaden för en vanlig pensionär. För hushållen tillkommer även högre räntekostnader när riksbanken med all säkerhet måste höja räntorna för att stävja överhettningstendenser på arbetsmarknaden.

Utvilade arbetare

En av de mer kontroversiella frågorna rörande en arbetstidsförkortning är hur arbetsproduktiviteten kommer att utvecklas. Ännu finns ingen forskning som kan ge någon vägleding, utan här får man avvakta det pågående franska fullskaleexperimentet.

Optimisterna hävdar att en arbetstidsförkortning skulle leda till utvilade arbetare, bättre arbetsorganisation och mindre sjukfrånvaro. Därmed skulle arbetet effektiviseras.

Pessimisterna pekar på stigande fasta kostnader per sysselsatta, ett ännu mer uppdrivet arbetstempo och ökande flaskhalsproblem.

Att det finns enstaka exempel på att arbetstidsförkortningar har lett till förbättrad produktivitet kan inte tas som intäkt för att det samma gäller för generella arbetstidssänkningar.

Exemplen visar i högre grad på att det är individuella lösningar som fungerar när de är avpassade efter behov och möjligheter hos anställda, företag eller myndigheter. Eventuella produktivitetsvinster torde dessutom i huvudsak ske i näringslivet medan möjligheterna att effektivisera är mindre inom offentlig sektor.

Det finns ett större utrymme för skattesänkningar i dag än när den ovan nämnda arbetstidsutredningen gjordes, och argument har framförts att det utrymmet borde användas för att bekosta arbetstidsförkortningar. Men utrymmet är litet i förhållande till kostnaderna för en arbetstidsförkortning.

Vad vi har råd med

Produktionsbortfallet för en sänkning till 35-timmars arbetsvecka är i storleksordningen 200 – 250 miljarder per år, enligt konjunkturinstitutets beräkningar. Skattesänkningsutrymmet anses för närvarande vara cirka 50 miljarder kronor. Teoretiskt skulle det räcka till att bekosta en sänkning av arbetstiden med ungefär en timma per vecka.

Men konjunkturerna svänger och ett budgetöverskott kan snabbt försvinna när konjunkturen vänder nedåt. I stället bör det nuvarande överskottet användas till att förbättra ekonomins funktionssätt och stimulera arbetskraftsdeltagandet.