LO: Koloss på nedgång

Den pågående LO-kongressen har, som vanligt, fått stort utrymme i massmedierna. För första gången får organisationen en kvinnlig ordförande, Wanja Lundby-Wedin, som dessutom haft sin yrkesverksamhet i den offentliga sektorn. Redan detta är ett tecken på förändring.

En del tror att förbunden kommer att försöka hävda en mer självständig ställning gentemot centrala LO. Man bör räkna med att LO, oavsett tillkomsten av en helt ny ledningskvartett, skulle ha fått det allt svårare att samordna avtalskraven, eftersom olika yrkesgrupper i ökad grad får skilda förutsättningar i förhandlingarna.

De flesta bedömare är i dag ense om att lönebildningen håller på att bli alltmer individuell och beroende av den enskilde personens skicklighet och arbetsförmåga. Inom LO talar man numera om att kollektivavtalen ska ta hänsyn till väntad löneglidning och därmed innehålla olika avtalshöjningar för olika branscher.

Redan detta ger en föraning om hur svårt, eller omöjligt, det blir att komma fram till en centralt styrd lönebildning som ger mest åt dem som har de sämsta marknadsförutsättningarna, vilket kan sägas ha varit målet för den traditionella solidariska lönepolitiken.

Förlorar auktoritet

När LO-ledningen inte längre kan kontrollera utfallet av lönebildningen blir organisationen inte heller lika intressant som avtalspartner för regeringen. Visst behöver socialdemokraterna LO:s stöd i valrörelserna. Partiet måste också hålla sig väl med LO:s medlemmar, särskilt som vänsterpartiet på alla sätt försöker värva röster genom att tillmötesgå vänsteropinionen inom LO.

Ur den synvinkeln kan LO för närvarande sägas ha stort inflytande på politiken, men snarast ett passivt sådant. Regeringen tvingas att tillmötesgå vänsteropinionen både för att behålla röster och för att inte så många LO-medlemmar ska gå över till vänsterpartiet att LO inte längre kan stödja enbart socialdemokraterna.

Men när centrala LO förlorar sin roll i avtalsförhandlingarna minskar också LO-ledningens auktoritet. Det blir därför inte så intressant för en socialdemokratisk regering att direkt samverka med själva LO-ledningen. En svag LO-ledning har inte mycket att erbjuda i utbyte.

Tidigare har det varit annorlunda. Under de centrala förhandlingarnas storhetstid fanns ett samförstånd mellan regeringen och LO, som upprätthölls genom täta kontakter. LO:s roll var att hålla löneökningarna på en samhällsekonomiskt rimlig nivå. Därigenom blev det möjligt för socialdemokraterna att föra den politik för full sysselsättning som var en förutsättning för partiets långa maktinnehav. Det bör tilläggas att också SAF ville ha centrala förhandlingar.

Utan avtal direkt mellan LO och SAF hade man riskerat att få en “huggsexa”, som det kallades, mellan förbunden. I så fall hade regeringen inte haft någon annan möjlighet än att strama åt den ekonomiska politiken, med arbetslöshet som följd.

Starkare tjänstemän

Början på socialdemokraternas nedgång blev också den åtstramning som regeringen tvingades göra i början av 1970-talet. Då ökade arbetslösheten till över 3 procent. Socialdemokraterna började tappa röster, och Sverige fick först jämviktsriksdagen 1973 och därefter det första borgerliga maktövertagandet 1976.

Anledningen till att LO redan på 1970-talet fick problem med att styra lönebildningen var främst att tjänstemannaorganisationerna växte sig starkare. Det blev allt svårare att hålla tillbaka de LO-förbund som hade goda marknadsförutsättningar. Samförståndet med de socialdemokratiska regeringarna fortsatte dock.

Ännu på den socialdemokratiska partikongressen 1996 talades det om ett slags inofficiellt avtal mellan LO och regeringen. LO skulle “leverera”, som det hette, ansvarsfulla löneavtal och regeringen lovade att då inte göra några ingrepp i ekonomin som innebar förändring av den traditionella socialdemokratiska politiken.

Men om LO i framtiden inte kan “leverera” låga löneökningar, utan inflationen tenderar att stiga vid hög sysselsättning, finns det knappast någon annan utväg för regeringen än att antingen strama åt ekonomin så att arbetslösheten åter ökar, eller att genomföra bl. a. avregleringar på arbetsmarknaden.

Det var hotet om förändringar av arbetsrätten som fick den förra LO-kongressen att gå ut i ett demonstrationståg mot regeringens politik. Att risken för en sådan politik är mindre i dag, och att avgående LO-ordföranden Bertil Jonsson i sitt avskedstal kunde prisa samarbetet med regeringen, är väl inte så mycket LO-ledningens förtjänst utan snarare vänsterpartiets.