Lönerna avgör

Det finns åtskilliga faktorer som talar för att den ekonomiskautvecklingen ter sig ovanligt ljus under åtskilliga år framöver.Det har också konjunkturinstitutet och Nordbanken kommit framtill. Särskilt Nordbankens optimistiska bedömning har rönt storuppmärksamhet. En anledning till tillförsikten är att den värstaperioden av budgetsanering är över, även om finanspolitiken äveni fortsättningen blir åtstramande. Under de senaste tre åren harskattehöjningar och bidragsminskningar tagit hand om hushållenshela reala inkomstökning, som annars i dag skulle ha varit tioprocent högre. Nästa år får vi behålla något mer än hälften ochi fortsättningen ännu mer. Det finns nu gott om ledig kapaciteti form av arbetskraft. Hushållen har desutom byggt upprekordstora finansiella tillgångar samtidigt som de bör ha ettuppdämt köpbehov.

Men den ljusa kalkyl som finansdepartementet har gjort förperioden fram till år 2000 är inte någon egentlig prognos, utanmera ett exempel på att möjligheterna är goda. Om inteinflationsrisken fanns skulle regeringen kunna tillåta myckethög tillväxt och stark förbättring av sysselsättning. Men isjälva verket kan man säga att kalkylen definierar bort detstörsta problemet i svensk ekonomi, nämligen lönebildning ochinflation. Detta framgår också klart i texten. En förutsättningför kalkylen är att inflationsmålet på två procent infrias.

Den årliga produktivitetsökningen, som varit något större underde senaste åren, antas bli 1,5 procent för den del avnäringslivet som bestämmer konsumentprisutvecklingen. Med tvåprocents inflation och 1,5 procents produktivitetsförbättringblir det möjliga löneutrymmet i den inhemska sektorn av ekonomindärför 3,5 procent. Den viktigaste förutsättningen är attlöneökningarna håller sig inom denna ram.

Utvecklingen i vår omvärld förutses bli hygglig, med en årligBNP-ökning inom OECD-området på 2,5 procent, ochkostnadsutvecklingen i industrin antas bara måttligt överstiga 3,5 procent. Därmed kommer exporten att i det närmaste öka i taktmed marknadstillväxten.

Med dessa förutsättningar kommer överskottet i den offentligabudgeten att växa mera än enligt regeringens mål. Skälet är atten stor del av allmänhetens inkomstökning går bort i skattsamtidigt som ersättningen till de arbetslösa minskar. Dessutomminskar pensionsutbetalningarna som andel av BNP, eftersom deräknas upp med inflationen men inte med ökad ekonomisk tillväxt.Samtidigt fortsätter vissa tidigare besparingsbeslut att fåeffekt, främst nedtrappningen av räntebidragen till bostäder. Ombudgetmålen i form av vissa bestämda årliga överskott inte skallöverträffas krävs därför antingen skattesänkningar eller ökningav de offentliga utgifterna. Regeringen talar bara om överföringfrån offentlig till privat sektor, men det mesta talar väl förskattesänkningar. Regeringen blir troligen försiktig med attåter låta de offentliga utgifterna öka sam-tidigt som dettreåriga utgiftstaket skapar rent tekniska hinder för enutgiftsökning, som i så fall måste beslutas tre år i förväg.

Oavsett vilken form överföringen tar ökar konsumtionsutrymmetytterligare. Resultatet skulle bli att BNP kan öka med nästantre procent åren 1999 och 2000. KI:s kalkyl innebär treprocentigtillväxt även de två följande åren. Men hur det går medlönekraven och inflationen när arbetslösheten och utbudet avarbetskraft minskar vet man förstås inte. Detta är, som sagt,den springande punkten.