Mycket väsen, lite ull

Det är svårt att se att de båda samarbetspartierna v och mp nämnvärt har kunna påverka den socialdemokratiska regeringens budget. De har bråkat mycket och dragit ut på förhandlingarna med långa extra sammanträden. Men partierna har varit alltför angelägna om samarbetet med regeringen för att bryta upp.

Skatteväxling

Praktiskt taget hela innehållet i det som offentliggjorts är sådant som socialdemokraterna själva kunde tänkas lägga fram. Finansminister Bosse Ringholm har sagt att regeringens största bakslag var skatteväxlingen på 3,35 miljarder, vilket samtidigt mp ser som sin största framgång. Men detta innebär en obetydlig ökning i förhållande till trenden i de senaste tjugo årens energiskattehöjningar, som motsvarar 3 miljarder per år i dagens penningvärde. Om mp inte deltagit och sagt sig nå en framgång hade partiet säkert protesterat högljutt.

Hållbarhet

Om socialdemokraterna vill skapa trovärdighet för sitt tal om Sverige som föregångsland i “ekologisk hållbarhet” borde de kanske försöka uträtta mer än under 1980-talet. Sedan är det en annan sak att effekten blir ringa när man av konkurrensskäl tvingas undanta näringslivet och huvuddelen av transportsektorn. Hur Sverige och andra länder ska kunna uppfylla Kyoto-avtalet om minskade utsläpp blir allt svårare att se.

Att det mesta av skatten drabbar villaägare och hyresgäster ger nog inte så stora effekter på miljön, men stämmer med regeringens strävan att lägga över skatten på trögrörliga skattebaser. Också av detta skäl var höjningen av skatten på el och koldioxid ganska väntad, särskilt som elpriserna sjunkit kraftigt efter elmarknadens avreglering.

Betongmur

Det största misslyckandet för samarbetspartierna var förstås att de inte fick ut någonting alls av sina krav på kortare arbetstid. Vi har stött på en betongmur, sade miljöpartisterna, men var väl själva för ivriga att hjälpa regeringen. När partiet nu kanske förlorat de flesta av sina borgerligt sinnade väljare vill man inte mista också de socialdemokratiska.

Inkomstskattesänkningarna stämmer med regeringens tidigare intentioner. Att de inte blir särskilt stora är nog bara bra med den inriktning de fått. I brist på förändringar av belöningsstrukturen i arbetslivet finns stor risk att de mera leder till överhettning i ekonomin än ökad arbetsvilja.

Därför är det säkert klokt av regeringen att vara blygsam både i att sänka skatter och att öka utgifterna. När Ringholm talar om en reformbudget som man för att hitta motsvarigheten till måste gå tillbaka till 1960- eller 1970-talet är det en löjeväckande överdrift.

De offentliga utgifterna ökar nu på sin höjd med en tiondel av årstakten under de båda nämnda årtiondena. Som andel av BNP väntas den offentliga sektorn minska rejält både i år och nästa år medan den fördubblades, från 31 till 62 procent, mellan 1960 och 1980.

Ett något förbryllande inslag i den kommande budgeten är att socialdemokraterna vågar höja fastighetsskatten så kraftigt i storstadsområdena, främst Stockholm, där man under senare år förlorat så många väljare. Inte minst ökar chansen till förnyat mandat för huvudstadens borgerliga majoritet.