Opecs makt minskar

Den gamla oljekartellen Opec är återigen i nyheternas centrum och har på nytt annonserat en produktionsökning, den tredje i år. Det handlar om 800.000 fat per dag eller närmare tre procents ökning från i oktober. Om förändringen ska kunna hejda uppgången i oljepriset beror mer på psykologi än på utbudseffekter. Det finns många andra minst lika viktiga faktorer som råoljeutbudet som påverkar priserna.

Information viktig

Den som handlar i olja på spotmarknaden måste till exempel känna till situationen i de största industriländerna: deras ekonomiska tillväxt, deras raffinaderikapacitet och storleken på deras oljelager. Till detta kommer dollarkursen och vad de oljeproducerande länderna utanför Opec levererar. Sist men inte minst handlar oljan om stormaktspolitik. Iran och Irak är till exempel så stora producenter att de kan påverka marginalpriserna.

Allt detta brukar medverka till att oljemarknaden är ovanligt svårbedömd, terminspriserna brukar inte ge någon bra prognos om vad som ska hända. Tendensen i modern tid har snarare varit större fluktuationer än mindre. I samband med Asienkrisen sjönk oljepriserna först för att sedan vända tvärt uppåt och nå dagens rekordnivåer.

Det nya med den senaste prisökningen är att den inte är orsakad av kartellen Opec eller av något krig som de tidigare chockhöjningarna under 1970- och 1980-talen. Den här gången handlar det i stället om oljebrist i USA.

Opec-länderna försöker ändå spela sin gamla roll. Men trots de yttre likheterna är de föga trovärdiga eftersom de flesta av länderna redan producerar för allt vad tygen håller. Av den överkapacitet på mindre än 15 procent som beräknas finnas i Opec torde minst 11 procentenheter finnas i Saudiarabien och Kuwait. Det finns med andra ord inte så mycket mer att ge i många länder, och risken är alltid stor att någon av produktionsanläggningarna av de planstyrda länderna råkar ut för stora haverier.

En annan indikation på att kartellen har problem med sammanhållningen är att de aviserade produktionsökningarna mest kan ses som en väg att legitimera och inteckna den produktion som redan pågår. Enligt det svenska oljeletningsföretaget Lundin Oil uppgår Opec-ländernas faktiska produktion under augusti redan till nivåer som bara ligger strax under den aviserade produktionshöjningen.

Goda kålsupare

Man kan därför säga att Opec och den internationella oljeindustrin varit lika goda kålsupare när det gällt att skapa en instabil situation. Opec har försummat kapacitetsutbyggnaden och den internationella industrin har till och med skurit ned i senare förädlingskedjor. I ideliga neddragningar har företag efter företag under 1990-talet “slimmat” organisationer och kapacitet påhejade av finansmarknaderna. Följden tycks ha blivit att raffinaderi- och distributionsindustrin har svårt att leverera rätt sorts produkter vid rätt tillfälle när efterfrågan snabbt stiger. Det hjälper inte att bara pumpa in råolja i systemet. Åtminstone förefaller det så under det senaste året när allt mer olja kommit fram men bristsituationen ändå tycks ha bestått.

Är då detta ett hot mot den stabila inflationstrenden och den goda internationella tillväxten?

Ja, det är det, men inte samma hot som under tidigare decennier. Världens centralbanker och regeringar driver en mer konsekvent antiinflationspolitik och ekonomin är betydligt mindre oljeberoende. Det hindrar inte att de negativa effekterna åtminstone på kort sikt är mätbara. Inflationen pressas upp någon procentenhet till en mindre låg nivå och detta kyler av ekonomin. Det senare leder i sin tur troligen till att inflationstendenserna hejdas och oljepriset störtar på nytt. Frågan är dock när och hur detta ska ske.

Oljehandlare måste alltså ha intuition och starka nerver.