Oroligt i Italien

För ett modernt stridsflygplan tar det ett par minuter att korsaAdriatiska havet som skiljer Italien från före dettaJugoslavien. Italienarna sitter alltså på första parkett närKosovokriget spelas upp. Ändå är de väldigt noga med att hålladistansen. Den politiska debatten om kriget är inte livligare änvad den till exempel är i det från stridshandlingarna avlägsnaTyskland och inga italienska stridskrafter deltar iflygbombardemangen. Regeringen är solidarisk till Natoinsatsenmen uttrycker likväl stor skepsis, särskilt när det gällermöjligheterna att sätta in marktrupper.Helt kan dock italienarna inte ignorera striderna. Det märksmest i inrikesflyget. Italien fungerar ju som ett slagsjättelikt hangarfartyg för Natoflyget. Planen startar och landaroupphörligt vid de tio baser som italienarna har ställt tillförfogande. Stridsflyget har prioritet i luftrummet. Två civilaflygplatser, i Brindisi och Bari, har fått stängas helt och iövrigt har det blivit stora förseningar i inrikesflyget. Tidvisär hälften av avgångarna inställda på grund av Natoflygetsaktiviteter.

Röda Brigaderna

Det är oro i luften även i andra avseenden. Italien harchockerats av det första politiska mordet på över tio år.Massimo D”Antona, hög tjänsteman i arbetsmarknadsdepartementet,sköts ned i torsdags utanför sitt hem i Rom av två unga män ijeansjackor som flydde från platsen. Dådet förde tankarna tillterroristgruppen Röda Brigadernas härjningar under 1970-taletoch 1980-talet, då dussintals politiker och industriledare möttedöden. D”Antona spelade en viktig roll i arbetet med attreformera socialförsäkringssystemet, som möter stort motståndbland facket och andra särintressen.Är mordet en reaktion på detta reformarbete? Kanske. Förebådardet i så fall en återgång till den ursinniga konfrontationmellan extremvänstern och statsapparaten som rådde för 10-15 årsedan? Nej, absolut inte. Italien har nämligen färdats lång väg under1990-talet och i rätt riktning. Den politiska villervalla somkännetecknade nationen under hela efterkrigstiden har förbytts istabilitet. Avregleringar och upprensning i den korrumperade ochvanskötta offentliga sektorn har varit det bärande temat under deregeringar som letts av först Romano Prodi (nye ordföranden iEU-kommissionen) och sedan Massimo D”Alema. Den före dettakommunisten – men numera övertygade socialdemokraten – D”Alemahar länge haft som viktigaste ambition att göra Italien till ettnormalt land med hederliga politiker, anständig förvaltning ocheffektiva företag.

Framstegen

Framstegen är tydliga för envar. Den hopplösa liran har ersattsav euron, inflationen har reducerats till tysk nivå och detbankrutta pensionssystemet görs om. Företagen sökerstrukturlösningar i stället för att värna oligopol. Ett antalbankfusioner har ägt rum. Fiat har insett att man måste ha enpartner. Efter att Volvoaffären gick om intet gjorde bolaget istället en affär i jordbruksmaskiner med amerikanska Case.I helgen kom ytterligare ett tecken på att omdaningen av detitalienska samhället går i rätt riktning. Då blev det klart attelektronik- och telekonglomeratet Olivetti vann budstriden omdet nyligen privatiserade Telecom Italia. Affären är i vissaavseenden oaptitlig (exempelvis behandlas minoritetsägarna ibolaget illa). Men positivt är att politikerna lät bli att läggasig i, trots vädjanden från Telecom Italias ledning ochfackrepresentanter. Olivetti, som tar på sig massiva skulder föratt finansiera förvärvet, har inget annat val än att radikaltbanta kostnaderna i den överbemannade telejätten. Detta kanknappast vara någon nackdel för konsumenterna i allmänhet ochför konkurrenstrycket i den italienska ekonomin i synnerhet.

BILDTEXT: Den får nog stå kvar på plattan. Hittills har hälften avavgångarna i inrikestrafiken ställts in.