På väg att få sällskap

Den som någon gång har besökt en souk i Mellanöstern vet att mattförsäljarna håller till i en del av basaren, kryddhandlarna i en annan och guldsmederna i en tredje. Och i Sydkoreas huvudstad Seoul finns en gata där alla butiker säljer stolar – köksstolar, fällstolar, barstolar, kontorsstolar – och en annan där det bara går att köpa kassaskåp.

Skälet till att butiker av samma sort klumpar ihop sig är att de tjänar mer pengar på att göra så. Redan i grundkursen i kostnads/intäktsanalys på ekonomlinjen finns, eller fanns åtminstone förr, ett räkneexempel som visade att glassförsäljarna på en badstrand tjänar mer om de står samlade på ett ställe, än om de sprider ut sig med jämna mellanrum längs stranden.

På liknande sätt fungerar det i politiken. De flesta partier positionerar sig någonstans på det politiska mittfältet därför att det är där som de största väljargrupperna håller till och flest röster finns att hämta. Moderaternas löpning från högerkanten in centralt under Fredrik Reinfeldts ledning är ett välkänt exempel på en framgångsrik förflyttning mittåt.

Men ibland dyker det upp en ny spelare på en marknad med ett annat erbjudande än de etablerade aktörerna. En möbelhandlare från Småland börjar sälja platta paket i en motorvägskorsning långt från Fina gatan. En tysk lågpriskedja utmanar livsmedels­oligopolet genom att kringgå de befintliga distributionskanalerna.

För det mesta möter de etablerade sådana nykomlingar först med ointresse och sedan med förakt. ”Jaja, det får vi väl se hur många som vill skruva ihop sin egen bokhylla.” Om uppstickaren biter sig fast kan det övergå till smutskastning. ”Tyska kor är fullproppade med antibiotika. Det kan vara farligt att dricka deras mjölk. Dessutom struntar tyskarna i den svenska arbetsmarknadslagstiftningen.”

De flesta nykomlingar på de flesta marknader förblir såklart små och obetydliga. Eller så försvinner de helt. Men de som överlever brukar efter ett tag, när marknadsandelarna har stabiliserats, själva bli en del av etablissemanget.

Parallellerna till politiken är inte svåra att se. Miljöpartiet uppfattades till en början som ett gäng stökiga trädkramare med fotriktiga skor som bara var intresserade av ekologisk odling och att stänga av kärnkraften. Men när de hade funnits i några år hade alla riksdagspartier skaffat sig en egen miljöpolitik. I dag sitter partiet i regeringen.

Och det för oss fram till Sverigedemokraterna, eller snarare de andra partiernas sätt att förhålla sig till SD. Hittills följer de övriga partierna troget manualen för hur uppstickare ska hanteras. Efter att ha genomgått förnekelse- och föraktfaserna har de nu sent omsider börjat positionera sig.

Bara två dagar efter att regeringen förlorade budgetomröstningen i början av december, och landet började ställa in sig på nyval, sändes en första testballong upp. Tre kristdemokrater och en centerpartist prövade då tanken på DN Debatt att göra upp med Sverigedemokraterna om migrationspolitiken. De blev visserligen uppläxade av partiledaren Göran Hägglund men katten var ute ur säcken. Sedan dess har de borgerliga partierna tävlat i att göra utspel och lägga förslag på invandrings- och integrationsområdet. Senast förra veckan lanserade Moderaterna ett förslag om att begränsa anhöriginvandringen.

Till saken hör att under de senaste två månaderna har Moderaterna bytt parti­ledare och Göran Hägglund har deklarerat sin avgång. Även Folkpartiet byter kanske ordförande före nästa val. Dessa personförändringar ger rimligen partierna ökade möjligheter att inta nya ståndpunkter i immigrationspolitiken.

I DN i helgen hälsade Sverigedemokraterna de borgerligas nyvaknade intresse för deras hjärtefrågor med glädje. Det är möjligen begripligt, men kanske är jublet förhastat. För om de andra partierna erbjuder väl utarbetade alternativ till Sverige­demokraterna i flykting-, immigrations- och integrationsfrågor i nästa val så kan det mycket väl hända att partiet toppar i väljarstöd ungefär nu. Det går också tänka sig att Sverigedemokraterna år 2018, efter åtta år i riksdagen, börjar närma sig klustret i den politiska basaren av rädsla för att inte bli en excentrisk enstöring.

Omkring 800 000 sverigedemokratiska röster är hur som helst för många för att inte de andra partierna ska vilja fiska efter dem, i synnerhet som de ursprungligen kommer från deras fiskevatten. Fiskefänget har ­redan börjat.