Perssons svåra val

Den viktigaste slutsatsen av statsminister Göran Perssons traditionella sommartal i Björkvik i söndags är nog att kampen om väljarna med vänsterpartiet kommer att dominera socialdemokraternas politik fram till valet 2002.

Det blir därför inget utrymme för den typ av skattesänkningar eller reformer av ekonomin som många ekonomer och oberoende institutioner efterlyser. Risken ökar i så fall för brist på arbetskraft och kostnadsökningar under de närmaste åren. Enligt Dagens Nyheters referat lovade Persson en kraftfullare omfördelningspolitik och att “ta från dem som har och ge till dem som inte har”.

“Större inkomstskillnader”

Ungefär samtidigt publicerar statliga Nutek, Närings- och teknikutvecklingsverket, en skrift som argumenterar för “tydligare ekonomiska incitament”, i praktiken större inkomstskillnader, för att man ska få till stånd den ökade rörlighet och satsning på utbildning som, heter det, en hög omvandlingstakt i ekonomin kräver.

Detta är en bedömning som förmodligen de ekonomiska experterna i kanslihuset delar, kanske även Göran Persson och Bosse Ringholm. Men för partiet måste kampen om väljarna gå före. Att driva “högerpolitik” i dag vore i det närmaste politiskt självmord för socialdemokraterna.

Samtidigt kan regeringen inte gå alltför långt åt vänster. Att acceptera vänsterpartiets krav på slopat utgiftstak, arbetstidsförkortning och inga sänkta skatter, skulle skapa misstro på finansmarknaden och i näringslivet, och på sikt kanske leda till en ny ekonomisk kris.

Att avstå från skattesänkningar, i ett läge när budgeten visar stora och växande överskott, blir svårt att förklara för allmänheten. Då kan socialdemokraterna förlora tjänstemannaväljare i mittskiktet, så att de borgerliga vinner makten i nästa val. Enligt en ny undersökning från Demoskop har avstånden mellan blocken minskat kraftigt, till 49,3 procent för s, v och mp mot 48,0 procent för m, kd, fp och c.

Den skattesänkning som regeringen funderar över – besked ska lämnas om ett par veckor – är en fortsatt kompensation för egenavgifterna, som det heter. Man har talat om ungefär 10 miljarder kronor, vilket skulle betyda 200-300 kronor i månaden för en medelinkomsttagare.

Summan motsvarar en halv procent av BNP, och man bör räkna med att det mesta går till konsumtion. Hushållens sparkvot är i dag så låg att man inte kan räkna med att något extra sparas av en måttlig inkomstökning.

Det verkar som om regeringen hoppas att en extra inkomstökning på ett par procent genom sänkning av inkomstskatten, ska förmå löntagarna att hålla nere de kommande löneavtalen. Så kan det mycket väl bli, eftersom kombinationen av skattesänkning och låg inflation medför höga reallöneökningar även vid låga nominella avtal.

Stark press

De fackliga förhandlarna har stark press på sig att inte orsaka inflation och räntehöjningar, och kommer säkert att försöka övertyga medlemmarna om att även måttliga löneavtal ger en god standardhöjning. Detta hindrar inte att löneglidningen, alltså löneökningarna vid sidan av avtalen, kan ta ordentlig fart. Om det uppstår brist på arbetskraft kan det snarare bli arbetsgivarna än löntagarna som sätter fyr under lönebrasan.

Det finns alltså risk för att även en måttlig skattesänkning ökar risken för överhettning. I dagens situationen skulle det kanske tvärtom behövas åtgärder för att strama åt efterfrågan. Ännu bättre vore om man genomförde åtgärder som ökade rörligheten och sökaktiviteten på arbetsmarknaden. Då skulle risken för inflation minska. Tillväxten kunde bli högre och mer uthållig och arbetslösheten lägre.

Genom att sänka marginalskatten skulle man kunna öka utbudet av arbetskraft just inom de kvalificerade yrken där bristen är störst. Detta borde också locka fler studerande till motsvarande utbildningar. Om man då slipper bromsa tillväxten av rädsla för inflation skulle även fler lågutbildade få arbete. Ökad sysselsättning för lågutbildade skulle motverka den ökning av inkomstskillnaderna som annars blir följden av sänkta marginalskatter.

En sänkning av kapitalbeskattningen bidrar till ökad effektivitet i ekonomin. Samtidigt skulle det bli mer lockande att spara, och dyrare att låna (eftersom det blir nödvändigt att minska avdragsrätten för utgiftsräntor i samma grad som man sänker skatten på kapitalinkomster). Därmed skulle man kompensera en minskning av det offentliga sparandet med en ökning av det privata.

Sparandet kan ökas

I praktiken blir det kanske nödvändigt att en mer rejäl sänkning av skattetrycket kombineras med åtgärder som ökar det privata sparandet, så att hushållen frivilligt avstår från att öka sin konsumtion alltför mycket. Det är säkert bättre på sikt att sparandet i en marknadsekonomi sköts av hushållen och inte av staten.

En del ekonomer hävdar att man nu borde passa på att sänka skatterna rejält, oavsett risken för överhettning. Det är i så fall bättre att riksbanken höjer räntan. Ett argument är också att man bör sänka skatten medan vi ännu står utanför EMU så att riksbanken kan använda räntevapnet.

Men regeringen är knappast benägen att chansa. Den gör så litet som möjligt, men känner sig troligen tvungen att gå vidare med den utlovade sänkningen av inkomstskatten. Dessutom utfäste sig Göran Persson i Björkvik att det inte blir någon höjning av fastighetsskatten när taxeringsvärdena höjs vid årsskiftet. Samtidigt ska gränsen för förmögenhetsskatt justeras uppåt. Utfästelserna är en väntad eftergift åt en ilsken villaägaropinion.