Psykologin bakom Rysslands bubbla

Idag kan Stefan Hedlund säga: Vad var det jag sa? Hedlund ärprofessor i öststatsforskning vid Uppsala Universitet. Hans bokRysslands ekonomiska reformer. En studie i politisk ekonomi(1996) utgör idag intressant läsning för alla som lät sig svepasmed i en okritisk syn på Ryssland. Boken var mycket kritisk,minst sagt.

Marknaden vill inte lyssna

Då var det inte många som ville lyssna, särskilt intemarknadernas folk. De var i full färd med att bygga upp sinapositioner i Ryssland, och ville vara positiva. Hagströmer &Qviberg satsade på en Rysslandsdesk, där det gick att köpa ochsälja ryska aktier i mindre partier. Delvis svenskägdamäklarfirman Brunswick – med många svenskar i ledningen -expanderade framgångsrikt. FMG Alterum hade nyligen startat denförsta Rysslandsfonden. För att inte tala om Percy Barnevik, sompredikade sitt Rysslandsevangelium. Och medierna förmedladegärna de visionära budskapen från marknaden.Denna okritiska hållning framstår i efterhand somuppseendeväckande. Hur kunde så många bortse från så mycket? Detkom ju trots allt information om hur illa företagen sköttes. Omstatens svårigheter att skaffa sig intäkter. Om oligarkernasriggade auktioner. Om behandlingen av minoritetsaktieägare. Omden kraftigt ökande statliga upplåningen.Men allt detta ställdes länge mot den bestämda tron att ekonominprecis var på väg att vända, och att tillväxten snart skulleskjuta fart. Inte minst OECD bidrog till denna uppfattning meden landanalys, som publicerades 1995.Allra mest bidragande till aningslösheten var förstås det faktumatt många tjänade mycket pengar i Ryssland. Institutioner runtom i världen satsade miljarder på ryska statsobligationer, somgav en avkastning som ingen annan placering i världen kundetävla med. Tidvis var realräntan otroliga 70 procent. Så sentsom 1997 var den 13 procent. Börsen noterade också världsrekordmed sina uppgångar.

Korruption

Huvudtesen i Stefan Hedlunds bok är att all västhjälp – och allaråd – vilade på uppfattningen att Ryssland är som andra länder.Så är det inte. Aldrig så goda råd låter sig nämligen integenomföras utan vidare i Ryssland. Rådgivarna bortsåg frånryssarnas oförmåga till institutionell förändring. De räknadeinte med det gedigna arv av korruption som genomsyrar landet.Och de räknade inte heller med den politiska kulturen, därcentralmakten är drivkraften och inte viljan att bygga upplandet.Dessa traditioner förklarar den oheliga allians som snabbtbildades mellan personer ur den gamla nomenklaturan (rödadirektörer, höga tjänstemän i förvaltningen) och de nyaaffärsmännen. Resultatet blev en plundring, och enförmögenhetsomfördelning utav sällan skådat slag.Den ryska privatiseringen – den största och snabbaste någonsin -blev också misslyckad. Visserligen överfördes kontrollen över deryska företagen till privata händer. Men privatiseringen drevs isjälva verket fram mer av politiska än av ekonomiska motiv. Detfanns redan från början en uttalad föreställning om att samtligaviktiga grupper i den ryska ekonomin (arbetarna,företagsledarna, ministerierna, de lokala myndigheterna osv.) pånågot vis måste köpas, hävdar Hedlund och citerar en av deviktigaste rådgivarna, ekonomiprofessorn Richard Layard frånLondon School of Economics, som ska ha sagt så här: Om intedessa partsintressen lugnas, mutas eller neutraliseras kanprivatiseringen inte fortsätta.Genom valen av privatiseringsmetoder kom en mycket stor del avkontrollen av de ryska företagen att hamna i händerna på degamla direktörerna och de nya affärsmännen. Dessutom fannsbetydande kriminella inslag i processen. Det gavs till exempelrika möjligheter för direktörer att köpa ut delar av företagenoch överföra moderbolagets tillgångar dit.Plantänkandet har också dröjt sig kvar och slår igenom ipolitiska beslut.

Värre än på 1930-talet

Ytterligare skäl till reformpolitikens misslyckande finnerHedlund och Sundström i det extremt stora produktionsfalletefter systemskiftet. Det är fråga om en real förstörelse somvida överstiger den som skedde under den stora depressionen iUSA på 1930-talet. Författarna rekommenderade keynesianskefterfrågestimulans, ett ryskt New Deal Ö la Roosevelt. De villeockså tvinga bort den nygamla nomenklaturan.Idag är delar av denna analys allmängods. Enigheten är stor omatt den reala ekonomin kommit i skymundan för denmakroekonomiska stabiliseringen och privatiseringen. På sinahåll talas det också om ett slags tredje vägens politik, i stilmed New Deal för att överbrygga depressionen. Inte minst den nyepremiärministern Jevgenij Primakov har talat i de termerna.

Önsketänkande

Även synen på den politiska processens förlamande karaktär råderdet stor enighet om idag.En vanlig analys i Ryssland är följande: Råden från väst byggdepå önsketänkande. Det är naivt att tro att den osynliga handenskulle ordna allt till det bästa när 75 procent av industrintillhörde det militärindustriella komplexet. Den finansiellastabiliseringen är ett medel för att skapa välfärd, inte någotmål som rådgivarna fick oss att tro. De ekonomiska reformernagenomfördes dessutom på ett bolsjevikiskt sätt; de tvingadesfram med tvång. Och Ryssland blev en bidragsnarkoman – med IMF:shjälp. Vi behöver inte mer hjälp.Det fundamentala problemet – och Rysslands förbannelse – är attlandet har kärnvapen, konstaterade Rysslandsforskaren ErikBerglöf vid ett seminarium nyligen. Detta faktum har gjort attväst – med USA i spetsen – haft ett mycket starkt intresse avatt förhindra kaos i Ryssland, och därför mer eller mindretvingat IMF att ge lån, och nya lån, trots alla brutna löftenfrån ryssarnas sida.

Anledning till ödmjukhet

Erik Berglöf erkänner idag att det finns anledning tillödmjukhet. Det institutet han leder, Site (Stockholm Instituteof Transition Economics, tidigare Östekonomiska Institutet), harvarit rådgivare i olika omgångar, inte minst under den tidigarechefen Anders Åslund, som var mycket aktiv i kulisserna bakomden första reformregeringen under Jegor Gaidar.Det är lätt att dras med i optimism när man så gärna vill attdet ska gå bra, konstaterar Erik Berglöf idag.Å andra sidan har alla råd inte följts av ryssarna. Det gällerframför allt råden om förändringar i den reala ekonomin. Mikroär mycket svårare. Det kräver mycket folk över hela landet,medan makro kan göras av några få personer i Moskva, konstaterarföretagsforskaren David Brown vid Erik Berglöfs institut.Sammanfattningsvis kan man nog ändå konstatera att alla goda rådoch allt ekonomiskt stöd från väst har stjälpt mer än dethjälpt. Hur det hade gått om inte Asienkrisen smittat av sig ären annan fråga.

BILDTEXT: Centralmakten, inte viljan att bygga upp landet, är drivkrafteni Ryssland. Därför gick inte utvecklingen åt det håll och i dentakt som marknaden räknat med.