Red Valör: Äganderätt och fel

Ägandet av de svenska företagen är en infekterad fråga, miltsagt. Alla har en åsikt i ämnet, och det debatteras snart sagtdagligen. Frågan är: Vad kommer vi fram till? Vem är önskvärd som ägareav de svenska kronjuvelerna? Valör har sökt tolka och sammanställamediernas recensioner av olika ägandeformer.Staten: Glöm det! Statligt ägande tycks inte ensgammelkommunister längre förfäkta. Statligt ägande resulterar islappa styrelser, dålig strategisk uppföljning, obentligbranschkunskap hos andra än ledningen (om ens där). Som en följdav detta får företaget en dålig värdering, eftersomplacerarklubben för det första skyr bolag med statligt ägande.För det andra skrämmer överhänget, det vill säga risken för attstaten när som helst översvämmar marknaden med sina aktierdärför att den slutligen kommit till insikt om sin egenofullkomlighet. Och i värsta fall, när staten äger allt, går detsom i Ryssland.Facket: Se staten ovan. Inte någon omtyckt ägare det heller,alltså.

Investmentbolagen: Teoretiskt sett är investmentbolaget enfantastisk ägare. Här nns möjligheten till att samlabranschkunskap, analyskapacitet, nätverk och gud vet vad för attverkligen kunna göra en helgjuten insats för intressebolagen.Men i den karga vardagen är tongångarna annorlunda.Investmentbolagen är tungrodda, därför att de har lång, gemensamhistoria med sina bolag och förefaller i regel vara merintresserade av makt än mål. Dessutom tenderar förvaltningen attbli kostsam.Fonder: Ständigt utskåpade som ägare. För det första har en fondinte råd – för såvitt den vill hålla kostnadernakonkurrenskraftiga – att ha kunskapen om hur företagen skaskötas. För det andra gör kraven på ständigt bättre utvecklingän index (inte för att det alltid lyckas, precis, men ändock)att långsiktighet hos denna ägarkategori utläses i termer avmånader, snarare än år. Kort sagt: fonderna hoppar in och ursina positioner utan att faktiskt kunna tillföra så värst mycketmer än sina (otåliga) slantar. Det nns egentligen bara enägandeform som är värre än fonder i medias ögon och det är …Utlänningar: Säger bara det. De ska inte äga så mycket som enmutter av svenskt stål om de inte köpt den, helst kontant, vianågot av de svenska företagen själva. Inte via börsen, således!Capisce? Kombinationen av utlänningar och fonder är naturligtvishelt åt fanders. Och utländska stater – eller fack – det ska viinte tala om. Renault försökte ju, och det gick inte då heller.Are you what we in Sweden call dum i huvet, mänska?Riskkapitalister: Är principiellt ena jäkla typer, uppfattarValör. På popularitetsskalan borde de ligga någonstans mellaninvestmentbolag och fonder. Men de tjänar oftast mycket pengarpå sin kortsiktighet, vilket drar ned anseendet.

Småsparare: Ska småsparare få äga svenska storföretag? Så himlaskrattretande! Småspararna är nästan lika bespottade somfonderna i ägarsammanhang. Fast mindre duktiga på att spöaindex, eftersom de hela tiden sitter längst ut iinformationskedjan och därför ofta reagerar tvärtemot denunderliggande trenden. Blåsta, emotionella och okunniga, lockadeav bolagsstämmornas räkmackor. Nej tack!Företagare: Borde företagarna själva, antingen de ärsmåföretagare som äger hela, små företag, ellerstorföretagsledare, som äger snuttar av stora företag, få varamed som ägare? Aldrig i livet! Storföretagsledare rånar bararesten av ägarkretsen (inte för att den är så värst värd attvärna om, men ändå). Småföretagare skor sig etter värre genomidel skattefusk, feodala ledningsprinciper, nepotism och ännuvärre illtyg.Slutsats: När man tänker på saken, är faktiskt ingen värd attäga de svenska företagen, mer än möjligen Du, käre läsare, ochValör själv. Tyvärr hampar det sig så att alla Signaturensplaceringsbara medel är nedplöjda i den riksomfattandedårhuskedja som planeras av ett stort investmentbolag medserviceindustriambitioner (se förra veckans krönika). Så, lycka till!