Red valör: En dag på nöjesfältet

Det första man lägger märke till när man kommer in på nöjesfältet Gröna Börseberg är parkens välklädda personal. För visso brukar de anställda på alla nöjesparker ha uniform, men Gröna Börseberg har lagt de gröna kaninerna, Disneyfigurerna och annat trams på hyllan. I stället är GB:s unga, vackra och entusiastiska anställda klädda i kritstrecksrandig kostym, vilket gör att målgruppen – välbeställda placerare – känner sig hemma. Så även signaturen, vars unge guide runt nöjesfältet lystrar till namnet Marcus. Bortsett från solbrännan ser han ut som om han är uppvuxen på en corporate finance-avdelning.

– Trevligt ställe ni har här, inleder Valör rundvandringen.

– Jo, i enlighet med strategin så fokuserar vi på största möjliga nytta för våra kunder, det vill säga i detta fall igenkännandets varma glädje och den kontrollerade ovisshetens hisnande kittlingar. Här är vi till exempel på väg mot Nokialoopen.

– För den oinvigde ser det ut som en berg- och dalbana.

– Det är en sorts berg- och dalbana, men för att efterlikna börsverkligheten har vi lagt in ett antal illusioner.

– Illusioner?

– Just precis. Du kommer upp på det som du är övertygad om är toppen, men tack vare vår avancerade spegel- och hydraulteknologi luras du tro att det bara fortsätter uppåt. På precis samma sätt kan man låta en nedförsbacke vara mycket längre och brantare än vad någon av våra placerare, förlåt gäster, kan föreställa sig. Det får inte vara för förutsägbart. Då liknar det inte verkligheten. Tanken är ju att det ska kännas som autentiska kursrörelser.

– Vad är det här för någonting då, det påminner om en karusell?

– Anställningsgaloppen. Den är mycket populär bland våra besökare ur finansbranschen. När vi startar karusellen är två platser vakanta. Sedan ska man försöka byta häst så många gånger som möjligt under turen, samtidigt som farten blir allt högre. Flest bonuspoäng får den som bytt flest gånger under en så kallad konjunkturcykel. Ärligt talat förstår jag inte vad som är så skoj med det, men gästerna är mycket nöjda.

– Usch, det där ser läskigt ut. Är det ert spökhus?

– Från början var det inte det. Byggnaden är tänkt som en skrytpaviljong för dotcombolag. Men visst, det är svartmålat numera och fyllt av tragiska livsöden och spindelväv. Så vi marknadsför det som en sorts spökhus.

– Den där hålögda, bleka unge mannen som går där, är han en inhyrd skådespelare som ska sprida skräck i spökhuset? Gröna Lund har ju sådana.

– Nej, det där är en gäst. En gammal kursare till mig, faktiskt, som lämnade sitt direktörsjobb på Atlas Copco för att bli Global Logistics Manager på ett litet e-handelsbolag med stora ambitioner.

– Och vad har vi här? Något slags vattenövning?

– En hyllning till verkstadsbolagen. Vi har inspirerats av Kållerado på Liseberg och gjort en bana där placerarna sätter sig i ett långsamt snurrande hjul som glider runt i parken. Ibland når hjulet land och där kan man få sig en rejäl kalldusch. Precis som…

– …i börsverkligheten. Jag förstår. Där borta står en trind man med grop i hakan och delar ut stora chokladkakor. Vad händer?

– Det är Securitaschokladhjulet. Vinst varje gång. Mannen är faktiskt bolagets koncernchef, som insett vilken finfin image man får av att träffa placerarna öga mot öga på det här livsbejakande sättet.

– Vad har ni mer?

– Hela fältet är fyllt av intressanta attraktioner. Den trådlösa linbanan Netcom är dock just nu stängd för översyn – det var någonting i konceptet som inte stämde. Vår Flum-rajd är öppen för free-floatåkning, ett slags forsränning i urholkade stockar. Alltsammans slutar i ett minimassabruk, som gör råvaran till biljetterna. Det är jättekul att stå på åskådarplats och se de åkande försöka ta sig ur sina positioner innan de mals ned.

– Och expansionsplanerna?

– Nästa år öppnar vår politiska djurpark med attraktioner som Flodhästen Persson, Vesslan Mona, de jättegulliga MUF-pingvinerna samt en ohyggligt spännande “Hitta Lennart”-tävling. Välkommen igen då!