Red valör: Grabbarna från förorten

Signaturens reporterblock vibrerade av obesvarade frågor när Berit Axvall-Björkegren gjorde entré i konferensrummet på Svenska Storindustrier, som organiserar alla de företag förutan vilka Sverige skulle stanna. Berit Axvall-Björkegren var dess medierelationsansvariga.

– Det har varit mycket snack kring vad mina grabbar har för sej, dårå, med belöningar, bonusar, girighet och såna tillmälen i debatten. Jag tycker att frågorna har ställts snett, inledde Berit sedan hon tagit plats vid bordet mitt emot Signaturen.

– Vad menar du med att frågorna ställts snett, började Valör. Det är väl inte mycket snack om att direktörsgardet, alltifrån Pirre Wallenbergs märkliga konsultersättningar, via Barnevik, Lindahl och nedåt i rangordning har tagit ut väl förmånliga förmåner? Och deras amerikanska kollegor med optionsavtal som fått sina värden genom sockrad bokföring, kokade bokslut och sakta grillade revisorer.

– Du måste betänka…, svarade Axvall-Björkegren.

– Betänka vad? undrade Signaturen, redan rödbrusig av indignation över sommarens avslöjanden på temat direktörsmoral.

– … varifrån mina grabbar kommer. Det här är förortskillar. Från Djursan, Stockan, Solsidan och så vidare.

– Och? frågade Valör.

– Och de handlar bara efter sin nedärvda rättsuppfattning. Jag skulle vilja visualisera de här bitarna som en sorts facetter i rikets mångkulturella prisma. Den observationen gäller oavsett om vi talar om finanschefen för Worldcom eller “Persikan” på Skandia. Du måste komma ihåg att vi talar om herrar, vilkas barn betraktar det som självklarheter med dyra skidsemestrar, helrör på nattklubben Kharma, BMW-cabbar på artonårsdagen och eleganta gångkläder. Vi talar om en kultur där avvikare riskerar hedersmord.

– Hedersmord?

– Ja, hedersmord kallar jag den utfrysning som blir följden av att ens heder tas av daga. Det inträffar när man inte längre kan matcha de andra direktörernas bilar, sommarställen och årslöner i morgontidningarnas sammanställningar.

– Men…

– Inga men, käre vän, flinade mediedomptrisen. Vi kan inte bara döma efter vår gnällsvenska lagomskock-måttstock. För att över huvud taget känna sig som män, måste mina grabbar bo i kåkar som du liksom inte finansierar med sju och ett halvt basbelopp i årslön. Dom vet bara ett och det är att sträva efter existensmaximum. Det är utifrån detta du måste betrakta dom innan du dömer.

– Men… började Valör igen förgäves.

– Jag förstår, fortsatte Axvall-Björkegren skoningslöst, att många kan uppfatta det som apart när killarna visar upp ett beteende som antyder att deras allmänna moral har tjackat spikskor. Men poängen är ju just den att de inte lyder under den allmänna moralen. De går på specialmoralundantagslagen. De visar stor social hänsyn på sitt sätt på hemmaplan – de hjälper varandras barn till välavlönade positioner, fixar stipendier och mutar dem in på Handels. Jag såg själv hur en av grabbarna, Thunell, körde seglarskola för förortsbarnen på sin egen sjötomt! Ett hjärteknipande exempel på hur de tar hand om egna och närståendes flockar.

– Du rationaliserar bara, påpekade Signaturen.

– Inte alls. För att vara med, måste de naturligtvis passa in. Att avvika innebär social katastrof. De som ser hur resultatet i bolaget viker ser också risken för att optionsprogrammen därmed blir värdelösa. Det gör dem förtvivlade. I deras kulturspecifika situation har storleken endast en relativ betydelse. Det är inte fenomenet “miljard” som är intressant utan hur många “miljarder”. Förstår du mej? Förstår du dessa stackars pojkars utsatthet?

– Men hur återskapar vi förtroendet för näringslivet med såna här personer i toppen?

– Vi funderar allvarligt – fast härmed är du insider – på att sparka rejält med fabriksarbetare och dra in fruktkorgar samt höst-kick-offen för tjänstemännen. På så sätt kommer vi kortsiktigt att spöa aktiemarknadens vinstförväntningar. Då går kurserna upp och när Svensson märker det är allting förlåtet.