Riksbanken borde sälja guld

Om några veckor, den 6 juli, inträffar en märkeshändelse i London. Då ska den brittiska staten auktionera ut den första delen av sin guldreserv. Totalt ska Bank of England prångla ut 415 ton guld på marknaden under de kommande två åren. Guldet ska ersättas i valutareserven av utländska statsobligationer som ger högre avkastning.

Nyheten har givit guldpriset ännu en knuff utför och chockat guldmarknaden, som har sitt hjärta just i Londons finansdistrikt. Även den konservativa oppositionen riktar hård kritik mot utförsäljningen. Dess finanspolitiske talesman Francis Maude anser att »sekler av sunt förnuft överges«.

Det var också för exakt ett sekel sedan, 1899, som Storbritannien gick i krig mot boerna i Sydafrika för att skydda de rika guldfyndigheter som just hade upptäckts i landet. Människan har alltid sett guldet som åtråvärt. Det har också varit mytomspunnet ända sedan Alexander den stores dagar.

Nutida vardag

Men har det egentligen någon betydelse i vår nutida vardag? Den som besöker en av guldgruvorna i Västerbottens inland har svårt att se annat än tung processindustri. Och den som bevittnar en tappning i Bolidens ädelmetallverk i Skellefteåhamn ser visserligen ett spektakulärt skådespel, men också en snudd på hantverksmässig hantering.

I ett avseende är guld ett modernt material. Det används allt mer i elektroniska komponenter i takt med att dessa blir mindre och prestandakraven ökar. Miniatyriseringen gör att det kostar allt mindre att använda guld i stället för koppar.

Men huvuddelen av det nyproducerade guldet används för samma syfte som det haft i hundratals år: för smycken av olika slag. Förbrukningen av smyckesguld har ökat stadigt de senaste decennierna, särskilt i Asien. När krisen bröt ut 1997 minskade efterfrågan i den delen av världen. På sikt finns dock ingenting som talar för annat än en uppgång i konsumtionen i takt med att människorna i världen får högre materiell standard.

Produktionsunderskott

Guldförespråkarna – anförda av intresseorganet World Gold Council i London – framhåller också att förbrukningen av den ädla metallen är högre än själva produktionen. »Produktionsunderskottet« är över 1.000 ton per år. Många av gruvorna i Sydafrika är olönsamma och hålls öppna för att nedläggningar är politiskt oacceptabla. Förr eller senare måste dock produktionen dras ned. Dessutom är nyprospekteringen liten.

Så varför faller priset? Några förklaringar finns på efterfrågesidan. Asienkrisen håller alltså tillbaka köpintresset, liksom återvinning (ett par fina gamla smycken blir ju lätt en ny vigselring).

Den viktigaste orsaken är dock att synen på guld som tillgångsslag har förändrats. Traditionen bjuder att när det är kris och krig så ska guldpriset stiga eftersom folk då vill ha en säker tillgång som behåller sitt värde. Men vad har hänt under 1999? Jo, trots att striderna i Kosovo eskalerat till den värsta väpnade konflikten i Europa sedan 1945 är guldpriset det lägsta sedan 1979. Något krigs- och krissamband verkar alltså inte längre finnas.

Avkastning negativ

Dessutom håller den sorts placerare som favoriserade guld förr i tiden (äldre familjeöverhuvuden som upplevt 1930-talsdepressionen och andra världskriget) att dö ut.

I deras ställe har under de senaste åren kommit professionella investerare. De ser framför allt till avkastningen. Den är negativ eftersom det kostar att förvara metallen. En institution som lånar ut guld kan förvisso få en till två procent i ränta, men det är inte mycket att skryta om. Dessutom ser de professionella placerarna inte mycket av magi i guldet. De känner till att guldet inte varit konvertibelt mot andra valutor sedan 1971 (se även artikeln i Affärsvärlden i nr 4/98). De vet också att det finns enklare sätt att skydda sig mot inflation än att ha guld i bankfacket, som att köpa aktier eller realränteobligationer.

Mot den här bakgrunden kommer beskedet om den brittiska utförsäljningen som ytterligare en kalldusch. Den förebådar nämligen en säljvåg från centralbankerna, som äger 25 procent av de 134.000 ton som i dag finns ovan jord. Detta ruckar sannolikt drastiskt på utbuds- och efterfrågebalansen på guldmarknaden.

Storbritanniens utförsäljning är förvisso inte den första. Under 1990-talet har Belgien, Holland, Argentina och de stora gruvländerna Australien och Kanada lättat på innehaven utan att priset har kraschat.

Även Schweiz

Men i år har också Schweiz, som har välfyllda valv, aviserat utförsäljningar i stor skala. Även Internationella Valutafonden planerar att göra sig av med en del av sitt guld. Det brittiska beslutet gör att allt fler centralbanker behöver ta ställning i frågan. Tidigare har de avstått från försäljning av traditionella och historiska skäl (»det vore synd att förstöra en näring som funnits i hundratals år«). Nu börjar synen hos centralbankerna bli mer saklig. Antagligen kommer britterna och andra som säljer tidigt att kunna göra det med förtjänst. De som väntar får däremot antagligen acceptera ännu lägre priser. Risken är alltså att dessa länder, bland annat Sverige, blir sittande med Svarte Petter.

Riksdagens revisorer föreslog för ett par år sedan att riksbanken helt skulle göra sig av med sina reserver, som i dag uppgår till knappt 150 ton för att höja avkastningen på valutareserven. Hittills har riksbanken avvisat förslagen. »Vi ser kontinuerligt över alla posterna i balansräkningen«, säger Richard Gröttheim, chef för riksbankens penning- och valutapolitiska avdelning. »Men man ska komma ihåg att Sverige fortfarande har en av de lägsta andelarna guld i valutareserven, ungefär 10 procent, bland EU-länderna och de största industriländerna«.

Kanske det. Men den svenska valutareserven (114 miljarder kronor i januari 1999) är stor internationellt sett. Beslutet i London innebär nu att Storbritanniens reserver minskar till 300 ton. Bank of England kommer alltså efter utförsäljningen att ha en guldreserv som är dubbelt så stor som den svenska riksbankens, trots att Storbritanniens ekonomi är sju–åtta gånger större än Sveriges. Detta är knappast rimligt.

Lindrigt EMU-krav

Det finns ett sakskäl för att ha kvar en stor mängd guld i reserven. Inträdeskraven till EMU innehåller en – regel om att minst 15 procent av valutareserven i ett land som ansluter sig ska bestå av guld. Det behöver dock inte hindra utförsäljningar från riksbanken. För det första är det rimligt att vänta sig att den svenska valutareserven minskar en hel del under kommande år (vilket ökar guldets procentuella vikt väsentligt). För det andra är ett eventuellt EMU-inträde inte aktuellt förrän tre till fem år framåt i tiden (när det blir dags kan riksbanken lätt uppfylla 15-procentsregeln, om den finns kvar, genom att fylla på litet med nya guldinköp).

Övriga artiklar om guld