Så går det till att bli rik

De svenska riskkapitalister som främst ägnar sig åt utköp och utveckling av företag har varit duktiga på att skapa god avkastning åt sina investerare. Samtidigt så blir förvaltningsbolagen själva väldigt lönsamma då förvaltningsavgifterna ökar explosionsartat med de nya jättefonderna.

Utköpsföretagen och dess nyckelpersoner tjänar pengar på tre sätt. Dels tar förvaltningsbolagen ut en årlig förvaltningsavgift som ligger runt 1,5 procent av fondens totala kapital. Dessutom tas en transaktionsavgift ut när en investering görs. Den kan ligga på mellan en halv och en procent av transaktionsvärdet.

Del i avkastning

Sedan har förvaltningsbolaget, eller snarare dess nyckelpersoner, del i den avkastning som fonden uppnår, så kallad “carry”. Standardfördelningen som i princip alla följer, är att först ska avkastningen mätt som internränta nå en mini-minivå på 6- 7 procent, sedan ska omkostnader som förvaltningsavgifter läggas tillbaka. Därefter delas resterande avkastning i proportionen 80 procent till investerarna och 20 procent till utköpsföretaget.

Förvaltningsavgiften är egentligen tänkt att bara täcka de utgifter utköpsföretaget har för att vaska fram och genomföra affärerna. Den ekonomiska utdelningen ska komma från bra affärer. Även om så är fallet så har de nya jättefonderna gjort att förvaltningsbolaget blir vinstmaskiner av sällan skådat slag. I synnerhet Industri Kapital och EQT.

EQT med runt 30 miljarder kronor i sina fonder bör dra in över 400 miljoner kronor om året i avgifter. Förra året stannade omsättningen på 190 miljoner kronor. I år lär den stiga till uppåt 400 miljoner, vilket också bekräftas av EQT.

Förra året gjorde EQT en vinst efter skatt på 41 miljoner kronor med kostnader på 133 miljoner. Visserligen har förvaltningsbolagens organisationer vuxit kraftigt de senaste åren och kontor har öppnats i andra länder. Men även om kostnaderna stiger till 160 miljoner kronor i år så blir vinsten efter skatt kanske runt 160 miljoner kronor.

För Industri Kapital blir talen liknande även om deras kostnadsmassa är större. I Industri Kapitals svenska bolag var omsättningen 77 miljoner kronor år 2000 och vinsten 14 miljoner efter skatt. I det ligger ingen omsättning i kontoren utomlands, eftersom Industri Kapitals koncernbolag är registrerat i Holland. I år borde Industri Kapital dra in ungefär lika mycket som EQT och göra en vinst i koncernen före skatt på runt 200 miljoner kronor. När Industri Kapitals nya fond på 23 miljarder kronor också börjar betala avgifter stiger förstås intäkterna ännu mer. Industri Kapital har runt 70 anställda varav 35 sysslar med investeringar medan EQT har 45 anställda där 35 arbetar med investeringsprocessen.

Ursprungsstruktur hotas

Den här utvecklingen har fått investerarna att börja knorra så smått. Inte för att de har något emot att både utköpsföretagen och dess anställda tjänar bra med pengar, utan för att den ursprungliga incitamentsstrukturen hotas.

– Frågan om förvaltningsavgifternas storlek har börjat bli intressant. För investerare är det ju aldrig bra om det går att kamma hem bra med pengar även om affärerna går taskigt, säger en institutionell placerare.

Även om förvaltningsavgifterna i dagsläget gör förvaltningsbolagen både lönsamma och värdefulla så är det i den så kallade “carry” som de riktigt stora pengarna ligger. Oftast delas den mellan utköpsföretagets olika nyckelmedarbetare beroende på hur länge man varit med, prestation och andra faktorer.

Fördelningen följer egentligen inte ägandet av förvaltningsbolaget. Industri Kapital ägs till exempel av Björn Savén och Kim Wahl, men även om de säkerligen får de största bitarna så är hamnar långt ifrån allt hos dem. EQT ägs till två tredjedelar av Investor, men där får Investor del i avkastningen efter hur mycket man investerat i fonderna, i dagsläget kring en tredjedel. I noterade riskkapitalbolag blir förhållandena annorlunda. Även där får de anställda del i avkastningen men vanligtvis i mindre omfattning. Hos 3i är fördelningen till exempel 90-10 i stället för 80-20.

Guldregn väntar

Hur mycket “carry” som fallit ut redan och hur mycket det kan blir åren framöver beror på en rad faktorer. Affärsvärlden uppskattar ändå att bara de tre största utköpsföretagen bör kunna få en “carry” på uppåt 5 miljarder kronor eller ännu mer på sina existerande och avslutade fonder. Det bygger på en internränta till investerarna runt 25 procent, och att en investering i snitt är runt fyra år.

En del av detta har redan betalats ut. Men de närmaste åren bör ändå innebära ett veritabelt guldregn över utköpsföretagens personal allt eftersom de större fonderna mognar till sig och avvecklas – såvida inget radikalt händer på marknaden. Enskilda individer kan säkert till och med komma upp i miljardbelopp. Det mesta i de större fonderna är fortfarande orealiserat, men branschbedömare menar att nuvarande fonder med kanske något undantag bör kunna hålla sig kvar på nivåerna över 20 procent i avkastning.

Att andelarna faller ut först efter flera års träget arbete och oftast beskärs rejält om man lämnar företaget, är säkert en viktig delförklaring till den extremt låga personalomsättningen i branschen. Under 1990-talet har bara en handfull som arbetat med investeringar lämnat bolagen.

Det är naturligtvis positivt på många sätt, men kan också vålla lite bekymmer. Åtminstone de äldsta utköpsföretagen står sannolikt inför någon form av generationsskifte de kommande fem åren. Uttrycket att spela på jockeyn snarare än hästen gäller i allra högsta grad utköpsföretagen. Det finns till och med klausuler i avtalen med investerarna som förbjuder förvaltningsbolagen att göra affärer med fondernas pengar om ett visst antal nyckelpersoner faller ifrån.

Det faktum att Industri Kapital nu håller på med att bredda ägandet i förvaltningsbolaget till fler anställda kan vara ett tecken på att bolagen redan börjat ta itu med den här frågan.