Samhället klarar terrorn

De långsiktiga följderna är ännu nästan omöjliga att förutse men de ekonomiska konsekvenserna av katastrofen lär bli begränsade. Trots att ödeläggandet av World Trade Center var ett attentat mot världens finansiella system blir följderna för just ekonomin sannolikt relativt sett små. Det svåra hotet uppstår om någon kan rikta en serie angrepp mot strategiska mål.

Den moderna data- och kommunikationstekniken har ofta beskyllts just för sin sårbarhet. Enstaka attacker skulle kunna slå ut hela system och förstöra företagens överlevnadsförmåga. I själva verket har modernt säkerhetstänkande, reservsystem och externa arkiv gjort systemen mycket svåra att skada, i vart fall med enstaka attacker. Kontor, liksom maskiner och hela fabriker kan ersättas på förvånansvärt kort tid.

Hittills visar de flesta exempel också att angrepp på ekonomiska mål sällan får avsedd effekt.

Enskilda terrorgrupper eller nationer har ofta angripit och i vissa fall förstört ekonomiska mål för att vinna framgång eller hela krig. Fabriker, transportleder, företagsledare och hela städer har bombats och sprängts, dels på grund av sin ekonomiska betydelse, dels för sitt stora symbolvärde.

I London och New York

Det var med stor säkerhet därför World Trade Center och nedre Manhattan – hjärtat i världens finansiella system – angreps av de terrorister som med fasansfull effektivitet planerade och utförde förra veckans massaker på civila amerikaner.

Det var av samma skäl som IRA sprängde en bomb i Londons finansdistrikt i början av 1990-talet. Det vållade skador för motsvarande tio miljarder kronor men bara ett dödsoffer.

En likartad incident ägde rum i den brittiska huvudstadens nybyggda bankdistrikt, Canary Wharf, 1996. Samma mönster går igen i terrormorden på 1970- och 1980-talen, utförda av tyska Röda arméfraktionen, på Hans-Martin Schleyer vid tyska arbetsgivarföreningen och Alfred Herr-hausen vid Deutsche Bank. Även baskiska ETA har kidnappat och mördat industriledare.

Det asymmetriska hotet

Vad som nu oroar världens säkerhetsexperter är om den här typen av angrepp, de kallas på militärjargong symmetriska angrepp, sätts i system. Attacken mot World Trade Center och Pentagon är de hittills mest extrema exemplen på detta nya hot.

Den ena parten, USA, försvarar sig med världens mest sofistikerade vapenarsenal med robotsystem, atomubåtar, satellitförsvar och specialtrupper.

Angriparen, som kan bestå av några enstaka galningar, en terrororganisation, gangstergäng eller nationalstat, kan med mycket små medel genomföra angrepp som är nästan omöjliga att försvara sig emot.

En smula planering, några flygbiljetter och ett antal kamikaze-piloter, kan, som vi nu sett, genomföra förödande attacker som inte ens en stormakt kan försvara sig emot. En enstaka galning kan med begränsade resurser förgifta, smitta ner och kanske döda hundratusentals människor.

Mot försvararens sofistikerade mångmiljardförsvar kan riktas förödande attacker som kostar en bråkdel av vad en luftvärnsrobot kostar.

Följderna kan, som nu, bli närmast ofattbara när det gäller mänskligt lidande och materiella skador. Men en sådan attack vinner inget krig. De skador som åstadkoms, också de ekonomiska, övervinns relativt snabbt.

Återhållsam Powell

Det verkliga hotet mot stormakten och andra stater uppstår om de asymmetriska angreppen följs av nya angrepp och hot, oupphörligt och på skilda områden.

Som ett hot framstår också risken för att den angripne, USA och dess allierade, slår tillbaka med urskillningslös kraft och därmed skadar skyldiga såväl som oskyldiga. Även om orden och kommentarerna från framför allt George W Bush tyder på massiva militära insatser präglas åtgärderna och utrikesminister Colin Powells uttalanden av klok återhållsamhet.

Eftergifter

För det moderna, öppna, tekniktunga samhället kan fortsatta attacker, eller bara hotet om fortsatta attacker, tvinga fram politiska beslut och eftergifter som annars hade varit otänkbara. Den terrororganisation som medvetet och med tydliga mål använder det asymmetriska angreppen skulle därmed, i vart fall på kort sikt, kunna vinna segrar över det öppna och demokratiska samhället.

Å andra sidan skulle upprepade angrepp och hot göra det lättare för USA och dess allierade att med säkerhet identifiera sina motståndare. Och en känd och lokaliserad motståndare blir långt lättare att angripa och slå ut.

Attacken mot Manhattan och Pentagon har, så vitt vi vet, inte följts av vare sig stolta deklarationer eller politiska krav. Det kan tyda på att terroristerna är medvetna om att de sannolikt blir dödade eller i vart fall gripna så fort det blir känt vilka de är. Det kan också tyda på att det faktiskt inte är en stor, etablerad organisation som ligger bakom attacken.

De många tvärsäkra uttalandena om att angreppen skulle ha krävt stora ekonomiska och personella resurser bär inte sannolikhetens prägel. Uppgifterna kan lika väl ses som ett önsketänkande: lika lite som många i Sverige inte vill acceptera att en ensam alkoholist från Rotebro skulle ha mördat vår statsminister vill många i USA inte gärna att denna vedervärdiga attack skulle kunna vara en handfull galningars verk. Uppgifterna om att Usama bin Ladin skulle vara ansvarig bakom angreppen är ännu på måndagen långtifrån bekräftade.

En av de långsiktiga följderna av förra veckans asymmetriska angrepp på USA blir sannolikt att i synnerhet de utvecklade ekonomierna tvingas bygga upp nya, omfattande skydd och samarbeten mot den här typen politisk utpressning. Redan nu väcks förslag i USA om att lätta på de regelverk som styr spionorganisationen CIA:s verksamhet.

Följderna blir att de nya skyddsåtgärderna med största säkerhet inskränker medborgarnas traditionella friheter, rörlighet och integritet och kanske därmed företagens handlingsförmåga. Avlyssning, videoövervakning, registrering och visitationer blir regel snarare än undantag i en rad sammanhang.

I Sverige kommer med största sannolikhet omriktningen av det svenska försvaret att påskyndas. Investeringar i tunga vapen minskar till förmån för satsningar på underrättelse- och övervakningssystem och katastrofskydd. Med en alltmer flytande gräns mellan krig och fred, hot och angrepp, pekar utvecklingen mot en ökad, kanske till och med total, samordning av samhällets civila och militära skyddsstyrkor: polis, räddningstjänst, civilförsvar och militärt försvar.