Skattekällor sinar

Protesterna mot höjda energiskatter, och tidigare mot höjda fastighetsskatter, visar att det som betraktats som ”säkra” skattebaser inte längre är särskilt säkra.

Den så kallade skatteväxlingen, som miljöpartiet driver på men som även regeringen hävdar är nödvändig, blir allt svårare att genomföra. Det krävs nog andra metoder om man vill uppnå målen för miljöfarliga utsläpp. En allmän tendens tycks vara att folk ofta är villiga att acceptera de skatter som ekonomer tycker är särskilt farliga för tillväxten och levnadsstandarden, som höga inkomst- och kapitalskatter. Men de protesterar mot sådana som grundar sig på orörliga skattebaser och inte påverkar viljan att arbeta och spara och som därför betraktas som ekonomiskt mindre skadliga.

Flyttar utomlands

Politikerna har räknat med att man kan flytta över skatten från skattebaser som hotas av konkurrens från omvärlden till sådana skattebaser som inte kan flytta.

I förra årets budgetproposition skrev regeringen att man måste vara uppmärksam på ”eroderande skattebaser” och höja beredskapen för ”korrigerande åtgärder”. Regeringen har själv tydligt uttryckt att det kan bli nödvändigt att sänka skatterna på både kapital och arbete, eftersom särskilt kapital men också i vissa fall välutbildad arbetskraft har en tendens att flytta utomlands. Man vill också ha en viss balans mellan kapital- och inkomstskatten, så att det inte blir alltför lockande att försöka omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster.

Även momsen och punktskatterna kan urholkas till följd av ökande e-handel och liberalare införselregler. Även bortsett från internationella skäl bör man nog minska marginaleffekterna för att öka utbudet av arbetskraft. Olika skäl talar alltså för att de traditionella skatterna måste sänkas.

Boende och transporter

Men nu verkar det alltså bli omöjligt att flytta över skattebelastningen till sådant som inte kan flytta utomlands. Till denna kategori hör framför allt boende och transporter. Regeringen har redan reagerat på signaler från väljarna genom att i praktiken frysa fastighetsskatten och avstå från att höja bensinskatten, trots att ökande bensinförbrukning inte stämmer med regeringens mål om begränsning av utsläppen. Skatteväxlingskommittén har angett att man bör höja miljöskatterna med 30 miljarder under det kommande årtiondet. Det blir per år inte mer än de skattehöjningar på utsläpp som skett tidigare under 1980- och 1990-talet.

Det förefaller ändå orealistiskt att någon regering skulle våga fortsätta att höja dessa skatter så kraftigt.

Högt skattetryck

Opinionsundersökningar tyder på att folk ofta accepterar ett högt skattetryck om alternativet är nedskärningar av den offentliga servicen. Men problemet är egentligen ett helt annat, nämligen att de höga skatterna ger effektivitetsförluster, minskar utbudet av arbetskraft och leder till utflyttning av både kapital och människor.

Många som säger sig vara nöjda med skatterna förstår nog inte alltid konsekvenserna i form av att en del, om än kanske bara ett fåtal, anpassar sitt beteende så att den ekonomiska tillväxten och levnadsstandarden skadas.

Därför vore det säkert en fördel om man just kunde flytta beskattningen till andra skattebaser, där de inte är lika skadliga för tillväxten. Men då stöter man alltså på ett politiskt motstånd, som partierna är tvungna att ta hänsyn till. Att till exempel sänka villaskatten, som de borgerliga nu opportunt föreslår, har inga gynnsamma samhällsekonomiska effekter utan medför i huvudsak kapitalvinster för de nuvarande villaägarna, men högre priser och därmed knappast lägre kostnader för de familjer som tänker skaffa ett eget hem.

Motstånd

Skälet till det starka motståndet mot höjda skatter på fastigheter och till exempel bensin är säkert att dessa inte utgår efter bärkraft. Därför uppfattas de som orättvisa. Många familjer, ofta pensionärer, med låga inkomster bor i villor som blivit upptaxerade, lågavlönade i glesbygd är tvungna att köra bil långa sträckor, och så vidare. Det ligger i sakens natur att skatter som tas ut utan hänsyn till inkomsten drabbar ganska godtyckligt.

Samtidigt som skattebaserna urholkas av både ekonomiska och politiska skäl finns det risk för att utgiftstrycket ökar framöver. Staten har ju stora och växande överskott i budgeten och snart är den offentliga nettoskulden utraderad. Eftersom socialdemokraterna motiverade de kraftiga nedskärningarna under krisen just av budgetskäl, kan de under de kommande åren få allt svårare att inför kritiska vänsterväljare argumentera varför inte de offentliga utgifterna nu kan öka.

Utgiftstaket

Inte bara vänsterpartiet utan också LO-ekonomerna hävdar numera att utgiftstaket borde slopas. En försvårande faktor är de kraftigt stigande kostnaderna för sjukförsäkringen, som medför att andra poster i budgeten måste skäras ned.

Efter ytterligare röstförluster till vänsterpartiet, enligt den senaste Sifo-mätningen, blir det allt besvärligare för socialdemokraterna att både förändra skatterna i en samhällsekonomiskt gynnsam riktning och att motstå krav på nedskärningar.

Eftergiften åt LO i frågan om kortare arbetstid ska formellt betalas med lägre utfall i avtalsförhandlingarna. I praktiken får staten betala det mesta, eftersom ledighet är skattefri. Om det nu blir ökad ledighet och inte mer övertid.