Snabba fusioner i global ekonomi

Det går knappt en dag på finansmarknaderna utan någon storuppköpsaffär eller fusion. Bara i måndags, när detta skrevs, varföljande affärer på tapeten: Scottish Power köpte amerikanskaelbolaget PacifiCorp för 60 miljarder kronor, schweiziskastorbanken UBS satte sin enhet för handelsfinansiering påsäljlistan och försvarsindustrierna British Aerospace ochDaimlerChrysler Aerospace kom allt närmare en fusion. Här hemmaköpte dessutom amerikanska Blyth Industries en kontrollpost iLiljeholmens.Orsakerna är flera. En sådan är Europafaktorn. Bildandet av EMUsläpper loss en omfattande utslagning, koncentration ochrationalisering inom en mängd branscher. En annan orsak står attfinna i det man skulle kunna kalla direktörernas själsliv. Om enstörre konkurrent köper upp det egna företaget blir denverkställande direktörens makt beskuren. Då är det bättre attförekomma än förekommas och bättre att köpa än att bli uppköpt.Fusioner framstår som ett lockande alternativ till regelrättaförvärv, eftersom båda sidor då kan räkna med att besätta ettvisst antal chefsbefattningar.

Mäklarna driver på

Ytterligare en faktor finns på själva kapitalmarknaden.Investmentbankerna och mäklarfirmorna är oftast utmärktarådgivare, men de ger sig sällan förrän de fått föreslå ochgenomföra en (inkomstbringande) transaktion av något slag.Investmentbankerna har brett ut sig under 1990-talet påbekostnad av strategikonsultfirmorna. Det är inte enbart avgodo.Så långt tre förklaringar till fusionsvågen. Men det finns ocksåen fjärde, som inte uppmärksammats lika mycket. Åtskilliga av desenaste månadernas samgåenden är nämligen en kombination av ökatyttre tryck på företagen och den aktuella konjunkturcykeln.Under de senaste tre-fyra årens goda tillväxt, starka börs ochfina vinstutveckling har företagsledningarna i USA ochVästeuropa fått vara ganska mycket i fred för sina ägare. Dethar ofta räckt med några fraser i årsredovisningen om satsningpå aktieägarvärde. Ägarna har kasserat in den goda avkastningenoch nöjt sig med detta.

Lugnare skede

Nu går emellertid världsekonomin in i ett lugnare skede. 1999års globala BNP-siffra ser ut att halveras. I Europa riskerarden sköra uppgången i konsumtionen att komma av sig och i USAverkar de åtta feta åren avlösas av ett halvmagert.Vinstprognoserna för 1999 ligger inom ovanligt breda intervaller.Någon akut konjunkturkris står inte för dörren. Ändå harföretagen i västvärlden agerat blixtsnabbt för att skärakostnader och bygga mer finansiellt uthålliga strukturer.Bolagen har satt igång sparprogram och tillkännagjort fusionerpå ett helt annat sätt än förra gången världsekonomin gick in ien nedgångsfas.Då, 1989-90, såg företagsledningarna i det längsta bara det deville se. I Sverige började bolagen spara först när de stod pågränsen till avgrunden. Den massiva neddragning som skulle tabort var fjärde anställd från industrin inleddes inte förrän1991.Den här gången är det alltså annorlunda. Titta till exempel påVolvo. Beslutet att minska personalen med 5.300 man tas fastänbolaget är i god form och fastän volymerna på den europeiskapersonbilsmarknaden bara väntas gå ned med tre till fem procentnästa år.

Krama ut värde

Strukturarbetet syftar till att krama ut mer värde tillaktieägarna. Det sker överallt.Nedskrivningarna i de amerikanska börsbolagen väntas öka med 46procent i år. Flygjätten Boeing säger upp 40.000 man trots attorderboken fortfarande är välfylld. ABB, som ledsnat på denminimala tillväxten inom kärnområdena kraftgenerering ochkraftdistribution, breddar sig mot industriautomation genomköpet av franska Elsag Bailey. I oljeindustrin kommer fusionefter fusion: BP/Amoco, Exxon/Mobil, Total/Petrofina. Även iläkemedelsindustrin duggar affärerna tätt.Koncerncheferna är alltså tidigt ute den här gången. Det är avtvå skäl. För det första för att de är tvungna – fondförvaltarnaflåsar dem i nacken och hotar att sälja sina aktier ombörsbolagen inte håller uppe avkastningen.För det andra är cheferna tidigt ute på grund av att de harvanan inne. Under den senaste högkonjunkturen har börsbolageninte slagit sig till ro på samma sätt som de gjorde under1960-talet och 1980-talet.Fortfarande misslyckas de flesta samgåenden eftersom det ärsvårt att gjuta ihop olika kulturer (se specialen i nr 45/98).Men 1980-talets motiv för fusioner (imperiebyggande ochriskspridning) förekommer sällan i de kommunikéer som dagensföretagsköpare ger ut när de gör affär. Nuförtiden är syftet medsamgåenden i regel att kapa kostnader.

Globaliseringen

Rationaliseringstempot i näringslivet har hållits uppe på grundav att globaliseringen, alltså den skärpta konkurrensen ommarknader och kapital, har blivit självklar under 1990-talet.Effekterna syns tydligt om man tittar på OECD-statistiken förhur förädlingsvärdet fördelas i Västeuropa. 1992 kapadelöntagarna åt sig 65,1 procent av förädlingsvärdet i ekonominmedan kapitalandelen (företagens vinster) utgjorde 34,9 procent.Men 1997 hade en stor förskjutning skett. Det året ficklöntagarna endast 61,6 procent medan vinsterna svarade för 38,4procent.Är det någon nackdel att företagen tar fram sparknivenrespektive rusar till altaret så snabbt? Nej, knappast. Förekonomins funktionssätt är det bara bra om de nödvändigaanpassningarna sker tidigt i en konjunkturnedgång.Panikinbromsningar gagnar ingen utan leder – som vi såg i svenskindustri i början av 1990-talet – till onödigt stor utslagningav kapacitet och verksamheter. I själva verket är det kanskeförst nu som en av globaliseringens stora fördelar ger sig till känna.