SPECIAL: EMU – EMU prövar vingarna

Efter snart ett halvår med gemensam valuta är det uppenbart attallt inte står rätt till i Euroland. Konjunkturen vill interiktigt ta fart. Tillväxtskillnaderna inom EMU ser ut att öka istället för att minska, åtminstone på kort sikt. Till råga påallt har Italien redan visat att man inte klarar att uppfylla deuppställda budgetmålen. Allt detta har fått euron att falla tillrekordlåga nivåer, och många tror nu att det bara är entidsfråga innan dollarn och euron kostar lika mycket.Allt är förstås inte EMU:s fel. Den amerikanska ekonomins styrkaoch antydningarna om att den amerikanska centralbanken kanskesnart höjer räntan har stärkt dollarn. Dessutom har euron tyngtsav kriget i Kosovo. Och att tillväxten i Europa är mycketsvagare än i USA beror åtminstone delvis på strukturellafaktorer som inte har någonting med EMU att göra. Men någonskuld har nog EMU också. Den så kallade stabilitets- ochtillväxtpaktens stränga regler tvingar i praktiken fram enprocyklisk finanspolitik. Det är en politik som förstärkerkonjunktursvängningarna.

Första chocken

Flera länder hade precis lyckats få ner underskotten till undertre procent när EMU startade. Men Asienkrisen gav en avmattningi konjunkturen, som ökade på underskotten igen. Särskilt i deländer med svagast konjunktur – Tyskland och Italien – skulleåtstramningar behövas för att säkert klara att hållaunderskotten under tre procent.Det är en absurd konsekvens av reglerna i stabilitets- ochtillväxtpakten att en avmattning i konjunkturen ska mötas med enåtstramning av finanspolitiken som dämpar konjunkturen ännu mer.I de länder som har stark tillväxt, och därmed också mindreunderskott eller till och med överskott, utgör reglerna intealls någon begränsning. I efterhand framstår det som ett misstagatt göra reglerna så stränga att risken är mycket stor att deinte kan efterlevas.Det är motiverat att ha regler om budgetunderskotten i enmonetär union. Ett enskilt land som för en expansivfinanspolitik behöver inte bekymra sig så mycket om att stiganderäntor förtar effekterna av finanspolitiken. I stället för attdet enskilda landet drabbas av en rejäl ränteuppgång tenderarräntorna i hela Euroland att stiga litet grand. Kostnaden – iform av stigande räntor – delas alltså av alla i Euroland. Menom finanspolitiken blir alltför expansiv i alla EMU-länder måsteden europeiska centralbanken, ECB, höja räntan. Och med enpenningpolitik som måste motverka finanspolitiken blirslutresultatet sämre än om man hade lyckas hålla en bra balansredan från början.

Men från dessa argument till dramatiken kring det italienskabudgetunderskottet är steget långt. Vid ekofinmötet,finansministrarnas forum, för några veckor sedan framkom attItalien förmodligen inte skulle klara att hålla åretsbudgetunderskott på två procent som man har föresatt sig och detgav euron ytterligare en knuff nedåt. För att på lång sikt skapaett handlingsutrymme har många länder ännu ambitiösare budgetmålän stabilitets- och tillväxtpaktens tre procent, och Italiensmål för i år var alltså att budgetunderskottet skulle bli högsttvå procent. Men den italienska konjunkturen har ju varitoväntat svag och tillväxten i år väntas bli den lägsta i helaEMU. Under 1995 låg inflationen nära sex procent, men sedanbörjan av 1997 pendlar den mellan en och två procent. AttItalien i det läget lättar litet på finanspolitiken borde varahelt i sin ordning.Givet att man lyckas hålla det sammanlagda budgetunderskottet ihela EMU på en rimlig nivå är det till och med bra om enskildaländer använder finanspolitiken för att motverka alltför storakonjunktursvängningar. Penningpolitiken måste ju anpassas efterhela EMU och ett land som har en mycket starkare eller mycketsvagare konjunktur än EMU som helhet har inget annat medel änfinanspolitiken att ta till.I dagens läge är skillnaderna inom EMU ganska stora. Italien harsvagast konjunktur och Irland starkast. Om Italien nu stramadeåt för att hålla målet om ett underskott på två procent, skulleskillnaderna öka ännu mer. Irland borde, trots stora överskott ibudgeten, i stället strama åt för att undvika överhettning. Attstrama åt i ett läge med budgetöverskott brukar dock vara nästanpolitiskt omöjligt och många undrar nu om Irland ska klara av det.

Tvärtom

Det är alltså inte alls så som många tror: att alla länder i EMUbör föra en likartad finanspolitik. Tvärtom. Behovet av att föraen självständig finanspolitik ökar i en monetär union.Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, håller med om attdet finns en risk för att stabilitets- och tillväxtpaktensregler innebär att de enskilda länderna inte får tillräckligtutrymme för en självständig finanspolitik. Reglerna är litetgodtyckligt valda och på sikt kan det finnas anledning att ändradem. Han menar att det skulle vara rimligare att ha ett mål omtotal offentlig skuldsättning. Ett land med små skulder bordekunna tillåta sig att ha större underskott under vissa perioder.Han menar att det också kan finnas skäl att offentligainvesteringar borde ligga utanför reglerna om underskott.

Italiens avvikelse

Varför har då det italienska underskottet ställt till med såntrabalder? Att Italiens budgetunderskott nu befaras öka från 2,0till 2,4 procent borde egentligen vara en bagatell. Egentligenhandlar det förstås om en rädsla för att detta bara är början.Det har ju redan från början funnits en stor rädsla för att justItalien skulle bli det land som på något sätt skulle spräckaEMU. Reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten kom till påtyskt initiativ och handlade egentligen i hög grad om atttyskarna måste kunna känna sig säkra på att det finns instrumentför att länder som Italien inte ska kunna spåra ur helt.I efterhand kan man ändå fråga sig om det inte hade varitklokare att ha litet vidare gränser. Redan från början stod detju helt klart att det var stor risk att till exempel Italieninte skulle klara att uppfylla ambitionerna. Nu tvingas manvälja mellan att låta det italienska budgetunderskottet blistörre och förlora förtroende eller att tvinga framåtstramningar, trots att det kommer att sänka en redan svagkonjunktur ännu mer, för att inte skada förtroendet för euronoch EMU. Vid ekofinmötet för några veckor sedan försökte deandra finansministrarna tvinga Italien att hålla fast vid sittmål om ett budgetunderskott på två procent i år. Under självaförhandlingarna gjordes inga som helst eftergifter, men underlunchen lyckades den italienske finansministern uppenbarligenövertala sina kollegor att se genom fingrarna medöverskridandet. Detsamma kan mycket väl hända medinflationsmålet. Det finns egentligen inga argument för attabsolut hålla inflationen på en så låg nivå som under tvåprocent. Att inflationen under det senaste året har hållit sigrunt en procent är ingen garanti för att den kommer att liggakvar där. Under det senaste året har en dämpad världskonjunkturoch fallande råvarupriser bidragit till att hålla inflationennere. Om nu den europeiska konjunkturen stärks, och vi dessutomför första gången på länge får en mer synkroniserad uppgång ivärldsekonomin, är risken stor att inflationen hamnar över tvåprocent.Då ställs man inför ett liknande dilemma som nu med Italiensbudgetunderskott. Om man bestämmer sig för att till varje prisstrikt hålla sig till målet får man en sämre realekonomiskutveckling men kan bibehålla förtroendet för inflationsmålet. Omman tillåter inflationen att tillfälligt stiga över två procent,förlorar man kanske i förtroende men kan i stället få en högretillväxt.

För tidigt att döma

Vad ska man dra för slutsatser om framtiden? Det är alldeles förtidigt att säga ifall EMU är ett lyckat projekt eller inte. LarsCalmfors menar att EMU innebär både mindre och större risker. Åena sidan kan inte ett enskilt land med överhettning, som Irlandidag, få galopperande inflation. Om löneökningarna stigerförsvagas konkurrenskraften. De irländska företagen tvingas dåhöja priserna för att kompensera sig och kommer att tappamarknadsandelar. Så småningom får man en kostnadskris av ungefärsamma slag som Sverige har upplevt ett antal gånger under desenaste decennierna. Skillnaden är bara att den inte kan lösasgenom att valutan faller i värde. Det innebär också att ensnabbt fallande växelkurs inte kommer att elda på inflationenvia stigande importpriser. Å andra sidan blir det en mödosam vägtillbaka när löneökningarna måste bli lägre än i omvärlden.

Slipper stålbad

Det finns också en risk att penningpolitiken i en monetär uniontill en början blir procyklisk. När inflationen börjar stigasamtidigt som de nominella räntorna är oförändrade sjunker jurealräntan. Det kan elda på en redan överhettad ekonomiytterligare. Men i en senare fas är risken för en extremtprocyklisk penningpolitik mindre. Man slipper det stålbad somtill exempel Sverige upplevde i början av 1990-talet när vifortfarande hade fast växelkurs. När det blev alltmer uppenbartatt en ny kostnadskris närmade sig och tillväxten försvagades,steg räntorna kraftigt till följd av devalveringsförväntningar.Då var konjunkturen redan svag och nedgången förvärrades alltsåytterligare av höga räntor. Spänningarna inom den europeiskaväxelkursmekanismen, ERM, i början av 1990-talet var också avliknande karaktär. Räntorna steg i de länder vars valutorbedömdes som övervärderade och riskerade att devalveras.Det är mycket möjligt att länder som Finland, Spanien ochItalien, har klaratsig bättre genom Asienkrisen tack vareden monetära unionen. Om Asienkrisen hade inträffat under1980-talet skulle den genast satt igång spekulationer omdevalveringar. Och räntorna hade dragit iväg. Även om euron nuhar fallit en hel del, saknas alltså inte positiva effekter avEMU.