Staten snedvrider

Ettusentrehundra procent. Så mycket ökade Lernia Personaluthyrning sin omsättning under 1999. Det låter dramatiskt, men det beror på ett blygsamt jämförelsetal i Affärsvärldens sammanställning. Trots detta står det klart att före detta AmuGruppen (Lernia sedan i maj) gjorde en bra affär när det bildade dotterbolaget Lernia Personaluthyrning, som ägnar sig åt att hyra ut arbetskraft till svensk industri. Bolaget har gjort en stark inbrytning i bemanningsbranschen, den bransch som staten började se som rumsren först för några år sedan. Arbetsförmedlingens monopol avskaffades ju så sent som 1992.

Magstark utveckling

Men Lernia Personaluthyrnings snabba expansion – i dagsläget har företaget tagit sig upp på en femteplats totalt i Affärsvärldens sammanställning – och ledarposition inom ett av de mest snabbväxande segmenten, industri och lager, är lite väl magstark för de privata konkurrenterna.

En av anledningarna till de etablerade företagens missnöje är att staten först lät lång tid gå utan att acceptera bemanningsföretag överhuvudtaget och nu låter statliga Lernia plocka russinen ur den svällande bemanningskakan.

Det var 1998 som en före detta dotterbolagschef på Securitas, Lars Strömberg, fick 15 miljoner kronor i handen och uppdraget att bygga upp en bemanningsverksamhet. Bakgrunden är följande: AmuGruppen fick 600 miljoner kronor för att avreglera sig själv på tre år. I samband med detta steg mot privatisering uppmärksammade AmuGruppen även behovet att få ut egen övertalig personal i arbete. Ett sätt var att bilda ett uthyrningsföretag som skulle kunna fungera som en motvikt till den konjunkturberoende arbetsmarknadsutbildningen.

“Det var detta riksdagsmännen tryckte på knapparna om. Men så har det ju inte blivit, utan Lernia av idag rekryterar personer på den öppna marknaden som sedan hyrs ut. Den skattefinansierade bakgrunden gör att de valt att gå en egen väg, som inte gynnar branschen som helhet”, säger Torbjörn Rindås, vd på branschorganisationen SPUR.

Lernia Personaluthyrning ger dock en annan beskrivning av läget, även om man bekräftar att 40 procent av de uthyrda i dagsläget kommer från andra jobb på den reguljära arbetsmarknaden.

När nu konjunkturen är på väg upp minskar behovet av arbetsmarknadsutbildning. Och om ett rikstäckande utbildningsföretag som Lernia med 2.500 anställda på 110 orter skulle börja blöda, skulle det behöva mer pengar från staten. Men genom att hyra ut personal, som behövs särskilt mycket i en konjunkturuppgång, kan koncernen som helhet bli mer självfinansierande. Personaluthyrning är också ett utmärkt sätt att höja placeringsgraden, det vill säga öka antalet individer som får jobb efter genomförd utbildning. Det är enkelt och dessutom billigt för staten.

Höja placeringsgraden

Inom bemanningsföretagens branschorganisation, SPUR, ogillade man tilltaget från första början. Startkapitalet, den starke ägaren och sättet som användes för att dra igång verksamheten gav en föraning om att det inte var en sund konkurrenssituation som skulle komma att uppstå. Kärnfrågan är: ska staten ge sig in på en marknad som det privata näringslivet kan sköta?

“Vi kände oss inte välkomna i SPUR och ansökte aldrig om medlemskap utan valde att gå vår egen väg. Så här i efterhand kan vi ju tacka dem. Som medlem skulle vi inte ha tecknat kollektivavtal med Metall lika lätt”, säger Lars Strömberg. Han syftar på det kollektivavtal som Lernia Personaluthyrning tecknade med Metall, som innehöll en lönegaranti som var bättre för den anställde än dåvarande riksavtal i bemanningsbranschen.

“Vi öppnade dörrarna till en helt ny marknad när vi tecknade kollektivavtal med Metall och drog igång verksamheten i Kristianstad som första ort. För att få komma in på Sveriges industrigolv med inhyrd personal var det ett självklart steg. Det vore naivt att tro att man skulle kunna ge sämre villkor till uthyrda när industrin går för högvarv och arbetsmarknaden är överhettad”, säger Lars Strömberg.

Men det är en sak vad som händer i högkonjunktur, en annan vad som händer när det börjar gå utför. Därför är utfallet av höstens avtalsförhandlingar med flera LO-förbund av stor betydelse. Företagen har också möjlighet att teckna avtal lokalt, men flera av dem sitter just nu med tidsbegränsade avtal tills dess att riksavtalet blir klart.

“Det gäller att ha balanserade avtal som är anpassade både för hög- och lågkonjunktur. Utan flexibilitet i avtalet får företag inte tillräckligt med tid för att omplacera personer när uppdragen sinar. Risken är uppenbar att företag kraschar”, säger Torbjörn Rindås. Däremot är han ingen förespråkare av tidsbegränsade avtal som ger goda förhandlingsvillkor mot kund, men där den anställde har dålig trygghet som anställd en månad i taget.

Frågan är om staten kommer att hålla Lerniabolaget under armarna vid en nedgång, som branschen tror. Ingen vet riktigt säkert. Företaget fick två år på sig att visa resultat.

“Vi har gett arbetslösa, varav 70 procent är invandrare, jobb och dessutom får våra lärare på yrkesutbildningar ett sätt att komma ut i industrin och uppdatera sina kunskaper”, säger Lars Strömberg. Han uppger att startkapitalet på 13 miljoner är återbetalt till staten i oktober, samtidigt som det skapats ett bolag med ett uppskattat marknadsvärde på 300 miljoner kronor.

Kritik mot AMS

Men det finns fler störningsmoment i bemanningsföretagens relationer med staten. Även arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, beskylls för att vända kappan efter vinden. Ibland samarbetar AMS med bemanningsföretagen, medan arbetsmarknadspolitik i andra fall skapar en direkt konflikt.

Ett exempel på samarbete är fallet med Ericssons nedlagda fabrik i Norrköping häromåret. Där spelade bemanningsföretagen i samarbete med AMS och arbetsförmedlingen en viktig roll för att skapa nya jobb åt de berörda. Och i Södertälje ska uthyrningsföretagen i ett pilotprojekt ta över arbetsförmedlingens roll, med statens goda minne. Syftet är att försöka skaffa jobb till hundra långtidsarbetslösa invandrare. Projektet ska pågå till nästa vår.

Den här typen av samarbete är något som branschen eftersträvar, och ett bevis på att staten numera accepterar bemanningsföretagen på arbetsmarknaden.

Kör tills pengarna är slut

Däremot ser bemanningsföretagen inte med blida ögon på när exempelvis AMS, landsting och kommuner bildar egna bemanningspooler och pumpar in miljonbelopp för att arbetslösa ska slussas ut i något slags arbete. Arbetslivscentra finns till exempel i Östersund och Mora. Det är tuffa besparingskrav, parat med kravet på att minska den öppna arbetslösheten, som bidragit till att länsarbetsnämnderna prövat den här typen av nya metoder.

“Ofta kör man tills pengarna är slut och tills de privata konkurrenterna har gått omkull eller tvingats från orten. Slutresultatet blir minus för alla” säger Torbjörn Rindås.

I branschen är man minst sagt upprörd över de former under vilka dessa projekt drivs. Bland annat dumpas priser och försäkringar och standardiserade leveransvillkor nonchaleras. Regler som det tagit branschen åratal att enas kring respekteras inte, enligt företagen.

De bolag som kommer i kläm gör emellanåt anmälningar för att få saken prövad i Statens konkurrensråd. Sådana klagomål är ganska tidstypiska, enligt konkurrensverket.

Allt fler klagomål som myndigheten får in rör offentliga organ som startat verksamheter som redan har motsvarigheter på marknaden.

Oftast är det de små, utkonkurrerade företagen som klagar. Enligt Per-Arne Sundbom vid konkurrensverket är det största problemet kopplat till finansiering och risk. Medan privata företag finansierar verksamheten med bland annat eget och lånat riskkapital, kan den offentliga aktörens verksamhet ytterst garanteras av anslag eller budgetmedel. Konkurrensverket och statskontoret har lämnat förslag till regeringen för att lösa problemen. Förslagen bereds nu av näringsdepartementet.