Svag budget ger styrka

En del bedömare är oroliga för att den offentliga budgeten ska försämras eller rentav åter visa underskott. Regeringen har därför kritiserats för att vara för optimistisk, alternativt för att inte ha ändrat den ekonomiska politiken som beredskap för en brantare konjunkturförsämring.

Men man kan undra vilka åtgärder som kritikerna anser att regeringen borde vidta. Ska den undanröja de planerade skattesänkningarna och dessutom minska de offentliga utgifterna?

Det senare är säkert befogat som en långsiktigt strukturell åtgärd. Men en plötslig neddragning av budgetutgifter i kombination med högre skatter skulle minska efterfrågan i ekonomin och fördjupa nedgången. Och en ännu djupare nedgång skulle ytterligare försvaga budgeten.

En konsekvent fortsatt neddragning av utgifter och/eller höjning av skatter skulle därför kunna skapa en negativ spiral av minskad produktion, ökad arbetslöshet och, därmed, en än mer försvagad budget.

Sänk skatterna

Inför en väntad konjunkturförsvagning som många bedömare väntar sig bli värre än vad regeringens prognos ställer i utsikt är det tvärtom i hög grad befogat att sänka skatterna. Och det vore fel att nu börja skära i utgifterna.

Den svenska budgeten brukar kritiseras för att vara konjunkturkänslig. Men detta behöver inte vara fel. Om den inte vore konjunkturkänslig skulle det bland annat innebära att hushållen fortsätter att betala lika mycket i skatt trots ökad arbetslöshet och sjunkande inkomster. I så fall skulle de tvingas dra ned på sina inköp och skapa ytterligare arbetslöshet.

Köpkraften ökar

Nu kompenserar budgeten hushållens inkomstbortfall. I själva verket sker nästa år en kraftig ökning av hushållens köpkraft, vilket motverkar det bortfall av sysselsättning som orsakas av att den svenska exporten dämpas till följd av svagare konjunktur i omvärlden.

Man kunde med tidigare prognoser ifrågasätta det lämpliga i att stimulera den inhemska efterfrågan så kraftigt som regeringen planerade. Med sämre konjunkturutsikter blir politiken mer befogad.

Affärsvärlden har tidigare skrivit att regeringen har haft tur på så sätt att den vikande konjunkturen har gjort det mera befogat med populära skattesänkningar under valåret 2002.

Den så kallade keynesianska politik som innebär att budgeten används för att dämpa konjunktursvängningarna blev väl närmast dödförklarad för ett par decennier sedan. Men det innebär inte att man bör göra tvärtom, och strama åt i en lågkonjunktur.

De som argumenterar för att man i dag inte bör driva någon keynesiansk politik borde annars vara nöjda med att regeringen inte har ändrat budgetpolitiken. Men få i Sverige, om ens några, torde dela den extrema åsikt, som framförs av en del amerikanska ekonomer, att förändringar av skatter eller offentliga utgifter inte alls får någon effekt på efterfrågan i ekonomin.

Utgifterna begränsas

De treåriga utgiftstaken för de offentliga utgifterna tycks ingå i en långsiktig plan att begränsa de offentliga utgifternas andel av ekonomin. Socialdemokraternas konkurrens om väljarna med vänsterpartiet verkar nu ha bromsat utgiftsbegränsningen. Men principen är säkert riktig. Uppbromsningen av utgifterna bör vara långsiktig och framför allt inte göras med grova nedskärningar vid en konjunkturförsvagning.

Det prövades i början av 1990-talet vilket kraftigt förvärrade lågkonjunkturen och arbetslösheten.

Ta underskott med ro

Samtidigt bör man kunna passa på att sänka skattetrycket när det är lämpligt i förhållande till konjunkturen. I år verkar det vara möjligt att sänka skatten för stora grupper utan att Riksbanken i efterhand ska tvingas bromsa med räntehöjningar. Sedan kan man beklaga att det inte sker mer skattesänkningar av det slag som stimulerar företagsamhet och investeringar eller som sänker marginaleffekterna.

Om Sverige åter skulle få ett underskott i de offentliga finanserna kan vi faktiskt ta det med ro.

För det första gäller regeringens överskottsmål, som är ganska godtyckligt uppsatt, att vi ska ha ett överskott motsvarande 2 procent av BNP under en konjunkturcykel. Detta innebär att budgeten får försvagas under en lågkonjunktur. För övrigt var det enda riktigt begripliga motivet till överskottsmålet på just 2 procent att just denna nivå skulle göra det möjligt att begränsa underskottet i en befarat djup lågkonjunktur. Ett av kraven inom EMU-länderna är att underskottet måste hålla sig inom 3 procent av BNP.

Tål lågkonjunkturår

I år och förra året beräknas överskotten till sammanlagt 8,7 procent. Det betyder att vi kan tolerera ett par lågkonjunkturår med rejäla underskott. Men det är inte alls troligt att det går så långt, eftersom den inhemska svenska ekonomin, just som regeringen brukar säga, befinner sig i ett gott skick, i första hand eftersom inflationen är så låg.

Just den låga inflationen borde egentligen ge ett gott förtroende för den svenska ekonomin (vilket inte märks på kronkursen). Den enda faran med budgetunderskott är att sådana kan vara ett tecken på en expansiv politik som sätter fart på inflationen.

Så länge inflationen är under kontroll borde därför inte något budgetunderskott oroa marknaden. Några andra skadliga verkningar av ett budgetunderskott är inte påvisade. Att framtida generationer skulle få betala är inte riktigt. Faran för dem är i stället dålig tillväxt som innebär svag utveckling av inkomster och levnadsstandard, vilket bland annat blir följden om budgeten stramas åt inför en väntad lågkonjunktur.