”Svenska operasångare har gott rykte”

Det är den 8 januari 2018 och premiär för Salome på Royal Opera House i London. Sopranen Malin Byström har precis avslutat den tjugo minuter långa slutscenen med att kyssa Johannes Döparens blodiga huvud. Publiken svarar med stående ovationer. Bland åskådarna står Ann Braathen och njuter.

– När man i efterhand går in på operahusets hemsida och läser spaltmeter av hyllningar, känns det häftigt. Det är ju Malin som har gjort jobbet, men att veta att jag har varit delaktig i hennes resa gör mig lycklig, säger hon.

Det är snart tjugo år sedan hon startade operaagenturen Ann Braathen Artist Management. I dag är hon agent för ett fyrtotal artister, däribland Elin Rombo, Erika Sunnegårdh och Loa Falkman. Till sin hjälp har hon två anställda: en högra hand och en som sköter logistiska och administrativa frågor. När vi hörs ska hon dagen efter flyga till Tyskland för att se en av sina artister, sopranen Ingela Brimberg, sjunga Senta i Den flygande holländaren på Staats­oper Hamburg.

– Som operaagent sprider jag kunskap om vad mina artister förmår för så många operahus och konserthus i världen som möjligt. En dag är jag i Hamburg. En annan sitter jag på kontoret och plitar med mejl och ljudfiler, säger hon.

Ann Braathen föddes i Stockholm och föräldrarna var inbitna operafantaster. Hon var i femårs­åldern när hon gick på Kungliga Operan första gången, och under uppväxten blev det ett oräkneligt antal besök.

– Mina systrar tyckte att det var förfärligt att gå på opera medan jag fastnade totalt, även om jag satt och sov ibland också. Det är allkonstverket som tilltalar mig. När allting stämmer med riktigt bra artister, regi, scenografi och belysning, då är opera oöverträffbart.

Parallellt med film- och teaterstudier vid universitetet startade hon operagruppen Piccolaoperan. Drömmen var att bli operaregissör. Men efter att ha gjort ett par uppsättningar, bland annat på Södra Teatern, kände hon att hon inte var tillräckligt begåvad. På 1980-talet fick hon i stället in foten i den bransch som skulle visa sig passa henne perfekt. Hon blev erbjuden jobb på den då nystartade Svenska konsertbyrån – en agentur för sångare inom klassisk musik. På den tiden tog svenska agenter i regel bara hand om artister inom Skandinavien. Ann Braathen tyckte att det var tråkigt; hon ville följa sångarna hela vägen, från att de var ny­bakade till att de gjorde titelroller på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Hennes första artist var barytonen Peter Mattei. Deras samarbete började när han gick på Operahögskolan; i vår är han nominerad till 2018 års International Opera Awards och aktuell i rollen som Amfortas i Parsifal på Parisoperan.

– Jag upplever att svenska operasångare har gott rykte internationellt, de kommer i tid och kan sin läxa.

I början av karriären nosade Ann Braathen upp talanger på operaskolornas uppspelningar. Nuförtiden är det vanligare att sångare kontaktar henne och ber att få provsjunga. Det krävs dock att någon är ”exceptionellt bra” för att hon ska säga ja. Ändå är det omöjligt att veta på förhand om personen i fråga kommer att lyckas.

– Alla tårtbitar måste finnas där. Till att börja med krävs en fantastisk röst, men också utstrålning, språkkunskaper, framåtanda och ödmjukhet.

Hur skiljer sig arbetsvillkoren för operasångare från exempelvis popartister?

– Det uppenbara är väl att det är mer pengar i popvärlden. Samtidigt tror jag att deras karriärer i regel är mer kortvariga. Om man som operasångare sköter sin röst och hälsa och gör strategiska val av roller, då kan man ha en karriär i fyrtio år.