Tama sheriffer i Vilda Västern

Strax efter årsdagen för kreditkrisen gjorde världens centralbanker sin årliga utflykt till USA:s vildmarker. Den 21-23 augusti möttes de i Jackson Hole i Wyoming. Vilda Västernstaden i Tetonbergen har dagliga shower med revolverdueller och rodeor där cowboys försöker rida vilda hästar och tjurar. (Ingen vågar rida björnar.)

I många år var Alan Greenspan självskriven sheriff i Jackson Hole. Det var han som upprätthöll ordningen och högkonjunkturen i USA och världsekonomin. Som chef för USA:s

centralbank Federal Reserve 1987-2006 uppnådde Greenspan nästan en halvguds status. Han kallades “monetär maestro” och “den störste centralbankschefen någonsin”.

Men på senare åren har glorian hamnat på sned. Detta år vid Jackson Hole-symposiet ven kritiken hett om öronen på nye Fed-chefen Ben Bernanke. (För säkerhets skull utrustades moderatorn Stanley Fischer, Israels centralbankschef, med en brandsläckare om debatten skulle bli för het.)

Debatten fokuserade på orsaker till finanskrisen och möjligheter att förebygga nya problem. Ingen hade någon enkel lösning på den nuvarande krisen.

Enligt Feds kritiker har centralbanken bäddat för fastighetsbubblan och kreditkraschen genom att först sänka räntan hela 5,5 procentenheter efter att dotcombubblan sprack 2000. Sedan hölls räntan på extremt låga 1 procent alltför länge 2003-2004. Historien kan nu upprepas när Feds svar på kreditkrisen har varit sänkningarna på 3,25 procentenheter till låga 2,0 procent.

Enligt kritikerna är Fed alltför tillmötesgående mot finanssektorn och har inte missat ett argument att sänka räntan. Den ena krisen efter den andra har setts som risker för det finansiella systemet och därmed tillväxten: Long-Term Capital-krisen 1998, it-kraschen, terrorattentaten den 9 september 2001, företagsskandaler som Enron från 2001 och så kreditkrisen 2007.

Alltför låg ränta är inflationsdrivande. Låg styrränta har gjort lån för billiga och bland annat drivit upp huspriserna. Den låga räntan har även uppmuntrat till större risktagande vid investeringar, enligt kritikerna. Varför inte slå till när Feds sheriff ändå alltid galopperar till undsättning vid en finanskrasch? Inte undra på att Greenspan blev idol på Wall Street. Finansspekulanten George Soros skriver i sin senaste bok att en 25-årig superbubbla sammanfaller rätt väl med Greenspans 18 år som centralbankschef.

En avgörande fråga är vad centralbanker ska göra åt spekulationsbubblor. Före it-kraschen ansåg Greenspan att ny teknik och bättre produktivitet rättfärdigade börsrallyt, även om han 1996 varnade för irrationellt känslosvall (irrational exuberance) på börsen.

Och han slog fast att centralbanker inte ska försöka sticka hål på spekulationsbubblor i tillgångspriser, som aktier eller hus. Bernanke har instämt. Räntepolitiken är ett för trubbigt vapen för att användas till att spräcka bubblor.

– Det är som att utföra hjärnkirurgi med en slägga, sa Bernanke 2002.

Centralbanken skulle då behöva vara bättre än investerare på att värdera tillgångar för att bedöma graden av övervärdering. Det är helt enkelt för svårt, hävdar Fed. I stället bör man stärka reglering och övervakning för att dämpa bubblor. Enligt Federal Reserve ska räntepolitiken reagera först när effekter syns på inflationen och sysselsättningen från kraftigt ökad efterfrågan.

Ett alternativt agerande till Feds standardpolicy är att agera förebyggande. Centralbanken “lutar sig mot vinden” för säkerhets skull. Bubbelpolicyns lite stramare penningpolitik syftar till att kyla av lättsinniga spekulationskaruseller för att undvika större olyckor framöver.

I Jackson Hole-symposiet angrep Willem Buiter, professor vid London School of Economics, Fed för att ha hanterat kreditkrisen sämst av världens tre stora centralbanker. Europeiska Centralbanken och Bank of England har inte kapat sina styrräntor till mycket låga nivåer, sa Buiter. (ECB och BoE har låg inflation som enda primära mål, medan Fed också har ett likställt mål om uthållig tillväxt.)

Buiter menade att Fed överreagerar med aggressiva räntesänkningar på grund av dels överdriven känslighet för finansmarknadens problem, dels politiska påtryckningar, eftersom Fed är minst självständig av de tre. Räntepolitiken är inte heller ett effektivt vapen mot kriser på finansmarknaden, sa Buiter. Han fick medhåll från Italiens centralbankschef Mario Draghi. Den italienske ECB-ledamotens kritik var mer subtil. Han hävdade att räntepolitiken bäst bidrar till finansiell stabilitet genom att fortsätta prioritera kampen mot inflationen, vilket Fed inte har gjort.

Buiter kritiserade också alla tre centralbankerna för att ha gått för långt med likviditetsstödet till affärsbankerna. Det har blivit en form av subventioner för bankernas återkapitalisering.

Ord och inga visor. Enligt uppgift ser Fed nu över sin inställning till bubblor. Huvudbetoningen väntas dock även i fortsättningen bli bättre reglering och övervakning. Bland idéerna som kastades fram i Jackson Hole fanns att anpassa bankernas kapitaltäckningskrav efter konjunkturen, eller att komplettera kapitalkraven med en försäkring för finanskriser.

Sådana tankar tar tid att omsätta i lag. Hinner de till nästa kris?