TELENOR-TELIA: Norge tänker om

Norrmännen har alltid varit angelägna att hålla utlänningarborta från nationens tillgångar. Det förklarar bland annat detbestämda nejet till EU i folkomröstningen 1994. Då var detförstås oljerikedomarna som Norge ville slå vakt om. För ettsekel sedan, på unionstiden i slutet av 1800-talet, var det deninkomstbringande handelsflottan som Norge ville hålla borta frånsvenskarnas tassar.

Ända sedan självständigheten 1905 har nationell kontroll övernäringslivet varit ett bärande tema i det norska samhällsbygget.Återuppbyggnaden efter andra världskriget skedde framför allt istatlig regi. Staten har traditionellt haft ansenligaaktieinnehav i storföretagen och också styrt över dem med andrametoder.

ABB köpte Elektrisk Bureau i slutet av 1980-talet ochlivsmedelsföretaget Freia såldes för några år sedan tillamerikanska Philip Morris. Men annars har de utländska förvärvenvarit ytterst få. Något privatiseringsprogram att tala om finnsinte och norrmännen i gemen ser få nackdelar med statligt ägande(se även specialen i nr 47/97).

Även avregleringarna har gått långsammare i broderlandet.Visserligen råder sedan den 1 januari fri konkurrens i dennorska telesektorn. Det är något som bland annatregeringskansliet i Oslo har utnyttjat. När det ringer hosstatssekreteraren i närings- och handelsdepartementet är detTelia som förmedlar samtalet.

Men ändå har Telenor av de flesta politiker ochregeringsföreträdare betraktats som en ögonsten, en statligspjutspets in i IT-åldern. Det är med regeringens goda minne sombolaget expanderat snabbt, bland annat i Sverige. Någonbörsnotering har det inte, precis som i fallet Telia, varit talom.Därför är den föreslagna 100-miljardersfusionen mellan Teliaoch Telenor ett viktigt trendbrott. Den visar på en väsentligomsvängning i den norska näringspolitiken, som bygger påinsikten att det behövs mer kraftfulla bolag för att klarakonkurrensen med jättar som British Telecom och Ameritech (somköpt Tele Danmark).

Ett samgående med Telia lär innebära att Norge släpperkontrollen över Telenor i större utsträckning än om det hadeblivit en regelrätt börsnotering. Eftersom nationellateleoperatörer är så stora företag brukar det bara bliminoritetsandelar som säljs ut. Och även på sikt skulle norskastaten sannolikt ha behållit majoriteten i ett noterat Telenor,enligt mönster från bland andra Norsk Hydro där 51 procent avaktierna fortfarande ligger i statlig ägo.

Den norsk-svenska affär som nu skisseras innebär, på samma sättsom fusionen mellan Asea och schweiziska Brown Boveri 1987, attresultatet blir ett flernationellt företag. ABB har engelska somkoncernspråk och räknar pengarna i dollar. Så främmande blirinte Telia/Telenor, som lär klara sig med norsksvenska ochdelade huvudkontorsfunktioner mellan Oslo och Stockholm. Men manskall inte underskatta den psykologiska betydelsen av att en delav besluten om nuvarande Telenors utveckling framöver kommer atttas av svenskar. Dessutom innebär fusionen, om den blir av, atten börsnotering rimligen rycker närmare. Ty det är inte sakskäl,utan politiska låsningar inom den svenska socialdemokratinrespektive hos de flesta norska partier som har bromsatbörsplanerna i Telia respektive Telenor.

När svenska och norska staten lättar greppet om de båda bolagenblir det lättare att göra en ägarspridning också till privataägare. Och på så sätt får bolagen, via denna bakväg, in nyttkapital som så väl behövs i kriget om telekunderna.

BILDTEXT: Norrmännen börjar nu äntligen att släppa greppet omnationalklenoderna. En svensk OS-chans?