Väntans tider

Som det ser ut nu är det den europeiska centralbanken, ECB, som står först i tur att höja räntan. Styrräntan lämnades som väntat oförändrad på 3,25 procent i förra veckan, men ECB-chefen Duisenberg varnade för att risken är större att inflationen blir för hög än att den blir för låg.

I själva verket kunde ECB mycket väl redan ha höjt räntan. Inflationen ska ju ligga under 2 procent, men den har legat mellan 2,0 och 3,5 procent sedan mitten av år 2000. Liksom svenska riksbanken menar dock ECB att det är en serie tillfälliga faktorer som är huvudförklaringen till att inflationen har blivit för hög. Men efter en nedgång under andra halvåret 2001 har inflationen återigen blivit litet högre, och på förra veckan presskonferens medgav Duisenberg att han inte längre känner sig säker på att inflationen i snitt kommer att hamna under 2 procent under 2002. Även om inflationen har initierats av tillfälliga faktorer finns ju alltid risken att de permanentas. Den oväntat höga inflationen har gröpt ur hushållens köpkraft och tyska IG Metalls strejk med krav på 4 procents löneökningar är ett tecken på att löntagarna nu vill ha kompensation.

Penningmängden fortsätter också att öka snabbare än målet på 4,5 procent. Det förklaras dock av att omflyttningar mellan olika värdepapper påverkar penningmängdens utveckling. Tillväxten har också fallit en del, från som mest över 8 procent till strax över 7 procent enligt den senaste statistiken.

Mot den här bakgrunden måste det vara osäkerhet om utvecklingen i den reala ekonomin som får Duisenberg att vänta med att höja räntan. Och den reala utvecklingen talar onekligen för att avvakta. EMU-ländernas BNP minskade under sista kvartalet förra året och efterfrågan har varit ganska svag även efter årsskiftet. Utöver hoppfulla förväntningar finns det ännu inga tydliga tecken på att vare sig privat konsumtion eller investeringar har vänt uppåt i EMU-länderna.

USA ligger lite före – där vände BNP uppåt redan sista kvartalet förra året. Den amerikanska statistiken ligger även den före den europeiska, och BNP för första kvartalet offentliggjordes redan för ett par veckor sedan. Ekonomin tog då ett rejält kliv och tillväxten blev så hög som 5,8 procent. Det berodde dock mycket på ett kraftigt lageromslag. Den privata konsumtionen ökade i ganska bra takt medan investeringarna fortsatte att falla, dock inte lika snabbt som tidigare.

Stigande arbetslöshet

Men inte heller i USA går uppgången som på räls. Arbetsmarknaden utvecklades sämre än väntat i april. Arbetslösheten steg till 6 procent, den högsta nivån sedan 1994. Sysselsättningen steg mindre än väntat och dessutom reviderades sysselsättningen i mars ner. Därmed blev april den första månaden med ökande sysselsättning sedan i juli förra året.

Löneökningarna blev lägre än väntat och inflationen är mycket låg på 1,5 procent. Även om dagens räntenivå på 1,75 procent är extremt låg och ohållbar i längden så kan den amerikanska centralbanken Fed därför troligen lugnt vänta med att höja räntan tills efter sommaren.

Tyvärr kan man alltså konstatera att EMU-länderna, trots en högre räntenivå i utgångsläget och trots att den reala ekonomin fortfarande ser ganska svag ut, nog tvingas höja tidigare än USA. I USA är det tvärtom. Uppgången ser ut att vara på god väg, men eftersom inflation och löneökningar ligger på så låga nivåer kan man gott vänta med att höja.