Finanspolitikens återkomst

Under de senaste decennierna har den stabiliseringspolitiken i i industriländerna i princip skötts av en självständig centralbank vars styråra ofta har varit ett inflationsmål på två procent. Finanspolitiken har idealt sett varit neutral.

Denna stabiliseringspolitiska regim är frukten av en mycket omfattande akademisk och politisk diskussion. I bakgrunden finns en nobelprisbelönad teoribildning. Att hushåll och företag har rationella förväntningar är en viktig del av teorin. Detta innebär bland annat att finanspolitiska stimulanser tenderar att motverkas av hushållens och företagens reaktioner på åtgärderna. Stimulanserna skapar ett behov av framtida skattehöjningar eller utgiftsminskningar. Det förutses av allmänheten och som en reaktion minskar de sina egna utgifter. Därmed neutraliseras också den finanspolitiska stimulansen. Detta är ett av skälen till att den klassiska keynesianska politiken med finanspolitiska stimulanser länge setts som överspelad.

Nu är det istället de senaste decenniernas stabiliseringspolitiska regim som är överspelad. Det finns två skäl till detta. För det första har det faktum att marknadsräntorna gått emot noll, kraftigt begränsat penningpolitikens möjligheter. För det andra kräver den dramatiska nedgången i ekonomierna till följd av coronapandemin dramatiska motåtgärder av den ekonomiska politiken. Detta har lett länderna till att genomföra finanspolitiska åtgärder som ökar budgetunderskotten i storleksordningen 15 procent av BNP och mera kan det bli. Vi har således fått en extremt aktiv finanspolitik. Centralbankerna har en mycket viktig uppgift i att sköta finansieringen av de växande budgetunderskotten och hålla likviditet på marknaderna. Någon självständig penningpolitik finns det dock knappast något utrymme för.

Det byte av regim som vi nu sett är inte frukten av någon omfattande teoretisk eller politisk diskussion. Åtgärderna har gjorts i all hast och har setts som tvingande nödvändigheter om inte ekonomierna skall kollapsa. Det är därför ett understatement att säga att stabiliseringspolitiken befinner sig i ett formativt skede.

Hushållens och företagens förväntningar är givetvis fortfarande viktiga för politikens utfall. Om det exempelvis finns en förväntan om att räntorna kommer att höjas snabbt så kommer uppgången av sig, därför att företag och hushåll försöker skydda sig genom att dra ner sina skulder. Därför ser vi från många centralbanker utfästelser om att behålla räntan på en låg nivå under lång tid framöver, även om inflationen skulle börja stiga

En central fråga är hur de stora budgetunderskotten ska hanteras. För att de stimulanser som nu görs skall öka efterfrågan i ekonomin får man i ekonomiska modeller förutsätta att företag och hushåll uppfattar läget så att den kommande nödvändiga åtstramningen ligger ”utanför deras planeringshorisont”. Det vill säga den blir en angelägenhet för våra barn och barnbarn. Liksom i räntepolitiken kan man även här tänka sig att politiken förstärks om regeringen gör utfästelser om att inte strama åt budgeten för snabbt.

Utfästelser om nollräntor och om fortgående offentlig skuldackumulation! Vän av ordning frågar sig hur vi bär oss åt för att få en långsiktigt stabil ekonomi med en sådan politik. Det bästa, men något otillfredställande, svaret förefaller tillsvidare komma från den återuppståndne Keynes: ”In the long run we are all dead”.

PS Från den yngre generationen, som får stå för notan, hörs kanske ett ”How dare you?” Sannolikt är dock alternativet värre även för dem.