Hur stora kan skulderna bli?

Nästa generation centralbankstjänstemän och politiker kommer att få approchera såväl skulder, tillgångspriser som fördelningspolitik. Jag avundas dem inte.
Jerome Powell och Stefan Ingves. Foto: Jacquelyn Martin/TT och Ali Lorestani/TT

”Var slutar rymden?” Det var en fråga jag ofta funderade på som barn.  Med tiden har jag förstått att universum hela tiden expanderar och nu är därför frågan istället ”i vad expanderar rymden?”. Den frågan är mig ännu så länge obesvarad.  En annan fråga som jag nu ställer mig allt oftare är hur stora skulderna kan bli på global nivå?  Jag vet inte det heller.  Akademiker och centralbankirer är inte heller överens i frågan.  Förhoppningsvis slipper vi svaret – för om vi får veta när de blev FÖR stora är det försent.

I sviterna av coronakrisen har vi sett finansiella stimulanser av en magnitud som aldrig tidigare förekommit.  De globala offentliga stimulanserna och olika åtgärdsprogrammen har kostat tusentals miljarder i olika valutor, pengar som man delvis lånat upp genom att emittera statsobligationer vilka i sin tur till stor del köpts av centralbanker som äger rätten att trycka ”nya” pengar.  En sorts självfinansiering genom sedelpressarna skulle man kunna säga.  Att hindra den makroekonomiska kris som covid-19 viruset utlöste från att sprida sig till en (ny) finansiell-/skuldkris har man också lyckats med. Och man hade inget större val; i akutvården gäller det att rädda liv, konvalescensen får man tänka på sedan.

Även om det ännu är för tidigt att blåsa faran över så har vi nog ändå passerat det värsta.  Återhämtningen i den globala ekonomin är tydlig om än svag, de finansiella marknaderna har överträffat sig själva; många börser har nått nya toppnivåer, kreditspreadar är nästan tillbaka på förkrisnivåer och fastighetspriserna stiger återigen.  Akutvården har gjort sitt – dags att tänka på konvalescensen.  För låg inflation, i varje fall i många utvecklade ekonomier, i kombination med inflationsmålspolitiken har redan tidigare lett till rekordlåga räntor.  Genomförda räntesänkningar, mot noll eller negativa styrräntor, har över åren syftat till att få upp inflationen mot målen – i de flesta fall runt två procent.  Det har gått sådär.  Inflationen är fortsatt under de satta målen och räntorna har börjat ta slut.  När dessutom ekonomin drabbas av en makroekonomisk chock är behovet av låga räntor ännu större. Centralbankirer världen över har också trummat in budskapet att räntorna kommer att vara väldigt låga, väldigt länge.  Och det kan behövas då skulderna kommer att vara väldigt stora, väldigt länge.

Naturligtvis är det ju så att ju lägre räntorna är, desto lättare är det att leva med stora skulder.  Man behöver inte vara lika likvid.  Den internationella valutafonden IMF menar att de aggregerade statskulderna nu ligger på den högsta nivån någonsin.  Passande då att räntorna ligger på de lägsta nivåerna någonsin.  I en ekonomisk miljö där stater måste fortsätta stimulera, med budgetunderskott som följd, där man vill att företag ska investera och konsumenter konsumera mår alla bra av låga räntor.  Bara det är ett skäl för centralbankerna att hålla räntorna låga. Men det finns också andra skäl för att hålla räntorna låga under lång tid framöver.  Ett sätt att få statsskulden att minska är givetvis att amortera. Ett annat sätt är att låta inflationen vara högre än räntorna.  Då ”inflaterar” man bort skulderna över tiden.  Man kan också låta räntorna ligga under den förväntade tillväxten – över tiden kommer då skulderna bli relativt mindre då ekonomin växer snabbare, givet en oförändrad skuld. Men som sagt, det krävs att räntorna är låga.  Ett budskap som nu centralbankerna trummar in.

Kruxet är bara att låga räntor ställer till det för sparare.  Man får helt enkelt ingen avkastning på traditionellt ”säkert” sparande på ett bankkonto eller i säkra statsobligationer.  Man måste söka sig upp i risktrappan och köpa andra tillgångsslag som aktier eller mer riskfyllda obligationer. Och det har man alltså gjort. Även fastighetspriser tenderar att stiga ju lägre räntorna är.   Över tiden kan man bygga finansiella bubblor.  Ett annat problem som uppstår när värderingen på tillgångsklasserna skenar iväg är att förmögenhetsskillnaderna ökar dramatiskt; det är ju bara de som har ett finansiellt sparande eller äger sitt boende som kan åka med på tåget – resten blir kvar på perrongen.

På akutvården har man nu valt att låta räntorna vara låga och hoppas på att inflation och/eller tillväxt tar fart, säkerligen medveten om att riskerna ökar inom andra områden.  Allt pekar på att centralbanksköpen av finansiella tillgångar kommer att fortsätta så länge det behövs och några räntehöjningar syns inte vid horisonten.  Nästa generation centralbankstjänstemän och politiker kommer få ta över i konvalescensen och approchera såväl skulder, tillgångspriser som fördelningspolitik.  Jag avundas dem inte.

PS.

När jag växte upp i Bohuslän såg man knappt någon säl och alls inga ”ålekråkor”, eller storskarv som de egentligen heter. Men mycket fisk fanns det.  I sommar såg jag säl överallt och ålekråkan tycks ha tagit över från måsar och trutar vilka är mycket färre. Hur det är med fisken vet jag inte men misstänker att det finns ett samband.

 

 

 

 

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här